Sida 2
Värme, fys.
och en okänd viking, hvilken under ett af Grims sjötåg anländt till ön och förälskat sig i Tora. Sagan om ankomsten af den okände vikingen (som i dödsstunden tillkännagaf sig heta Vidar) och den blodiga striden, i hvilken båda kämparna stupade (Vidar för Toras pil), skildras i ett stämningsfullt skaldestycke af P. G. Sparre, kalladt »Thora, eller Grimsholms saga» (1829). R. N.
Värmande medel. Se Upphettande medel.
Värmdö (Vermdö). 1. Socken i Stockholms län, Värmdö skeppslag. Areal 21,270 har. 4,482 innev. (1892). V. bildar med Ingarö, Bo, Djurö och Möja ett till egaren af Norrnäs säteri patronelt pastorat. Upsala stift, Roslags Östra kontrakt. – 2. Skeppslag i Stockholms län, ingår i Södra Roslags domsaga och Vaxholms fögderi samt omfattar socknarna Värmdö, Ingarö, Djurö, Möja, Bo och Vaxholms landsförsamling. Areal 43,960 har. 8,294 innev. (1892).
Värmdö (Vermdö), den största af öarna i Stockholms skärgård, hörande till Uplandsdelen af Stockholms län och belägen s. om stora segelleden från Stockholm öfver Trälhafvet samt Saxar- och Grindafjärdarna, begränsas i v. af Skurusund, i s. af Lännerstasunden, södra Stäket, Baggensfjärden, Fisksundet, Kolström, Skeppdals ström, Tranaröfjärden, Strömma kanal och Brevikssund samt i ö. af Elgöfjärden. Areal omkr. 180 qvkm. Af omgifvande öar må nämnas: i v. Skarpö, Rindö, Tynningö, Lidingö, Sicklaö, i s. Ingarölandet och Fogelbrolandet, i ö. Vindö och i n. Vårholma (skildt från V. genom Lindalsundet). V. har likasom de flesta öar i Stockholmstrakten tillkommit genom uppgrundning mellan en del större och mindre holmar och skär, så att ön i sjelfva verket består af en stor mängd halföar mellan djupt inskjutande fjärdar med många förgreningar. Öns vestligaste del, mellan Skurusund i v. och Torsbyfjärd i ö., kallas Ormingelandet. Detta afdelas genom Kilsviken (från Baggensfjärden) i s. samt Kummelnäsviken i n. och den mellanliggande Sågsjön i två hälfter, af hvilka den östra genom Farstaviken och Ösbyträsk i s. skiljes från Farstalandet, som på östra sidan endast genom den smala landtungan vid Ålstäket, mellan Torsbyfjärden i n. och Grisslingefjärden i s., sammanhänger med det egentliga Värmdölandet, hvilket åter, synnerligast i norra delen, sönderflikas af en mängd vikar, bland hvilka Värmdöviken från ö. har en längd af 9 km. Största delen af landet upptages af bergs- och skogsbackar af jämförelsevis obetydlig höjd. Högsta punkten, 70 m., träffas n. ö. om Kilsviken. Med bergbackarna omvexla insjöar och dalsänkor i alla riktningar samt oftast bördiga, om än ej stora åkerfält. Jorden är i allmänhet fördelad mellan herregårdar. Den omvexlande skärgårdsnaturen, hvars fägring vid V:s stränder framträder med mildare drag än på de längre ut belägna öarna, lockar årligen tusental af Stockholms befolkning att i villorna kring de många vikarna tillbringa sommarmånaderna. Ön är delad mellan Värmdö socken (som omfattar hela det egentliga Värmdölandet och Vindön samt delar af Fogelbro-, Orminge- och Farstalandet jämte en mängd mindre öar och skär), Bo kapell (som omfattar större delen af Ormingelandet) och Ingarö kapell (som omfattar en del af Farstalandet och hela Ingarön). Vid Farstaviken, på Farstalandet, ligga Gustafsbergs porslinsfabrik och Farsta säteri, på Ormingelandet, nära Stäket, Bo och Lännersta säterier, på dess östra del Velamsund samt på V:s nordligaste halfö Siggesta och Norrnäs säterier samt det gamla Fredriksborgs fästningstorn. A. G.
Värme, fys. Enligt nutida uppfattning består värmet i en rörelse hos kropparnas minsta delar (molekyler). Fordom antog man deremot, att värmeföreteelserna orsakades af ett särskildt ämne, »värmematerie», »värmeämne», hvaraf en varm kropp skulle ega mera än en kallare; men denna åsigt måste öfvergifvas, sedan man funnit, att värme kunde frambringas genom arbete. Så visade t. ex. Rumford, att man vid kanonborrning med slött borr kunde upphetta en större mängd vatten till ungefär 50°. En kropp kännes vid beröring varm, enligt den moderna uppfattningen, om dess molekylarrörelse är lifligare än den berörande handens; i motsatt fall kännes den kall. Ökas molekylarrörelsen hos en kropp, växer dennes temperatur; samtidigt erfordras större utrymme för molekylernas ökade rörelse, d. v. s. kroppar utvidgas vid värmetillförsel. Det enda kända undantaget från denna lag bildar vattnet, hvars minsta volym inträffar vid + 4° C. Denna utvidgning vid uppvärmning äfvensom motsvarande sammandragning vid afkylning sker, hvad fasta kroppar beträffar, med oemotståndlig kraft, d. v. s. volymförändringen måste försiggå trots hvarje yttre motstånd. Blir detta för stort, brister kroppen. Såsom exempel på denna utvidgning och dess följder må följande nämnas. Jernvägsskenor få ej skrufvas hårdt fast vid hvarandra, i annat fall slitas de isär vid inträffande köld eller böjas vid varmare väderlek. Telefontrådar lindas i närheten af fästpunkterna till en liten spiral; i stark köld händer, att denna blir för kort och tråden springer af. Man kan åter bringa i vertikal ställning murar, som af ett på dem hvilande hvalf tryckts utåt, derigenom att starka jernstänger, i ändarna försedda med muttrar, borras in genom murarna. Vid uppvärmning förlängas jernstängerna; åtdragas då muttrarna, draga jernstängerna vid afsvalningen murarna med sig. Tager man en viss mängd af ett ämne, hvilket som hälst, skulle dess volym vid gifven temperatur kunna utgöra ett mått på temperaturen, eller hvarje ämne skulle kunna användas som termometrisk substans, likvisst med det undantag att en vattentermometer skulle visa samma angifvelser mellan 0° och + 4° som å motsvarande punkter mellan 4° och + 8° samt att i allmänhet en plötslig volymförändring inträder vid öfvergång mellan olika aggregationstillstånd. Men dervid uppstår den olägenheten att termometrar af olika termometersubstanser i allmänhet ej skulle visa lika, emedan de flesta ämnens utvidgning ej är vid skilda temperaturgrader lika för samma värmetillskott, utan i
Källa: Project Runeberg ·
