Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

16 spritfabriker, 2 vinfabr., 6 tobaksfabr. (tillverkn. 2 mill. mks värde), 8 bok- och 3 stentryckerier. — Fiske, själfångst och fogelskytte äfvensom sjöfart utgöra mångenstädes i skärgården de mest indrägtiga näringsfången. Tillgången på rofdjur är deremot numera ringa. Icke mindre än 705 segelfartyg om 129,343 tons drägtighet, eller mer än hälften af Finlands segelflotta, voro 1891 hemmahörande i länet. Ångfartyg funnos till ett antal af 58, om 4,206 tons drägtighet. Handlandenas antal i städerna utgjorde 1890 931 och å landsbygden 612. Genom länet går Åbo–Tammerfors jernväg. Under byggnad är Tammerfors–Björneborgs jernväg. För den högre bildningen finnas 1 finskt och 1 svenskt gosslyceum, 1 statens och 1 privat reallyceum (bägge svenska) samt 2 svenska och 2 finska elementarskolor för gossar äfvensom 1 svensk (statens) och 11 privata flick- och förberedande skolor, af hvilka 7 hafva svenskan till undervisningsspråk. Högre folkskolor funnos 1890 till ett antal af 137, hvaraf 29 voro svenska och 3 såväl svenska som finska. 27 af länets 121 kommuner saknade ännu år 1890 i verksamhet varande folkskola. Af bildningsanstalter funnos dessutom 1 döfstumskola i Åbo, navigationsskolor i Åbo, Mariehamn och Raumo, den sistnämnda med finskt undervisningsspråk, ett handelsinstitut i Åbo, 1 industri- samt 2 högre handtverksskolor m. fl. — Judicielt fördelas länets kommuner på 5 rådstufvurätter och 10 domsagor, dessa senare fördelade på 38 tingslag; administrativt på 10 härad, fördelade på 45 länsmansdistrikt; och ecklesiastikt på 72 lutherska pastorat. Dessutom finnas 1 grekisk ortodox stadsförsamling samt 1 baptistisk och 1 metod. episkopal dissenterförsamling. Länet bildades 1635. A. G. F.

Åborätt, kamer., rätten att på viss tid eller lifstid såsom landbo eller under ärftlig besittning innehafva annans jord. Sedan numera vid upplåtelse på viss tid eller lifstid af nyttjanderätten till jord de i allmänna lagen meddelade bestämmelser om landboförhållandet i allmänhet ej tillämpas, användes uttrycket åborätt, med eller utan tillägget »stadgad», nästan endast i samma betydelse som ärftlig besittningsrätt.

Under stadgad åborätt eller ärftlig besittningsrätt innehafvas vissa kronan eller allmänna inrättningar tillhörande hemman och lägenheter. — Liksom enskilde upplät kronan jord åt landbo (landbonde) mot städja och afrad. Landbon var berättigad att qvarblifva vid egendomen under den derför bestämda legotiden, förutsatt att han årligen erlade afraden samt behörigen höll hemmanet vid makt. Men vid legotidens utgång berodde det på frivillig öfverenskommelse om landboförhållandet skulle fortfara. I allmänhet fingo väl landboarna, om åboskyldigheterna fullgjordes, son efter fader qvarblifva vid egendomen, för såvidt den ej behöfdes för något allmänt ändamål. Bestämd försäkran derom hade de dock ej. Å bergsmanshemman synas åboarna visserligen från äldre tider hafva åtnjutit ärftlig besittningsrätt, och under Karl XI:s tid, då det för indelningsverkets bestånd var af vigt att derför anvisade räntor ovilkorligen utgingo, tillförsäkrades genom k. förordn. d. 5 Jan. 1684, d. 7 Nov. 1695 m. fl. en stor del af kronoåboarna eller de, som innehade kronorusthåll eller sådana hemman, hvaraf räntan var militiestaten anordnad, att de och deras efterkommande, mot fullgörande af åboskyldigheterna, allt framgent skulle få besitta sina hemman. Men först genom k. förordn. d. 21 Febr. 1789 tillförsäkrades samtliga åboar å kronohemman, att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen häfdade hemmanen, de och deras barn skulle sitta derå odrifna, man efter man, i den ordning särskildt vore stadgadt. Efter Kammarkoll. kung. d. 29 Febr. 1808 och senare meddelade bestämmelser iakttages numera i fråga om företrädesrätten till åboskapet å allmänna kronohemman följande ordning: 1) enka, så länge hon lefver ogift (särskilda bestämmelser gälla, då efterlefvande makan i boet medfört besittningen af åboskapet eller enkling kommit i åtnjutande deraf genom giftermål med den aflidna hustrun); 2) bröstarfvinge, son eller hans afkomling framför dotter eller hennes afkomling och äldre barn framför yngre; 3) närmaste arfving efter lag, dervid ordningen mellan lika nära arfvingar bestämmes genom lottning. I regeln är endast en person berättigad att öfvertaga åboskapet, men om klyfning kan verkställas, får den med vissa undantag ske. Särskilda bestämmelser äro meddelade för det fall att enka icke sjelf kan öfvertaga hemmanet eller den till åboskapet berättigade är omyndig eller afliden åbo eljest efterlemnat omyndiga eller oförsörjda barn. Åbo eger jämväl öfverlåta hemmanet, t. o. m. till oskyld person. Men arfvingar till och med syskonbarn eller dem, som äro i lika led med dessa, ega i sådant fall rätt att mot erläggande af löseskillingen tillträda värdskapet (k. kung. d. 8 Maj 1863). Finnes ej någon, som till följd af slägtskap är berättigad tillträda hemmanet, skall frågan om dess disposition af K. M:ts befallningshafvande anmälas hos Kammarkollegium för att underställas K. M:ts pröfning. För alla fall, utom då enka tillträder hemmanet efter sin aflidne man, är inrymning deri ej gällande, om den ej af K. M:ts befallningshafvande blifvit beviljad. Särskilda bestämmelser i fråga om successionsrätten till åboskapet gälla för: 1) kronolotshemman, vid hvilka arfsrätten till åboskapet ej sträcker sig till fjärmare arfvingar än i rätt nedstigande led (om hvarken enka eller sådana arfvingar finnas, bör hemmanet anses såsom åboledigt och upplåtas åt annan lots); 2) kronorusthåll, vid hvilka rusthållarens barn och arfvingar tillförsäkrats att gemensamt tillgodonjuta åboskapet, samt 3) krononybyggen, hvilka ej af åbon kunna öfverlåtas med lika frihet, som genom k. kung. d. 8 Maj 1863 medgifvits i fråga om vanliga kronohemman.

Hvad de med åboskapet förbundna skyldigheter och rättigheter angår, må nämnas, att det i allmänhet åligger kronoåbo att väl häfda egendomen enligt de för landboar meddelade bestämmelser; att erlägga den af egendomen utgående grundskatt och öfriga utskylder