Sida 149
Zoologi ...
började man att åter upptaga det under hela medeltiden fullkomligt försummade studiet af de lägre djurens anatomi. Och först i början af 19:de årh. sammanfattade Cuvier de under tidernas lopp hopade anatomiska fakta för att deraf uppbygga en jämförande anatomi i strängare bemärkelse. Samtidigt vann ock insigten af det inre sambandet mellan den sistnämnda vetenskapen och »systematiken» alltmera insteg, hvaraf slutligen en sammansmältning af dessa båda discipliner blef en nödvändig följd. Bekant är likaledes, att paleontologien har uppkommit och odlats ända till på allra senaste tid så godt som uteslutande af geologerna, samt att psykologien ansetts höra till den spekulativa filosofiens domän. Först sedan denna sammansmältning af de på skilda vägar uppkomna och utbildade zoologiska disciplinerna egt rum, kunde zoologien öfvervinna det rent empiriska stadiet och utveckla sig till en vetenskap i egentlig bemärkelse.
B) Kronologisk redogörelse för zoologiens utveckling, a) Den klassiska forntiden. Den mest elementära och derför äldsta art af zoologiskt vetande framträder i kännedomen om och särskiljandet af de enstaka djurformerna. Tydligtvis blefvo först de djur föremål för menniskans uppmärksamhet och teoretiska intresse, hvilka på ett eller annat sätt ingrepo i hennes hushållning, sålunda i första rummet husdjuren, vidare de vilda matnyttiga eller skadliga djuren samt slutligen äfven de, hvilka utmärka sig genom påfallande yttre, storlek eller egendomligt lefnadssätt. Dock kan man äfven under den för-aristoteliska perioden spåra några kunskaper om djurens byggnad. Den äldste forskare, om hvilken det berättas, att han sysslat med djurs anatomi, är Alkmaion i Kroton (omkr. 520 f. Kr.); detsamma uppgifves om Demokritos. Den egentlige grundläggaren af zoologisk vetenskap är Aristoteles (d. 322 f. Kr.), enär han samlade föregående forskares strödda rön och sammansmälte dessa på ett metodiskt sätt med sina egna vidsträckta iakttagelser. De vigtigaste af hans zoologiska skrifter behandla »djurens tillkomst», »djurens delar» och »djurens historia». Aristoteles är ej att uppfatta som blott beskrifvande zoolog; han betraktade fastmera djuret som en lefvande organism i dess förhållande till den omgifvande naturen, tog hänsyn till djurens utveckling, byggnad och lifsyttringar samt skapade sålunda en i viss mening jämförande zoologi. Sålunda är ock Aristoteles' indelning af de olika djurformerna ej att uppfatta som ett system i vanlig bemärkelse, utan som en skildring af det vi numera skulle benämna djurens anatomi och fysiologi. Om ock de af honom använda två stora hufvudrubrikerna »bloddjur» (enaima) och »blodlösa djur» (anaima) bero på en oriktig iakttagelse — för resten lätt förklarlig med hänsyn till de honom till buds stående undersökningsmedlen —, i det inga af honom anförda djurformer äro i saknad af blodvätska, så bör dock ihågkommas, att dessa kategorier sammanfalla med mycket senare zoologers (se nedan) särskiljande af ryggradsdjur och ryggradslösa djur (Aristoteles sjelf har framhållit förhandenvaron af en ryggrad hos »bloddjuren»), äfvensom att han ej användt dessa uttryck för att egentligen beteckna sina hufvudgrupper, utan att han uppfattar dem blott som skilnader, hvilka kunna användas som väsentligare eller oväsentligare kännetecken för att karakterisera dessa grupper. För resten är, såsom nedanstående öfversigt visar, flertalet af hans grupper uppstäldt på grund af ett större antal karakterer och sålunda till sin princip att uppfatta som grunddrag till ett naturligt system, sådant som det först i långt senare tid och med mycket rikligare tillgångar har kunnat utbildas. Aristoteles' nio hufvudafdelningar äro: 1) fyrfotadjur, som föda lefvande ungar (= däggdjur med undantag af hvaldjuren), 2) foglar, 3) äggläggande fyrfotadjur (= kräldjur och amfibier), 4) hvaldjur, 5) fiskar, 6) mjukdjuren (= hufvudfotingar), 7) djur med mjukt skal (= högre kräftdjur), 8) flerfotade leddjur (= insekter, spindlar, tusenfotingar och maskar) och 9) fotlösa skaldjur (företrädesvis = snäckdjur och musslor). Till denna sista grupp hänför Aristoteles också såsom »egendomliga slägten» ett antal lägre djur, af hvilka senare zoologer bildat gruppen zoofyter. Inom de nämnda nio grupperna urskilde han vidare underafdelningar utan att dock uppställa dem som kategorier af olika rangordning. — Efter Aristoteles har forntiden att uppvisa endast en nämnvärd zoologisk skriftställare, Plinius d. ä. (d. 79 e. Kr.). Sjelfständig forskare var dock Plinius ej, utan blott en flitig kompilator. Han citerar ofta Aristoteles, men missuppfattar honom ej sällan och upptager okritiskt fabelaktiga uppgifter, hvilkas värdelöshet redan Aristoteles ådagalagt. Äfven Plinius' indelning af djurriket i landdjur, vattendjur och flygande djur, hvilken ända till Gesner (1500-talet) blef den förherskande, är underlägsen den aristoteliska.
b) Medeltiden. Det är gifvet, att den i auktoritetstron fängslade menniskoanden hvarken kunde känna behof af eller ega förmåga till sjelfständig naturvetenskaplig forskning. Som en zoologiens främjare mot sin vilja förtjenar påfven Bonifacius VIII att nämnas, hvilken förklarade alla dem, som undersökte menniskolik, i bann. Till följd deraf tvungos läkarna att taga sin tillflykt till studiet af en del djur, hvarigenom särskildt i däggdjurens anatomi ej obetydliga kunskaper förvärfvades. Om vi bortse från en mängd skrifter af arabiska författare, hvilka lemna beskrifningar af åtskilliga djurformer, förtjena att nämnas blott tre dominkanmunkar, Tomas af Cantimpré, Albertus Magnus och Vincens af Beauvais, hvilka lefde i midten af 13:de årh. och först ställde sig till uppgift att med begagnande af Aristoteles' skrifter framlägga en omfattande bearbetning af den tidens zoologiska vetande. Den mest betydande af dessa var Albertus Magnus, hvilkens förnämsta förtjenst ligger deri att han för sin samtid framställt Aristoteles som naturfilosof och zoologisk läromästare och dessutom återupptagit ett själfständigt naturstudium.
c) Nyare tiden. 1) Den för-linnéska perioden. Boktryckerikonsten, de iakttagelser och
Källa: Project Runeberg ·
