Sida 299
Öfvertryck, fys., kallas ångans verksamma tryck i en ångmaskin
icke kan brista, enär den annars har en motsatt inverkan mot den åsyftade.
Särskildt utsatta för öfversvämningar äro de stora flodernas deltaområden, hvilka ligga obetydligt högre än såväl flodens yta som hafsytan, ofta lägre än den förra. Öfversvämningarna der kunna bero derpå att floden af en eller annan anledning förflyttar sin fåra, genombrytande fördämningar och äldre uppvallningar (se Hoang-ho). En annan anledning till öfversvämningar inom deltaområden är det under vissa förhållanden stigande hafsvattnet, som ej blott uppdämmer och tillbakatränger flodens vatten, så att detta drifves öfver sina bräddar, utan äfven sjelf kan bryta in öfver det flacka området. När cyklonvågen tar sin väg mot deltalandet och intränger i flodmynningen, blir öfversvämningen i hög grad förhärjande, i synnerhet om det inträffar vid springflod. Från Indiens floder, med deras vidsträckta och tätt befolkade deltalandskap, känner man fruktansvärda exempel derpå. 1737 omkommo på detta sätt vid Ganges' och Brahmaputras delta 300 tusen menniskor, 1876 100–200 tusen. Samma verkningar som cyklonvågen har äfven jordskalfsböljan, och allra mest förhärjande blir ödeläggelsen, om båda inträffa samtidigt, såsom sannolikt var fallet vid den öfversvämning af Eufrats mynning, som gif vit upphof till »syndaflods»-berättelsen (se Syndafloden).
Äfven de öfversvämningar, som vid hafvets kuster förorsakas enbart af jordskalfs- (eller hafsskalfs-) böljan, kunna vara mycket ödeläggande, ja ofta är det just denna svallvåg, som åstadkommer den största förödelsen, när ett häftigt jordskalf inträffar i någon kusttrakt. Vanligen skildras tilldragelsen så, att hafvet först drager sig tillbaka från stranden för att sedan såsom en oerhörd våg bryta in öfver landet. Vid det bekanta jordskalfvet i Lissabon 1755 omkommo sålunda de flesta menniskorna just genom den inbrytande svallvågen, och Callao i Perú ödelades fullständigt af en dylrk jordskalfsbölja 1746. Dessa böljor hafva för öfrigt en mycket vidsträckt utbredning, så att de t. ex. kunna gå tvärs öfver Atlanten, Stilla hafvet o. s. v., och de hafva helt visst mången gång förorsakat svåra ödeläggelser på de låga korallöarna i det senare. Ej blott vid jordskalf, utan äfven vid submarina vulkanutbrott eller vid utbrott på vulkanöar uppstå dylika ödeläggande svallvågor, såsom vid Krakatoas utbrott 1883, hvarvid 40,000 menniskor omkommo, mestadels dränkta af den ända till 30 m. höga vågen, som med aftagande styrka fortplantade sig nästan öfver jordens alla haf. De närmaste kuststräckorna på Java och Sumatra voro så förändrade till sitt utseende, att de endast på grund af läget kunde identifieras. Städer, byar, skogar, fördämningar, hela landsträckor hade förstörts eller försvunnit, då vågen drog sig tillbaka; en ångbåt qvarlemnades af vågen midt i en skog, 4 km. från kusten.
En öfversvämning af särskildt slag var den, som inträffade kring södra Östersjön under den svåra stormen mellan d. 12 och 14 Nov. 1872. Stormen blåste till en början från n. ö., så att väldiga massor af Östersjöns vatten drefvos mot s., och förändrade derpå sin riktning till östlig, hvarigenom vattenmassorna drefvos vesterut mot Schleswig-Holstein och Belten. Medan vattnet i Finska viken sjönk 0,6 m., steg det deremot i södra Östersjön alltmera, vid Bornholm 0,95 m., vid Ystad 1,27 m., vid Kiel 3,17 m. och vid södra mynningen af Lilla Belt ej mindre än 3,5 m. öfver sin vanliga höjd, öfversvämmande lägre mark och förorsakande skador af mångahanda slag, ehuru denna stormflod visserligen var ett intet mot de katastrofer, som ofvan omtalats.
Alla de öfversvämningar, om hvilka ofvan varit tal, hafva det gemensamt, att de varit öfvergående. Det finnes dock äfven sådana, vid hvilka vattnet, efter att hafva inkräktat på landet, icke åter drager sig tillbaka. Dessa öfversvämningar, af geologerna kallade transgressioner, äro sådana, som stå i samband med en landsträckas verkliga sänkning, och hvilka vanligen ske så långsamt, att de först i tidernas längd blifva märkbara. Det gäller dervidlag sålunda verkligt sekulära förändringar. A. G. N.
Öfversynthet. Se Hypermetropi.
Öfvertackladt l. öfverriggadt, sjöv., säges ett fartyg vara, då dess tackling är så hög och tung eller segelarean så stor, att fartyget under häftigt byväder eller storm löper fara att förlora riggen eller att kantra. R. N.
Öfvertalig. Se Öfver stat.
Öfverterm. Se Slutledning.
Öfver-Tjurbo härad, i Vestmanlandslän, ingår i Vestmanlands östra domsaga och i Salbergs-Väsby fögderi samt omfattar socknarna Kumla, Kila, Sala landsförsamling och Möklinta. Areal 53,995 har. 7,437 innev. (1892).
Öfvertoner. Se Aliqvottoner.
Öfver-Torneå. 1. Socken och tingslag i Norrbottens län. Se Torneå 3 och 4. — 2. (F. Alkkula) konsistorielt pastorat af 3:dje kl. jämte underlydande Turtola och Kolari kapellförsamlingar i Uleåborgs län, Finland, Kemi kontrakt, Kuopio stift. Pastoratet hör till Kemi härad och Torneå domsaga. Areal 6,369 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 6,752 pers. (1890). A. G. F.
Öfvertro. Se Vidskepelse.
Öfvertryck kallas inom litografien det förfaringssättet att anbringa bilden eller skriften på stenens yta icke direkt, utan genom att låta stenen gå genom pressen med ett pappersblad, på hvars motvända sida den färska bilden (skriften) finnes, hvilken dervid upptages och qvarhålles af stenen, så att man från denna, sedan den vederbörligen preparerats, kan taga nya aftryck i mängd. På detta sätt kan man på litografisk sten öfverflytta färska aftryck af en på trä, koppar, sten eller annat ämne anbragt bild och dymedelst mångfaldiga den, medan originalet sparas, tills ett nytt öfvertryck behöfves. Öfvertryck af musiknoter och skrift åstadkommes vanligen derigenom att man skrifver på sjelfva papperet med litografiskt bläck (se Bläck) och derefter pressar det mot stenen, hvarefter aftryck tagas af den sistnämnda.
Öfvertryck, fys., kallas ångans verksamma tryck i en ångmaskin, d. v. s. ångans hela tryck, minskadt med det motverkande trycket.
Källa: Project Runeberg ·
