Sida 125
Lully, Jean Baptiste de
utfartsväg åt Bottniska viken för att förse norra Sverige och Finland med malm, under det Kirunavaara och Luossavaara, hvilka ligga 157,7 km. från norska kusten, komma att sända sina malmer till den vid Ofoten fjord belägna, ständigt öppna hamnen vid Fagernæs, hvarifrån de kunna utsändas för att i verldsmarknaden konkurrera med de spanska och afrikanska malmerna. Den tillämnade jernvägen, hvars hufvudsakliga riktning från Luleå går i n. n. v. förbi de nämnda stora malmbergen ända till granskapet af Tornio träsk och derifrån i v. n. v. till norska kusten, har en sammanlagd längd af 466,7 km., af hvilka 426,6 km. falla inom Sverige och endast 40,1 km. inom Norge. Den sistnämnda sträckan, emellan fjällryggen och norska kusten, är emellertid, i anseende till de branta stupningarna och lokalens otillgänglighet, den svåraste och dyrbaraste delen af vägen. På svenska sidan är det endast den närmast fjällryggen liggande delen, som erbjuder några, dock jämförelsevis obetydliga, svårigheter. För öfrigt är landskapet, hvad största delen af vägen beträffar, det mest lämpliga för en jernvägsanläggning, emedan det består hufvudsakligen af vidsträckta, till en stor del skogbevuxna slätter och grunda mossar med derpå befintliga enstaka berg. -- Koncession för banans anläggning meddelades i Dec. 1882, men arbetet derpå börjades först i Juli 1884, af ett engelskt bolag, hvilket kontraherat om dess utförande med ingeniörfirmorna Wilkinson & Jarris och Pinn & Millet. Svårigheter hafva mött att anskaffa det behöfliga kapitalet, hvarför arbetet hittills ej kunnat drifvas med större fart, än att i Dec. 1885 omkr. 10 km. voro färdigbyggda. Något annat statsunderstöd har ej begärts eller erhållits för denna bana, än att kronan lemnat bolaget afgiftsfria den henne tillhöriga jord, hvaröfver banan går, äfvensom att bolaget erhållit rättighet att köpa syllar från statens skogar för billigt pris, en rättighet, som det hittills ej begagnat. Såsom säkerhet för arbetets utförande har bolaget hos svenska regeringen deponerat 200,000 kr. och hos den norska 100,000 kr. C. A. D.
Lullisk konst. Se Lullus, R.
Lullius. Se Lullus, R.
Lullus, angelsachsisk missionär, följde »Tysklands apostel», Bonifacius, till Thüringen och var der såväl som i Friesland och Hessen verksam för kristendomens utbredande. Bonifacius (d. 755) meddelade sjelf L. den biskopliga vigningen och utsåg honom till sin efterträdare såsom ärkebiskop af Mainz, men L. synes det oaktadt ej hafva erhållit påfvens bekräftelse på nämnda värdighet förr än omkr. år 780. Under sin ämbetstid förfäktade L. ifrigt sin uppsigtsrätt öfver inom stiftet befintliga klosterinrättningar och invecklades derigenom i en långvarig och vexlande strid med abboten Sturm i Fulda. Sjelf grundlade han 768 det ryktbara klostret Hersfeld, dit han, då ämbetsgöromålen tilläto det, drog sig tillbaka och hvarest han ock år 786 slutade sina dagar. P. F.
Lullus, Raimundus (Don Ramon Lull, äfven kallad Lullius), skolastisk teolog, missionär, föddes omkr. 1235 på ön Mallorca. Han var af ädel börd och beklädde såsom ung en befattning vid det aragonska hofvet, der han förde ett muntert lif och äfven gjorde sig bemärkt som skald. Vid trettio års ålder fattade han plötsligt beslutet att egna sig åt missionens tjenst och ändrade från den stunden helt och hållet lefnadssätt. Anledningen till hans omvändelse uppgifves olika. Enligt den vanliga berättelsen verkades den genom anblicken af den kräftsjukdom, som träffat en af honom älskad dam. Nu använde L. några år till studier, hufvudsakligen i filosofi och arabiska språket. Han hade nämligen satt till sitt lefnadsmål att medelst logisk bevisning vinna de otrogne för kristendomen. I detta syfte utarbetade han -- vägledd, såsom han trodde, af en gudomlig uppenbarelse -- en särskild metod, hans ars magna (»den lulliska konsten»), med hvars tillhjelp han menade sig kunna lösa alla metafysiska problem och klarligen öfvertyga hvar man om den kristna religionens absoluta sanning. Sitt lif tillbragte L. sedermera mest på resor, dels inom Europa, der han, hvart han kom, sökte vinna andliga och verldsliga stormäns understöd för sina vidtsväfvande missions- och korstågsplaner, dels bland Asiens och i synnerhet Nord-Afrikas sarasener, på hvilka han under vexlande äfventyr och ständig lifsfara pröfvade sin bevisningsmetods riktighet. Till följd af de misshandlingar han undergått på en af dessa färder afled han på hemresan till Europa 1315. Hans skrifter räknas i hundratal och äro af ett mycket blandadt innehåll: afhandlingar i filosofi, teologi, juridik och medicin jämte uppbyggelseböcker och skaldestycken. Omkr. 40 af de vigtigare finnas tryckta i en af I. Salzinger 1721--42 utgifven upplaga. P. F.
Lully [lylli], Jean Baptiste de, fransk kompositör, föddes i Florens 1633 och fick som barn medfölja chevalier de Guise till Frankrike, der han trädde i tjenst hos mademoiselle de Montpensier, först såsom kock, sedan som musikpage. Sedan han till följd af en lättsinnig nidvisa mot henne blifvit afskedad, fick han plats bland Ludvig XIV:s berömda »24 violons du roi», för hvilka han 1652 blef anförare, hvarjämte han stiftade ett särskildt elitkapell under namn af »les 16 petits violons». Följande året utnämnd till hofkompositör, skref han musik till hoffesternas balletter, maskspel och »divertissements» (särskildt Molières), i hvilka han sjelf äfven uppträdde som dansör och lycklig skådespelare (Pourceaugnac, Mufti). Genom intriger och inställsamhet hos konungen lyckades L. 1672 spela sig i händerna det privilegium, som 1669 utfärdades åt Perrin och Cambert på upprättandet af en fransk nationalopera (»Académie royale de musique»). Detta L:s dåd betraktas af en nyare författare (Arthur Pougin: »Les vrais créateurs de l'opéra français») som en verklig skam för nationen, enär fransmannen Cambert, i de få verk han fick upp, innan han exilerades, visar sig vara minst lika stor talang söm den invandrade florentinaren L., hvilken nu af den förre stulit äran af den
Källa: Project Runeberg ·
