Sida 743
Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
område); men med stiftarens död (1791) upphörde detta förhållande, från hvilket metodisterna i Amerika lösgjort sig redan under Wesleys lifstid. Å andra sidan äro blott få metodistsamfund demokratiskt styrda, så att hvarje församling sjelf sköter alla sina angelägenheter och hvarje medlem har lika mycket att säga i fråga om dessa. I allmänhet lutar metodismens styrelsesätt åt aristokratiskt republikanska former, i det vissa medlemmar (»ledande bröder») bestämma frågor, som angå församlingens förvaltning, medan den andliga verksamheten ordnas af den vårdhafvande predikanten för hvarje särskild församling, men för vissa gemensamma ärenden af årskonferensen. I Amerika kommer härtill en af predikanter och lekmän sammansatt generalkonferens, hvilken är högsta myndighet i alla kyrkliga frågor. För öfrigt är det egentligen en enda sak, som åtskiljer metodisterna i fråga om kyrklig organisation: några af deras samfund hafva biskoplig styrelse, andra icke. Till de förra höra de större metodistgrupperna i Amerika samt dessas missioner i andra verldsdelar, till de senare metodisterna i Storbritannien samt dessas missioner i engelska kolonier, äfvensom flere mindre samfund i Amerika. Dock lyda metodisternas biskopar under generalkonferensen, inom hvilken de sjelfva icke hafva rösträtt, och af hvilken de kunna afsättas.
Metodismen i England. Wesley och hans vänner i Oxford voro i början mycket högkyrkliga. De utmärkte sig genom en munklik stränghet och sjelfuppoffrande verksamhet, men saknade den glada frimodighet, som erhålles genom vissheten om rättfärdiggörelse genom tron. Efter att år 1738 hafva återvändt från en missionsresa till Georgia i Nord-Amerika kom Wesley till en klarare insigt af det otillfredsställande i sin förra verksamhet. Han omfattade då med full förtröstan Kristus såsom sin frälsare och förkunnade frimodigt evangelium, hvarhälst han fick tillfälle dertill. Kyrkorna stängdes flerestädes för honom; men han predikade då med apostolisk ifver ute på fältet eller i enskilda hus. Ett framstående drag hos John Wesley var hans organisationsförmåga. År 1739 förvärfvade han en gammal byggnad i London, kallad »the Foundery» (gjuteriet), samt stiftade der en förening, för hvilken han i samband med sin broder Charles år 1743 offentliggjorde vissa regler, desamma, som i hufvudsak ännu gälla för metodistkyrkorna på bägge sidor om verldshafvet. I korthet sagdt, innehålla dessa regler tre förmaningar: 1) att göra så mycket godt som möjligt. 2) att afhålla sig från allt ondt, 3) att begagna alla tillfällen till det kristliga lifvets förkofran. Föreningar, hvilande på dessa grundsatser, uppstodo snart här och der i England. År 1742 begynte man dela dem i »klasser» med omkr. tolf medlemmar, af h vilka en var »ledare» och tillsåg själavården. En »skaffare», som insamlade penningbidrag, fanns också i hvarje förening. Snart utsagos till denna befattning två personer, längre fram fyra. Ledare och skaffare tillsammans bilda »ledaremötet». I början begingo medlemmarna nattvarden i engelska statskyrkan. Denna förmån nekades dem dock på flere håll af presterna. Wesley nödgades derför 1740 att sjelf jämte ett par biträdande prester utdela nattvarden i metodisternas kapell. År 1741 begynte han att regelbundet utsända lekmannapredikanter, hvilka enligt hans anordning reste omkring och förkunnade ordet i de af honom stiftade föreningarna. Sjelf reste han också outtröttligt genom landet, fortfarande dermed intill sin sena ålderdom. -- Den engelska statskyrkan, från hvilken Wesley aldrig formligen skilde sig, tillåter endast biskopar att ordinera (prestviga) predikanter. Genom att studera den ursprungliga kristna kyrkans historia blef dock Wesley redan 1746 öfvertygad om att biskoparnas apostoliska succession var blott en fabel, samt att biskopar och äldste från början innehade samma ämbete inom kyrkan. Från denna tid ansåg han sig berättigad att, när omständigheterna så fordrade, ordinera predikanter till att förvalta sakramenten, ehuru han ej utöfvade denna rätt förr än 1784, då han ordinerade doktor Coke, som redan var prestvigd, till biskop bland metodisterna i Amerika. År 1785 ordinerade han predikanter för Skotland och 1788 sju sådana för England. Af dessa satte han en till superintendent (biskop). John Wesley afled 1791. Vid hans död räknade metodisterna i England och Irland omkr. 71,000 medlemmar och 300 predikanter. Genom testamente, som lagligen stadfästes, bestämde Wesley, att ledningen af samfundets angelägenheter skulle öfvertagas af ett hundra predikanter, hvilka han sjelf utsett. Dessa skulle utgöra en konferens, som sjelf genom val bland de andre predikanterna fyllde de luckor, hvilka uppstodo genom afsägelse, uteslutning eller dödsfall. Men utom detta »lagliga hundratal» består den hvarje år sammanträdande konferensen af de öfrige predikanterna samt, sedan 1878, af lekmannaombud. Dock måste dess beslut, för att gälla inför borgerlig lag, antagas i en särskild session af det lagliga hundratalet. Bruket att ordinera predikanter genom handpåläggning, hvilket upphört med Wesleys död, återinfördes 1836, men predikanterna hade hela tiden, äfven utan att vara ordinerade, förvaltat sakramenten.
Från England utgrenade sig metodismen till Irland, Frankrike, Australien och Canada, hvarjämte de engelske metodisterna (wesleyanerna) underhålla missioner i Vestindien, Afrika, Indien och Kina. Dessutom hafva, på grund af skiljaktiga tankar om kyrkligt styrelsesätt, åtskilliga grupper afsöndrat sig från den ursprungliga metodistkyrkan, dock med bibehållande af samma läror och allmänna verksamhetssätt. År 1884 hörde sammanräknadt 6,489 resepredikanter (pastorer), 42,641 lokalpredikanter och 1,166,836 öfriga församlingsmedlemmar till den wesleyanska metodistkyrkan i England och dess missioner samt till dess utgreningar i andra land och till de afsöndrade metodistgrupperna i England.
Metodismen i Amerika. År 1766 utvandrade några metodister från Irland till New York.
Källa: Project Runeberg ·
