Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

uppgift att ådagalägga sambandet mellan de enklare och de mera sammansatta funktionsarterna, att härleda det ena funktionsfenomenet ur det andra. Endast såsom en gren af fysiologien är psykologien att uppfatta. — Fysiologiens andra hufvudafdelning har man betecknat som relationsfysiologi, d. v. s. läran om den djuriska organismens förhållande till den yttre verlden. Denna art af fysiologi sönderfaller åter i två delar: ekologi och korologi. Ekologien, som man oftast ser alldeles oegentligt betecknad som biologi, är läran om djurens hushållning och alla yttre lefnadsförhållanden, således djurens samtliga relationer till såväl deras oorganiska som organiska omgifning, med ett ord alla de komplicerade förhållanden, hvilka Darwin betecknat som vilkoren för »kampen för tillvaron». Ekologien bildar alltså en hufvudbeståndsdel i det, som man vanligen förstår med naturalhistoria. Den andra grenen af relationsfysiologien, korologien, är läran om djurens utbredning på jorden. Den innefattar sålunda ej blott undersökningarna rörande djurens horisontella utbredning, eller djurgeografien (zoo-geografi), utan ock rörande deras vertikala utbredning, t. ex. djurlifvets fördelning i hafven.

Morfologiens och fysiologiens resultat sammansmälta till det, som man numera vanligen brukar benämna organismernas genealogi, eller slägtskapslära, och denna finner sitt kortaste uttryck i djursystemet, hvarför ock den zoologiska systematiken i sin här framställda betydelse kan identifieras med genealogien. Sålunda står ock systematiken ej, såsom man stundom föreställer sig, i någon motsättning till morfologien och fysiologien; den har fastmera till sitt högsta och egentliga mål att samla morfologiens och fysiologiens väsentligaste resultat till en öfversigtlig framställning, till ett helt, och att antyda genom förening eller särskiljande af större och mindre formgrupper eller kategorier (typer, klasser, ordningar, familjer, slägten, arter, varieteter) hvilka insigter rörande djurformernas slägtskapsförhållanden vi vunnit genom morfologiens och fysiologiens undersökningar. Enligt denna uppfattning blir således systemet ett kort, pregnant uttryck för den biologiska forskningens ståndpunkt för tillfället. Men för att systematiken verkligen skall kunna motsvara sin här framställda uppgift, kan den ej nöja sig med att taga hänsyn endast till de nu lefvande djurformerna, utan måste äfven i sig upptaga dem, som numera äro utdöda (fossila). På den grund måste äfven en annan vetenskapsgren flyttas in på zoologiens område, nämligen paleontologien, eller läran om de djurformer, som under flydda geologiska perioder befolkat vår jord. Denna art af paleontologi, hvilken som en väsentlig beståndsdel ingår i zoologien, kunna vi beteckna som morfologisk paleontologi i motsats till den art af paleontologien, som står i geologiens tjenst vid bestämmandet af de geologiska aflagringarnas relativa ålder, och som kan betecknas som stratigrafisk paleontologi. Den morfologiska paleontologien bildar alltså den i egentlig mening historiska grenen af zoologien. Såsom sådan utgör den en vigtig del af en disciplin, som af flertalet biologer, hvilka hylla descendensteorien, benämnes fylogeni (fylogoni), d. v. s. djurartens eller djurstammens utvecklingshistoria — i analogi med »ontogeni». eller individens utvecklingshistoria — och har till uppgift att söka efter det genetiska sambandet mellan de olika djurformerna. Bortser man från de teoretiska förutsättningarna, skulle sålunda fylogenien vara identisk med systematiken, som ju har att gifva ett uttryck för detta -från fylo-geniens ståndpunkt fullt verkliga, ej blott tänkta — genetiska samband (se ofvan) under form af det zoologiska systemet (organismernas »stamträd»). — Det är tydligt, att den uppfattning af systematikens väsende, som här framstälts, ej sammanfaller med det man — förr allmänt och stundom ännu — menar med systematik, som skulle vara en disciplin, som har till uppgift att namngifva, beskrifva, lära urskilja och inregistrera i de systematiska förteckningarna de olika djurformerna. Såsom uteslutande beskrifvande saknar denna art af systematik fullständigt karakteren af vetenskap — alldeles frånsedt att, såsom erfarenheten lärt, densamma vid sina beskrifningar företrädesvis fäster sig vid den yttre formen, t. ex. skalen hos blötdjuren (deraf den gängse benämningen »konkyliologi» för kunskapen om denna djurgrupp). Sin praktiska betydelse får emellertid denna art af zoologisk verksamhet, hvilken vi skulle kunna beteckna som zoografi (djurbeskrifning), för de zoologiska samlingarna (museerna), der densamma af lätt insedda skäl företrädesvis odlas och utgör liksom dessa samlingar sjelfva ett nödvändigt underlag och i viss mening ett förarbete för den rent vetenskapliga zoologien.

II. Den moderna zoologiens historiska utveckling. A) Allmän öfversigt. Få vetenskaper hafva att uppvisa en egendomligare utvecklingsgång än nutidens zoologi, i det flere af de olika discipliner, som enligt ofvan lemnade framställning måste anses konstituera zoologien, utbildats fullkomligt skilda från hvarandra, men delvis i intimt samband med andra, för zoologien främmande discipliner. Sålunda sysselsatte sig de, som kallade sig »zoologer», länge förnämligast med det, som ofvan betecknats som zoografi och oekologi, alltså med beskrifvande af djurformernas yttre och lefnadssätt; från anatomien hemtades förnämligast blott sådana karakterer, som kunde vara till gagn för arternas särskiljande. De mer eller mindre artificiella system, som framgingo ur denna verksamhet, denna »systematik», gestaltade sig under sådana förhållanden till knappast annat än fackverk, i hvilka de nyupptäckta formerna beqvämligen kunde inordnas. Fysiologien, anatomien och embryologien — särskildt de högre djurens — hafva ända till 1800-talets början utvecklats så godt som alldeles oberoende af de nyss skildrade grenarna af zoologien. De uppkommo i en annan vetenskaps, den praktiska medicinens, tjenst. Det var läkaren, som, då han för sina studier ej alltid kunde erhålla menniskolik, nödgades taga sin tillflykt till studiet af en del djur, särskildt däggdjur. Först i 18:de årh.