Sida 49
Longström ...
Longström, Peter, krigare, var bondson från Savolaks och omtalas första gången 1710, då han bar titel af fänrik. Han åtnjöt anseende för djerfhet och oförskräckthet, hvarför befälhafvaren för finska armén, grefve Nieroth, åt honom anförtrodde 100 man, med hvilka han, utnämnd till kapten, skulle medverka i det på denna tid organiserade guerrilla-kriget mot ryssarna. Den ursprungliga afsigten att frivilliga bönder talrikt skulle sluta sig till detta frikompani kunde icke förverkligas, men L. lyckades dock på hvarjehanda sätt oroa fienden. Efter den finska arméns nederlag 1714 fortsatte L. sitt guerrilla-krig i Österbotten. Då den finska armén 1718 under Armfelts befäl ryckte mot Norge, slöt sig L. till densamma. Sedan armén passerat fjällen, sändes L. med 24 ryttare att bringa underrättelse härom till Sverige, men stötte den 25 Nov. på ett antal norska bönder, hvilka försvarade sig bakom förhuggningar. Under striden blef han dödligt sårad och begrofs derefter af sina banemän i Hegre kyrka. -- Det berättas, att L. blef af Karl XII adlad med namnet Långsvärd. M. G. S.
Longueville [lånsgvi'l], ort i franska depart. Seine-inférieure, 16 km. s. om Dieppe. L. var hufvudort i ett grefskap, som 1453 upprättades åt Jean Dunois, »bastarden af Orléans», och 1505 blef hertigdöme.
Longueville [lånsgvi'l], fransk hertiglig ätt, härstammande från medeltidshjelten Jean, grefve af Dunois och L. (se Dunois). Hans sonson François upphöjdes 1505 till hertig af L. Bland medlemmar af ätten må följande nämnas. 1. Henri II, hertig af L., krigare, diplomat, f. 1595, kämpade 1637 mot spaniorerna i Franche-Comté och erhöll efter hertig Bernhards af Weimar död, 1639, befälet öfver dennes här samt förde 1640, efter att vid Erfurt hafva förenat sig med Johan Banér, ett svältkrig mot den kejserlige generalen Piccolomini. 1642 stred han med framgång i Piemont. Efter Ludvig XIII:s död (1643) blef L. medlem af regentskapsrådet och sändes 1647 till Münster såsom fransk fullmäktig vid fredskongressen. Han deltog 1648--49 i det ryktbara »fronde»-upproret mot konungahuset och blef d. 18 Jan. 1650 på regeringens befallning häktad jämte sina svågrar prinsarna af Condé och Conti, hvilket satte upproret åter i gång. Han frigafs 1651 och drog sig undan till Normandie, hvars guvernör han var sedan 1619. Död 1663. -- 2. Anne Geneviève, den föregåendes gemål, dotter af Henri II, prins af Condé (se Condé 2), f. 1619, var en af de mest lysande stjernorna i hôtel Rambouillet, samlingsplatsen för allt hvad Paris hade lärdt, snillrikt och gladt, då hon 1642 förmäldes. 1647 åtföljde hon sin make till Münster och inledde efter återkomsten derifrån en förbindelse med hertigen af La Rochefoucauld. För att främja dennes äregiriga syften deltog hon i »fronde»-upproret och drog in i detsamma sin broder Armand, prins af Conti, och sin man, men lyckades icke att vinna sin broder den »store» Condé. Då både denne och andra nära slägtingar till hertiginnan 1650 fängslades, lyckades det henne att undkomma, hvarefter hon från Turennes högqvarter Stenay utgaf ett manifest mot hofvet samt underhandlade med Spanien och andra utländska makter om hjelptrupper. Då hofvet 1651 frigaf de fångne, återvände hon till Paris, men flydde vid utbrottet af nya misshälligheter mellan drottningen och Condé med denne sin broder till Bordeaux, der hon dock 1653 ödmjukade sig. Efter sin makes död (1663) flyttade hon till Paris. Der blef hon alltmer jansenistiskt sinnad samt tillbragte sitt lif under hårda umbäranden och botöfningar. Hon dog 1679. -- Hennes son Charles Paris (f. 1649, d. 1672), hertig af L., äfven känd under titeln grefve af S:t Paul, var den siste legitime medlemmen af ätten. A. B. B.
Longwood [långoudd], gård på S:t Helena, der Napoleon I vistades från d. 10 Dec. 1815 till sin död, d. 5 Maj 1821.
Longwy [långvi'], stad i franska depart. Meurthe-et-Moselle, vid Meuse's biflod Chiers, nära belgiska gränsen. Det består af en nedre och en på en klippa belägen öfre stadsdel, hvilken sistnämnda bildar en stark fästning, uppförd 1680 af Vauban. Omkr. 4,200 innev. Tillverkning af mattor, spetsar och snörmakeriarbeten. Staden tillhörde fordom Lothringen och afträddes till Frankrike 1679. Den intogs af preussarna d. 23 Aug. 1792, d. 18 Sept. 1815 samt, efter 9 dagars beskjutning, d. 25 Jan. 1871.
Longör (hårdt g; Fr. longueur), långrandighet, ställe af onödig vidlyftighet i ett literärt arbete.
Lonicera L., bot., ett slägte af upprätta eller slingrande buskar, hörande till nat. fam. Caprifoliaceae Bartl., kl. Pentandria L. Fodrets bräm är mycket litet och har 5 tänder. Blomkronan är utdraget trattlik, snedt läppformig, med den öfre läppen fyrflikig och den undre odelad. Blommorna sitta parvis i bladvinklarna eller i skaftad flock samt äro hos flere arter i hög grad välluktande. Frukterna äro saftiga bär med 1 till 3 frön. Till svenska floran höra 3 arter, af hvilka L. Periclymenum L., »Svensk kaprifolium», ofta odlas till beklädnad af väggar och spalierer. Denna art blommar i Juli och Augusti. Andra arter blomma tidigare, t. ex. L. Caprifolium L., »kaprifoliebusken», som har de motsatta bladen sammanvuxna med hvarandra och gulhvita, synnerligen om aftnarna välluktande blommor. L. Tatarica L. har parvis sittande, ljusröda blommor, hvilka utvecklas tidigt på försommaren, såsom äfven hos flere andra arter af detta vackra slägte. Veden är mycket hård, hvaraf namnet »benved» för L. Xylosteum L., hvars bär kunna förorsaka laxering och kräkning. Förr voro blommor och stjelkar af L. Periclymenum använda mot magkatarrer (»matleds-träd» i Bohuslän) och såsom »blodrenande». O. T. S.
Lonjumeau. Se Longjumeau.
Lonsano, Menachem di, lärd jude, poet och kritiker, lefde i Jerusalem mot slutet af 16:de och i början af 17:de årh. Han författade sex särskilda verk, hvilka utkommo i Venezia 1618 under den gemensamma titeln Schte jadot (två händer). Hans två vigtigaste arbeten
Källa: Project Runeberg ·
