Sida 175
Zöllner, Johann Karl Friedrich
badenska regentätten (se vidare Baden, sp. 1423), hvars alla manliga medlemmar ännu i dag bära titeln »hertig af Z.». Berthold II:s son Konrad, som hade gods i Burgund, erhöll af konung Lothar 1127 grefskapen Hög-Burgund och Sion. Den hertigliga grenen af denna slägt utgick på svärdssidan 1218 med Konrads sonson Berthold V.
Zähringer Löwen-orden (»Zähringska lejon-orden»), badensk orden, stiftad d. 26 Dec. 1812 af storhertig Karl Ludvig, har fem klasser: storkors, kommendörer af första och andra klass samt riddare af första och andra klass. Ordenstecknet utgöres af ett grönt kors med rummen mellan de smala armarna utfyllda af spännen samt en midtsköld, som på åtsidan visar stamborgen Zähringen och på frånsidan ett stridslystet lejon. Ordensbandet är grönt, med orangefärgad infattning.
Zöge (skref sig äfven von Zögen), Bengt Fabian, krigare, var till börden tysk (från Pommern eller Östersjöprovinserna), ingick 1686 i svensk krigstjenst såsom friryttare, passerade graderna vid Estländska adelsfanan och von Pahlens regemente samt deltog i Pfalziska tronföljdskriget under Vilhelm III:s befäl. Z. följde Karl XII på alla hans fälttåg och var med om kalabaliken vid Bender. 1703 blef han öfverstelöjtnant och chef för finska eller karelska landtdragonerna och 1710 öfverste för denna kår, som då upphöjdes till regemente, samt erhöll 1713 generalmajors värdighet. Z. har vunnit en sorglig ryktbarhet genom sitt förhållande under ryssarnas härjningar 1719 i Roslagen, der han då hade högsta ledningen af försvarsanstalterna. Till en början ansåg han sig — möjligen till följd af en försummelse från högste befälhafvaren Fredriks af Hessen sida — ej hafva något sådant uppdrag och lät derför ryssarna ostördt plundra i Norrtelgetrakten. Sedan erhöll han bestämda order från Fredrik att skydda kusten; men då han enligt samma order borde rätta sig efter landshöfdingen i Upsala län M. Grönbergs anvisningar, och då denne i synnerhet ålagt honom att försvara Löfsta och Dannemora, tog han sig deraf anledning att prisgifva de angripna delarna af Stockholms län, om hvilka Grönberg naturligtvis ej kunnat gifva honom några anvisningar. På sin marsch till Löfsta stannade han dock vid Forsmarks bruk, men lät d. 20 Juli fienden bränna detta utan något försök till motstånd, emedan han »af Grönberg ingen undervisning haft att dit gå». När så Löfsta d. 25 Juli skulle försvaras, uppställde han sina omkr. 500 man starka reguliera trupper bakom de uppbådade bönderna och bruksarbetarna; och då dessa ej kunde hålla stånd, bröt han med sin trupp, som hvarken fått mottaga eller aflössa någon salva, upp mot Dannemora, lemnande Löfsta och dess omnejd åt förödelsen. Följande dagen fråntogs befälet honom, men någon efterräkning följde ej nu, och då en mängd officersplatser indrogs efter frederna fick han d. 10 Nov. 1721 nådigt afsked med pension, som dock på hans egen begäran utbyttes mot ett halft års lön. Emellertid företogs på grund af framställningar af 1720 och 1723 års riksdagar en undersökning angående försvarsanstalterna 1719, och han dömdes af den deröfver förordnade kommissionen d. 22 Juni 1726 till 3 års fängelse och 3,000 dlr sm. böter. Att domen blef så lindrig berodde derpå att kommissionen ej ansåg hans handlingssätt hafva berott af förräderi, utan af försumlighet och oförmåga. Z. begärde lindring i domen hos regeringen, som hänsköt frågan till 1726 års riksdag. Dennas justitiedeputation fann emellertid till en början domen alltför mild och ville öka straffet med förlust af generalmajors rang, som Z. vid sitt afsked ur tjensten fått behålla. Sedermera frångick dock deputationen denna mening, och på dess förslag öfverlemnades frågan om lindringen åt regeringen, som 1727 benådade honom från fängelsestraffet. Z. framlefde derefter sina dagar under ekonomiskt betryck och dog i Juni 1737. På enkans, Lucia Kijls, ansökan beviljade K. M:t d. 12 Juli s. å. af statsmedel 50 dlr s. m. till hans begrafning. S. B.
Zöge von Manteuffel. Se Manteuffel.
Zöller, Egon, tysk skriftställare, f. 1847 i Schleiden, regeringsomr. Aachen, död (genom olyckshändelse) 1891 såsom byggnadsinspektör i Kleve, var gift med en svenska och lärde sig derigenom med intresse omfatta Sveriges andliga och materiella odling, hvilken han skildrade för sina landsmän i det förtjenstfulla arbetet Schweden. Land und volk (1882). Ifrig anhängare af den boströmska filosofien, gaf han i en afdelning af nämnda arbete en klar och sakkunnig redogörelse för densamma och den svenska filosofiska forskningen i öfrigt. Åt samma ämne egnade han sin skrift Der gottesbegriff in der neueren schwedischen philosophie, mit besonderer berücksichtigung der weltanschauungen Boströms und Lotzes (1889). Bland hans öfriga skrifter märkes Die universitäten und technischen hochschulen (1891), som jämte historisk öfversigt innehåller en plan för den vetenskapliga tekniska bildningen enligt den grundsats att denna bör hvila på ett underlag af kunskaper i humana ämnen.
Zöllner, Karl Friedrich, tysk tonsättare, f. 1800, besökte Thomasskolan i Leipzig och blef af musikläraren derstädes Schicht tillrådd att egna sig åt tonkonsten i st. f. teologien. Redan 1820 sånglärare vid Ratsfreischule, inrättade han 1822 jämte Hemleben ett musikinstitut. Efter att 1830 hafva börjat komponera mansqvartetter grundade han 1833 den första »Zöllnerverein», som snart följdes af flere liknande »liedertafeln», så att han 1859 kunde föranstalta en musikfest i Leipzig med 20 dylika föreningar. Efter hans död, 1860, samlade sig dessa till ett »Zöllnerbund». Hans kompositioner bestå uteslutande af stycken för manskör eller blandad kör samt visor. Bland det tiotal af hans qvartetter, som blifvit sjungna i Sverige, når en del, t. ex. Matsedeln, höjdpunkten af prosaisk banalitet, under det andra, såsom Vandringslust, ega en viss humor och hurtig rytmik. A. L.
Zöllner, Johann Karl Friedrich, tysk astronom, f. 1834, flyttade 1862 från Berlin till
Källa: Project Runeberg ·
