Sida 742
Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
uppgift; planmässigt förfaringssätt. Med vetenskaplig metod förstår man vetenskapsmannens sätt att gå till väga vid forskningen. Till sitt väsende är metoden ingenting annat än vetenskapen sjelf, tänkt såsom lag för sin utveckling i och för den forskande menniskan. Strängt taget måste ock, om förfaringssättet är riktigt, äfven resultatet blifva det, hvadan alla fel i en vetenskaplig utredning ytterst kunna återföras till fel i metoden. Tänker man emellertid på ett begränsadt undersökningsområde, der man utgått från vissa förutsättningar, hvilka ej göras till föremål för undersökning, utan tagas för godt, måste, om metoden är riktig, resultatet visserligen ega vilkorlig (hypotetisk), men ej nödvändigt ovilkorlig (kategorisk) giltighet, enär det kan vara möjligt, att förutsättningarna varit falska. Deremot, om metoden varit oriktig, är det väl möjligt att komma till sanna, men omöjligt att komma till vetenskapligt giltiga resultat. Detta hindrar dock ej, att en metod, som i allmänhet är förkastlig, i något visst fall kan vara användbar och då äfven i detta fall vetenskapligt giltig. Enär hvarje vetenskaplig forskning går ut på erhållandet af verkligt, följaktligen förutsättningslöst vetande inom det område, som utgör dess föremål, måste hvarje vetenskaplig metod vara kritisk; och i den mån den blifver detta, kommer man fram till högre och egentligare vetenskaplighet. Då menniskan i sitt tänkande måste begagna sig af abstraktionens process och ej kan förklara det enskilda, utan att fatta det i mer eller mindre allmän form, så följer, att hvarje vetenskaplig metod måste innebära, först och främst att man går tillbaka till eller uppsöker ett allmänt, en regel (analys och induktion), och vidare att man med dettas tillhjelp söker förklara det enskilda, hänför det under regeln (syntes och deduktion). Båda dessa moment måste återfinnas i hvarje vetenskapligt förfaringssätt, ehuru inom olika vetenskaper, för lösandet af olika vetenskapliga uppgifter och hos olika vetenskapsmän, än det ena, än det andra kan vara förherskande. Till följd deraf kan man med ett visst berättigande tala om en analytisk eller induktiv och en syntetisk eller deduktiv metod. För öfrigt äro de olika vetenskapernas metoder hvarandra mycket olika; och särdeles ovist är det nit, som vill påtvinga den ena eller andra vetenskapen en metod, derför att den inom en annan vetenskap visat sig användbar eller t. o. m. nödvändig. L. H. Å.
Metodik (se Metod). 1. Log., läran om metoden, särskildt den vetenskapliga metoden. Metodiken blifver sålunda ett slags konstteori för vetenskapen. Likasom hvarje vetenskap har sin mer eller mindre egendomliga metod, så kan ock tydligen en metodik derom utvecklas. -- 2. Pedagog., framställning af tillvägagåendet vid undervisningen, vare sig undervisning i allmänhet (allmän metodik) eller någon särskild gren af densamma (speciell metodik).
Metodiker. Se Medicin, sp. 1218.
Metodisk (Grek. methodikos), som förfar efter metod; som förrättas med metod; planmässig, ordnad efter bestämda (verkligt eller inbilladt vetenskapliga) regler, skolriktig, konstmässig.
Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse, som utgick från några unga prester och studenter vid universitetet i Oxford. Den var i sin början strängt kyrklig och stundom öfverdrifvit asketisk. John Wesley, en ung prest, hvilken en tid såsom adjunkt biträdt sin fader i Lincolnshire, återvände på hösten 1729 till Oxford, hvarest han fann sin broder Charles samt några andra studenter förenade till ett litet sällskap, hvars medlemmar tillsammans studerade Nya testamentet på grundspråket, togo nattvarden hvarje vecka, fastade och bådo samt besökte sjuka, fattiga och fångar. Deras allvarliga lif väckte uppseende bland kamrater och borgare i staden. Man gaf dem åtskilliga öknamn, bland hvilka det vanligaste var »metodister» på grund af deras strängt ordnade (»metodiska») lefnadssätt. Såsom med många sektnamn, så gick det äfven med detta. Från att vara ett smädenamn blef det så småningom antaget af dem det gällde; och ordet »metodism» är nu den godkända benämningen på en kyrklig riktning, till hvilken höra flere millioner protestantiska kristna.
Ehuru metodisterna småningom delat sig i flere af hvarandra oberoende kyrkosamfund, visar sig emellan dessa en stor öfverensstämmelse i lärofrågor. Ett undantag härifrån bilda visserligen de s. k. calvinistiske metodisterna. Under ledning af den ryktbare Whitefield och med stöd af grefvinnan Huntingdon skilde dessa sig redan på Wesleys tid från dennes vänner. Wesley ville nämligen icke erkänna ett ovilkorligt nådaval, hvilket ifrigt lärdes af Whitefield, som i detta hänseende var sträng calvinist. Hans efterföljares antal är dock nu så obetydligt, att de ej behöfva tagas i betraktande. -- I allmänhet kan man om metodisternas uppfattning säga, att de i de allmänna kristliga trosfrågorna öfverensstämma med andra renläriga samfund, att deras uppfattning af sakramenten är reformert, att de deremot fullkomligt förkasta den reformerta predestinationsläran, i hvars ställe de antaga viljans fulla frihet vid omvändelsen och derefter (hvadan affall är möjligt under hela lifvet), samt att enligt deras uppfattning den troende kan redan här på jorden blifva fullt helgad och frälst från all synd, men icke befriad från alla fel och brister (hvilka ofta blifvit kallade »svaghetssynder»). Med afseende på kyrklig organisation förefinnes också mycken likhet emellan de särskilda metodistkyrkorna. Ett utmärkande drag hos dem är det s. k. resesystemet, d. v. s. att de vårdhafvande predikanterna (pastorerna) måste flytta från en församling till en annan och icke få stanna på samma plats längre än en viss tid (i allmänhet tre år), dock så, att de äro underkastade flyttning äfven före slutet af denna maximitid. Styrelsesättet inom kyrkan var under Wesleys tid monarkiskt (för att begagna ett uttryck lånadt från politikens
Källa: Project Runeberg ·
