Sida 106
Ludvig. 1. Tyska konungar: b) L. (II) den unge
Luxemburg, burit den romerska kejsarekronan, tågade till Italien och började vidtaga åtgärder för att åt det luxemburgska huset återbörda den kejserliga myndigheten. En försoning till det yttre inträdde emellertid redan s. å. En annan afundsman, som fikade efter kejsarevärdigheten, Filip VI af Frankrike, blef för L. besvärligast genom det tryck han utöfvade öfver påfvarna i Avignon. Såväl Johannes XXII (d. 1334) som hans efterträdare, Benedikt XII (d. 1342), tillbakavisade också alla anbud om förlikning, ehuru L. var villig att underkasta sig de mest förödmjukande vilkor, och ställningen förändrades icke genom kurfurstarnas förklaring (i Rense 1338) att ett på röstpluralitet grundadt val af Tysklands öfverhufvud icke tarfvade påflig bekräftelse. En tredje påfve, Klemens VI, förkunnade 1346 ny bannlysning öfver L. och förmådde s. å. fem valmän att utse Johans af Böhmen son Karl (IV) till tysk konung. En vidtutseende strid hotade redan att uppflamma mellan de båda partiernas anhängare, då L. oförmodadt afled under en björnjagt i närheten af München, d. 11 Okt. 1347. G. v. G.
Ludvig (Ludwig), tyska furstar:
1. Tyska konungar: a) L. den tyske (Ludwig der deutsche) var yngste son i kejsar Ludvig den frommes första äktenskap, med Irmengard. Om hans strider med fadern och, efter dennes död, med sin äldste broder, kejsar Lothar I, se artiklarna om dessa båda kejsare. Genom fördraget i Verdun, 843, fick L. den del af faderns rike, som låg ö. om Rhen, med undantag af Friesland och en smal landremsa på nedre Rhens högra strand; derjämte erhöll han några områden på flodens venstra strand kring städerna Mainz, Worms och Speier, »på det i hans rike icke måtte saknas vinodling». L:s riksdel, som bestod af de tyska områdena Sachsen, Ostfranken, Alemannien (Schwaben) och Bajern, och hvartill äfven de slaviska vasallfolken vid de östra gränserna räknades, är ursprunget till det tyska riket. Någon tysk riksenhet på denna tid kan man dock icke tala om. Ty de tyska stammarna voro från hvarandra skiljaktiga till tungomål, lagar och seder; de sammanhöllos till ett helt blott genom sin förening under ett gemensamt öfverhufvud. Snart erhöllo de äfven sina egna hertigar. I ännu lösare förbindelse med riket stodo de slaviska lydfolken, som städse, och ofta med framgång, sökte afskudda sig det dem påtrugade främmande öfverherrskapet. Oaktadt fördraget i Verdun och det vänskapsförbund, som Ludvig, kejsar Lothar och Karl den skallige 851 ingingo i Mersen, blef enigheten emellan bröderna icke långvarig. Begagnande sig af den rådande förvirringen i Frankrike, sände L., på det upproriska Aquitaniens uppmaning, sin andre son, Ludvig, med en här till Aquitanien för att frånrycka Karl detta land (854), men det lyckades Karl utan synnerlig svårighet att förjaga sin tyske brorson. Då 857 ett antal med Karl missnöjda franska vasaller i hemlighet inbjöd L. att blifva Frankrikes konung, lyssnade L. med begärlighet till detta anbud och inföll 858 med en talrik här i Frankrike, medan Karl var upptagen af striden med nordmännen. Men på en kyrkoförsamling i Quiersy (vid Oise, n. om Soissons) beslöto de der församlade prelaterna att icke aflägga hyllningsed till L. och att exkommunicera dem, som affallit från Karl. Ludvigs otillbörliga inkräktningsförsök strandade på det oväntade motstånd han rönte, och han måste 859 återvända med oförrättadt ärende. -- Bättre lyckades han i sitt försök att efter Lothar II:s död tillskansa sig östra hälften af Lothringen, som tillerkändes honom i det med Karl den skallige afslutade delningsfördraget i Mersen (Marsna), 870. -- De kustland vid Nordsjön, som tillhörde L:s rike, voro ständigt utsatta för nordmännens plundringar; bl. a. brändes Hamburg (845), hvadan Ansgarius' ärkebiskopssäte flyttades från denna ort till Bremen. Dessa ofta upprepade anfall från danskarnas och de östra slaviska grannfolkens sida föranledde tillsättandet af en hertig (Ludolf) öfver sachsarna. De tätaste striderna hade L. dock att kämpa med de slaviska grannfolken i öster, nämligen venderna (obotriter, welzer, sorber m. fl.) ö. om Elbe och Saale mellan Östersjön och Riesengebirge, tsjecherna (i Böhmen), moraverna (i Mähren) och slaverna inom öfriga delar af den nuv. österrikiska monarkien. Bland dessa sydliga slaver grundades under L:s regering det stora mähriska riket af Rastislav (846--70) samt dennes brorson och efterträdare Zwentibold (870-94). Denna betydande slaviska makt blef så mycket farligare, som L:s äldste son, Karlman, 861 flydde till Rastislav och i förening med denne bekrigade fadern. L. afvärjde dock denna fara genom att förlika sig med sin upproriske son. De stormän, som deltagit i Karlmans upproriska anslag, blefvo dock straffade med förlusten af sina län. Men de förmåner, som fadern i denna förlikning beviljade den äldste sonen, retade nu den andre, Ludvig, till uppror. Den uppbrusande unge mannen sökte tillvägabringa en förening emellan sachsare, thüringar och tsjecher; men fadern förekom i tid detta vidtutseende anslag och nödgade genom raska åtgärder sin son att söka nåd (866). För framtiden förebyggde konungen vidare missnöje bland sönerna genom en klokt beräknad delning af riket i öfverensstämmelse med forngermansk sed. Han satte nämligen Karlman öfver bajrarna och deras slaviske, avariske och italienske grannar, Ludvig (II) öfver sachsarna och ostfrankerna, hvilka båda stammars tillgifvenhet den unge fursten förvärfvat, och Karl (den tjocke) öfver alemannerna. Karlman kämpade sedermera tappert mot Rastislav och Zwentibold, och den senare måste (874) underkasta sig tyske konungens öfverherrskap. -- L. dog på sitt slott vid Frankfurt am Main d. 28 Aug. 876, Med sin gemål, Emma, dotter till grefve Welf och syster till kejsar Ludvig den frommes andra gemål, Judit, hade han de redan nämnde tre sönerna Karlman, Ludvig (den unge) och Karl (den tjocke), som efterträdde honom i de af fadern dem anvisade riksdelarna. -- b) L. (II) den unge, den föregåendes son, blef efter faderns död (876) sjelfständig konung öfver Sachsen och Ostfranken, som redan under
Källa: Project Runeberg ·
