Sida 1
Värkö, en vacker, skogbevuxen ö strax ö. om Karlskrona
Värja, ett egentligen för stöt ämnadt och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga. Värjan användes numera oftare som befäls- och prydnadstecken (den tillhör särskildt civilstatens uniformer) än som försvarseller anfallsvapen. Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flere eggar, dels genom den raka, nära 1 m. långa klingan. Värjan bäres vid venstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- l. axelgehäng) på högra axeln eller ock i en lifrem eller i ett vanligt koppel. – Detta vapen härstammar från medeltidens tunga svärd. Redan under 1500-talet nyttjades värja af rytteriet inom hela Europa samt ofta äfven af pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassier-regementen finnes den ännu qvar under namnet pallasch (se d. o.). Pallaschen bäres i jernslida. H. W. W.
Värjemålsed. Se Ed.
Värk kallas den smärta, som åtföljer vissa sjukdomsprocesser. I dagligt tal nyttjas stundom ordet, ehuru oegentligt, för att beteckna den sjukliga processen sjelf. Värken härleder sig deraf att vid sjukdomsprocesser åtskilliga bildningar – tumörer, inflammationsprodukter – alstras och utöfva tryck eller tänjning på nervstammar, som förlöpa i väfnaden. Erfarenheten visar, att vid en inflammationsprocess med varbildning värken upphör, så snart varet blifvit uttömdt och spänningen i väfnaden minskad. – Man har diskuterat frågan om tillvaron af ett särskildt smärtsinne, hvars organ skulle vara tämligen utbredt inom organismen. Numera anser man emellertid, att något särskildt smärtsinne ej finnes. Sinnesförnimmelserna i allmänhet tillkommer en viss s. k. »stämning», d. v. s. en känsla af behag eller obehag. Vissa förnimmelser, t. ex. de flesta synförnimmelser, äro ej åtföljda af denna känsla. Man säger, att stämningen i detta fall är noll. Andra förnimmelser, såsom lukt-, smakoch hörselförnimmelserna, äro deremot afgjordt åtföljda af en angenäm eller en oangenäm känsla. I förra fallet säges stämningen vara positiv, i senare fallet negativ. Stämningen står i beroende af sinnesretningens intensitet. Ett svagt tryck på huden och ett svagt ljussken äro tämligen indifferenta, hvad känslan af behag eller obehag beträffar. Men förstärkes trycket eller ljusskenet i hög grad, erfar man en oangenäm känsla, hvars högsta grader vi kalla smärta. J. E. J–n.
Värkö, en vacker, skogbevuxen ö straxt ö. om Karlskrona, i Östra härad, Lösens församling. Ön har sedan 1715 egts af slägten Ebbeltoft, adlad Psilanderhjelm, och innehafves f. n. af f. d. löjtnant F. B. Psilanderhjelm. På sydvestra sidan af ön ligger en djupt inträngande strandgrotta, fördelad i flere rum, hvarest finnas lemningar af stenbänkar och dyl., och vid hvars ingång porlar en aldrig sinande källa med utmärkt dricksvatten. Enligt en folksägen beboddes denna ö under vikingatiden af ert tapper och mäktig sjökonung vid namn Grim eller Ögrim, efter hvilken grottan, som sannolikt varit hans klippborg, än i dag kallas »Grims kula»; det påstås äfven, att hela ön förr burit namnet »Grimsholmen». Grim egde en utmärkt vacker, men i kärlek olycklig dotter, vid namn Tora, hvilken gaf anledning till den sjödrabbning, som straxt utanför ön utkämpades emellan Grim
Källa: Project Runeberg ·
