Sida 339
Öronsjukdomar
kansliråd och d. 16 Juli 1680 hofkansler, på hvilket ämbete han redan i Dec. 1677 undfått konungens försäkran. Vid fredsverket i Lund 1679 var Ö. svensk underhandlare jämte Johan Gyllenstierna; men freden var ett verk af Gyllenstierna, icke af Ö., hvilken aldrig representerade statsmannasnillet, men väl ämbetsmanna-rutinen i förening med noggranhet och flit. På sådana egenskaper förstod Karl XI emellertid att sätta värde, och Ö. blef hans man, likasom han varit faderns. Han dog i Stockholm d. 28 Juli 1685. — Ö. egde utom andra jordagods egendomen Skottorp i södra Halland, och hos honom, på nämnda gård, firade Karl XI sitt biläger med Ulrika Eleonora, d. 6 Maj 1680. Hjr,
2. Örnstedt, Karl Gustaf, friherre, krigare, den föregåendes son, f. 1654, var en tid ryttmästare vid Vestgöta kavalleri, men tog vid krigets utbrott, 1700, transport till Södra skånska kavalleriregementet såsom major samt blef 1703 öfverstelöjtnant och 1704 öfverste vid detsamma. Ö. kämpade med utmärkelse i polska kriget (bl. a. vid Klissow, Pultusk och Punitz) och gjorde derefter det ryska fälttåget. Han var med i slaget vid Poltava och tillfångatogs vid den derpå följande allmänna kapitulationen vid Perevolotjna, d. 1 Juli 1709, men fick hemresa på sitt hedersord för att utvexlas. Efter hemkomsten utnämndes han till generalmajor (1711 eller 1712) samt vardt 1712 generallöjtnant och 1716 general af kavalleriet. Han tjenstgjorde hufvudsakligen i Skåne, der han i Juni 1716 för en tid öfvertog kommandot efter fältmarskalken Gyllenstierna. Antagligen 1717 erhöll han friherrlig värdighet. Han följde 1718 konung Karl till Norge. Ö. åtnjöt stort anseende inom armén, och man var efter Karls död angelägen att vinna honom för Ulrika Eleonora och hennes plan på kronan, en plan, som han afböjde, såframt hon ej afsade sig enväldet. Han emottog i Strömstad (Dec. 1718) ej mindre än 4,000 dlr s. m. vid delningen af de 100,000, som då skickats armén. Den 30 Dec. 1718 utfärdades för honom fullmakt som riksråd, men han mottog aldrig detta ämbete, och han erhöll d. 17 Juni 1719 fältmarskalks fullmakt. Ö., som stod i ett visst spändt förhållande till konung Fredrik, tog 1723 afsked ur krigstjensten, slog sig ned på Skottorp och dog der, ogift, d. 5 Mars 1742. — Hans kusin, Filip Ö., född d. 22 Febr. 1674, deltog som officer vid Lifdragonerna, hvilkas chef han slutligen blef, i Karl XII:s polska och ryska krig, hölls efter Poltava-slaget i rysk fångenskap till fredsslutet (1721), blef 1727 friherre och generalmajor af kavalleriet samt afled, ogift, på Soaris, Finland, d. 27 Dec. 1739.
Örnstört. Se Forficula.
Öron. Se Hörselorgan och Öronsjukdomar.
Öronbikt. Se Bikt.
Örongamslägtet, Otogyps, zool., hör till roffoglarnas ordning och foglarnas klass. Buken och benen äro beklädda med hvitgrått dun, ur hvilket enstaka långa och smala fjädrar sticka fram. Hufvudet och större delen af halsen äro nakna. Örongamarna höra till de starkast byggda gamfoglar (se d. o.). De förekomma i Afrika och Indien, äro djerfva och tilltagsna samt sky ej menniskors närhet. L–e.
Öronmakier. Se Galagos.
Öronmandlar. Se Mandel 2.
Öronmask, zool. Se Forficula.
Öronpolyper. Se nästa art.
Öronsjukdomar. Örats sjukdomar äro icke blott de vanligaste, utan kunna ock blifva de farligaste sjukdomar, för hvilka menniskan är utsatt. I sin början äro många af dem lindriga, ja nästan omärkliga, hvarför de ock nästan alltid förbises och försummas. Fullt utvecklade, kunna de i flere afseenden hafva de menligaste följder. Ett barn, som genom en eller annan öronsjukdom fått sin hörsel förstörd, har råkat ut för ett svårt hinder för sin andliga utveckling; förloras hörselförmågan så tidigt, att barnet ännu ej hunnit lära sig tala, blir det i regeln döfstumt. Friska hörselorgan äro så godt som utan undantag nödvändiga vilkor för att den vuxne individen skall kunna sköta sin verksamhet i det offentliga lifvet. Det är ej nog med att öronsjukdomar medföra större eller mindre döfhet; många af dem äro förenade med en del för den sjuke högst besvärliga symtom. En hvar har nog hört talas om öronsusningar, hvarmed förstås subjektiva hörselförnimmelser af en mängd olika karakterer (se derom nedan). Dessa susningar, som ofta förnimmas natt och dag, verka nedstämning af lynnet och olust för andligt arbete; för många blifva de en verklig plåga, och det gifves exempel på att personer, behäftade med dem, i sin förtviflan begått sjelfmord. Öronsjukdomar med dödlig utgång äro ingen sällsynthet; de blifva talrikare, ju närmare man forskar derefter. De lifsfarliga sjukdomar, som framkallas genom affektioner åt hörselorganen, äro inflammation i hjernhinnorna samt i hjernans stora blodledare, hjernabscesser, blodförgiftning och, ehuru sällsynt, förblödning genom lesion af i närheten af öronen liggande större blodkärl. — Om öronsjukdomars vanliga förekomst sväfvar man i allmänhet i fullkomlig ovisshet. Hos barn t. ex. skrifvas ofta följderna af en nedsatt hörsel på ett helt annat konto, vanligen ouppmärksamhetens eller den bristande intelligensens; man förbiser sålunda roten till det onda. Enligt i Tyskland gjorda undersökningar höra bland barn omkr. 30 proc. illa; något lyckligare stäldt är det dock inom de bättre lottade klasserna. Bland medelålders personer skall man helt säkert utaf tre individer finna åtminstone en, som ej längre hör normalt på ettdera örat. Bland äldre personer äro vi så vana att träffa många, som höra illa, att vi ej längre fästa oss dervid. Flere män än qvinnor (3 :2) hafva skadade hörselorgan. — Få organ äro i så hög grad som örat utsatta för skadliga inflytanden. En vanlig förkylning är en bland de oftast förekommande orsakerna till öronsjukdomar. Dessa äro äfven de allra vanligaste komplikationer till de flesta af våra akuta och kroniska infektionssjukdomar, såsom skarlakansfeber, mässling, influensa, difteri, nervfeber, syfilis, tuberkulos m. fl. Uti flere yrken ligger ock en fara såväl
Källa: Project Runeberg ·
