Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

1638 års instr. tillkommit riksjägmästareämbetet. Så öfverläts till öfverhofjägmästaren uppsigten öfver kronoparker, jagbackar och djurgårdar. 1808 års jagtstadga uppdrog åt honom att utöfva tillsyn å efterlefnaden af deri gifna bestämmelser i fråga om jagt och djurfång liksom att hafva chefskap öfver jägeri- och skogsbetjente. Detta fortfor att ega giltighet till 1824, då öfverhofjägmästarens befattning med skogs- och jagtbiträden öfverlemnades åt K. M:ts befallningshafvande. Öfverhofjägmästaren har rang näst efter öfverhofstallmästaren, C. G. Hz.

Öfverhofmästarinna, den förnämsta hofdamen inom en drottnings eller en enkedrottnings hofstat. Genom henne utgå drottningens befallningar rörande hofvet, och henne tillhör att öfvervaka deras efterlefnad. Vid hoffester företräder hon stundom drottningens person.

Öfverhofpredikant. Se Hofkleresiet och Hofkonsistorium.

Öfverhofstallmästare, hoffunktionär, som innehar en af de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hofvet (näst efter ofverstekammarherren och straxt före öfverhofjägmästaren). Honom tillkommer väl högsta uppsigten öfver hofstallstaten, men denna styres dock närmast af förste hofstallmästaren, och han har stundom varit chef för stuteriväsendet i riket, dervidlag efterträdande den forne riksstallmästaren (se Riksämbetsmän) i en del af hans åligganden.

Öfver-Hogdal. Se Hogdal 3.

Öfverhud, epidermis. 1. Anat. Se Hud. — 2. Bot. Se nästa art.

Öfverhudsväfnad, epidermis, bot., kallas det cell-lager, som utåt bekläder samtliga organ hos de högre växterna, innan ännu sekundära förändringar i de periferiskt liggande väfnaderna, t. ex. korkbildning (se Kork), inträdt. Ett från de underliggande väfnaderna skarpt differentieradt, ytligt liggande cell-lager finnes egentligen blott hos kärlväxterna och äfven hos dem icke alltid, t. ex. hos bladen af vattenpesten och hos många ormbunkar. Från öfriga väfnader skiljer sig öfverhudsväfnaden väsentligen derigenom att cellerna, af hvilka den är sammansatt, sluta sig allsidigt till hvarandra utan intercellularrum. Öfverhuden bildar ett tunnt, tämligen segt, genomskinligt öfverdrag öfver alla yngre växtdelar. Innehållet i dess celler har i de flesta fall icke klorofyll, men deremot oftare lösta färgämnen; endast hos vattenväxter och några skugga älskande landväxter finnes klorofyll i öfverhudscellerna samt dessutom regelbundet i klyföppningarnas (se d. o.) slutceller, hvilka i genetiskt hänseende böra uppfattas som öfverhudsceller. Cellernas form är hos starkt på längden växande organ vanligen långdragen, hos breda blad bredt tafvelformig; ganska ofta äro sidoväggarna våglikt böjda, så att vid hvarandra liggande celler gripa in i hvarandra. Vanligen finnes blott ett enda cell-lager, som man kan kalla öfverhud; i enstaka fall (t. ex. bladen af Ficus elastica, Peperomia) sönderfaller den ursprungligen enlagriga epidermis i två eller flere cell-lager, af hvilka dock endast det yttersta har karakteren af verklig epidermis. Den utåt riktade ytan af öfverhudscellerna är i regeln jämn; dock finnas i många fall papillartade utstjelpningar, hufvudsakligen hos de med sammetslik glans försedda blombladen, och dessutom de mest olikartade hårbildningar (se Hår, växternas), sammanfattade under benämningen »öfverhudens beklädnad». Utsidan af epidermiscellerna samt de ur dem framgående håren äro beklädda med en mycket tunn, ofärgad hinna, cuticula (se d. o.), och stundom är äfven cellens hela yttervägg, hälst om den är starkt förtjockad, cuticulariserad, med undantag af det innersta, cellhålan omedelbart beklädande, af cellulosa bestående lagret; sådana blad kallas läderartade. — Öfverhudsväfnadens funktion i växternas lif är olika. Hos de delar, som lefva i vatten, förmedlar öfverhuden diffusionen af de i vattnet lösta fasta och gasformiga näringsämnena i växtväfnaderna, i det lösningar af dessa ämnen kunna intränga genom hela den i vattnet befintliga öfverhuden. I landväxternas rötter förmedlar öfverhuden i rötternas ändstycken, såvidt den är försedd med rothår, uppsugningen af lösta näringsämnen ur marken; genom den rikliga hårutvecklingen ökas der öfverhudens uppsugande yta betydligt och derigenom hennes fysiologiska verksamhet. Hos alla i luften befintliga växtdelar deremot är öfverhuden det egentliga organet för växtens afdunstning och gasutbyte med omgifningen. Klyföppningarna, som förekomma nästan uteslutande på dessa organ, förmedla en direkt kommunikation mellan växtens inre och den omgifvande luften; de äro de portar, genom hvilka i intercellularrummen instängda gaser kunna utströmma, men genom hvilka omvändt vissa gasarter, som förtäras af växten, utifrån kunna intränga. Att äfven genom öfverhudscellernas väggar gaser kunna in- och utströmma, bevisa mossorna, hvilka icke ega några klyföppningar och dock ganska lifligt afdunsta vatten samt in- och utandas gaser. Under vatten lefvande blad, hvilka i regeln sakna klyföppningar, vissna hastigt i luften till följd af vattnets afdunstning. En för stark afdunstning och i kalla klimat afkylning hos landväxterna förebyggas genom cuticula, hvilken just hos dessa växter är mest utvecklad; deraf förklaras hvarför ett så stort antal både tropiska och arktiska växter har läderartade blad. Hos många växter förstärkes öfverhudens skyddande förmåga genom hennes hårighet, fettliknande yta och ej sällan vaxlika öfverdrag. På vissa, merendels inskränkta ställen af växten spelar öfverhuden äfven rollen af sekretionsorgan. Dit höra framförallt blommornas och många gröna delars nektarier, hvilka äro öfverdragna med en sockerhaltig, klibbig vätska (nektar, honing), som afsöndras af öfverhudscellerna. Hos s. k. glandelhår på många växters blad och stänglar alstras och afsöndras eterisk olja, och öfverhuden hos vissa knoppar afsöndra harts och slem, som skydda för köld och afdunstning.

Öfverhuset (Eng. the house of lords l. the upper house), benämning på den ena af den engelska representationens bägge kamrar. Se Parlament. — I dagligt tal brukar man