Sida 340
Öronsjukdomar
indirekt som direkt: personer, som vare sig ständigt eller endast tillfälligt (t. ex. smeder, mjölnare, artillerister, lokomotivförare och eldare) äro utsatta för starkare ljud, få ofta hörseln försvagad. Sjukliga affektioner framkallas och underhållas vidare genom sjukdomar af ett eller annat slag i närgränsande organ, såsom näsan oeh svalget. Detta sakförhållande beaktas på långt när ej i den grad det förtjenar. Vid fall af försvagad hörsel hos barn borde man aldrig uraktlåta att noga undersöka ofvannämnda organ. Sjukdomar, som bestå i eller leda till cirkulationsrubbningar i hela organismen (hjertfel, vissa lung-, lefveroch njur-åkommor) utöfva ock menligt inflytande på hörselorganens normala funktion. De flesta och framförallt de kroniska öronsjukdomarna ledsagas af subjektiva hörselförnimmelser eller, såsom de i dagligt tal kallas, öronsusningar (se ofvan). De uppstå antingen genom cirkulationsrubbningar eller en på annat sätt — genom inflammation — framkallad retning af den nervösa hörselapparaten eller den s. k. labyrinten. Deras karakter ar högst vexlande: än höres ett sjungande, ringande, pipande, klingande, kokande eller sjudande ljud, än framträder detta såsom en musikalisk ton eller erinrande om ett af insekter framkalladt ljud. Svindel samtidigt med svåra susningar är ganska vanlig; någon gång ses äfven jämnvigtsrubbningar. Med autofoni förstå vi ett alltför tydligt hörande af den egna rösten, som då vanligen får en bräkande biklang; autofonien beror på för vidt öppna eustachiska rör.
I enlighet med örats anatomiska indelning skiljer man emellan sjukdomar i ytterörat (öronmusslan och yttre hörselgången), mellanörat (trumhinnan, trumhålan med deri befintliga delar samt eustachiska röret) och inre örat (vestibulen, halfcirkelformiga kanalerna och snäckan). — Sjukdomar i ytterörat. Öronmusslans sjukdomar äro mindre vigtiga. Bland sådana vilja vi här endast erinra om othematomet (öronblodsvulst), hvilket, framkalladt genom en hastig blödning under ytterörats broskhinna, igenkännes såsom en oftast blåröd, elastisk och fluktuerande svulst, som ej framkallar andra obehag än en känsla af spänning i huden. Det bildas dels spontant, dels efter yttre våld. Det ansågs länge vara egendomligt för sinnessjuka, men trätfas äfven hos fullkomligt friska personer. Åkomman försvinner hastigast och säkrast efter det koagulerade blodets aflägsnande genom ett snitt i huden, långsammare under användning af massage och tryckförband. Ofta träffas personer, som äro onödigt ängsliga öfver uteblifven afsöndring af örvax i hörselgången: denna anomali har endast den betydelsen, att klåda och känsla af torrhet framkallas, hvilka dock försvinna vid användandet af glycerin. Vid för riklig örvaxafsöndring bildas proppar, som kunna fylla hela hörselgången, i hvilket fall minskad hörsel, känsla af tilltäppning, smärta och susningar uppstå. Är proppen mjuk, kan den aflägsnas med sprutning af ljumt vatten; i annat fall måste den först uppmjukas genom indrypning af något lösande ämne. — Inflammation i hörselgången kan vara antingen diffus, d. v. s. utbredd öfver hela dess yta, eller begränsad till ett mindre parti af densamma; i det senare fallet får den karakteren af en vanlig s. k. finne. Båda formerna och i synnerhet den senare kunna räknas till de smärtsammaste åkommor. Smärtorna äro här liksom vid de flesta andra öronsjukdomar starkast mot aftonen och under natten. En fullständig tillslutning af hörselgången kan inträda genom ansvällning, hvilken ofta sprider sig till närgränsande delar af hals och ansigte. Hörseln blir i sådant fall förminskad. Förr eller senare afsöndras en mer eller mindre varig vätska. Under å lämplig tid anbringad användning af köld och värme (isblåsa eller våtvärmande omslag) kan åkomman gå tillbaka. Mycket intensiva smärtor påverkas endast af s. k. smärtstillande medel (morfin, opium, kokain). Den snabbaste lindringen vinnes dock genom insnitt å sjelfva sjukdomshärden, hvilket verkställes bäst med en härtill särskildt konstruerad s. k. furunkelknif. — Barn hafva stor benägenhet att införa främmande kroppar (glasperlor, skoknappar, småstenar, ärter och fruktkärnor m. m.) i hörselgången, dit äfven vissa insekter gerna söka sin tillflykt. Mot tandvärk är det derjämte mycket vanligt att stoppa i öronen en hel del saker, såsom bomullstamponer, indränkta med olika vätskor, kamfertbitar, stycken af lök eller fläsksvål o. s. v. I lyckligaste fall kunna dylika experiment aflöpa utan obehag, och främmande kroppar kunna utan skada blifva ganska länge liggande i hörselgången. Så t. ex. har förf. en gång aflägsnat en körsbärskärna, som först efter 23 år började blifva besvärlig. Vanligast är, att en inflammation snart inställer sig, hvarigenom organet lätt kan taga obotlig skada. Aflägsnandet af en främmande kropp ur hörselgången bör först försökas med insprutning af ljumt vatten; misslyckas detta, måste, alltefter föremålets beskaffenhet, olika instrument användas. Ofta är den främmande kroppen så långt införd, att den ej är åtkomlig utan blodig operation.
Sjukdomar i mellanörat. Affektioner åt trumhinnan ensam äro sällsynta; den insjuknar vanligast med närliggande delar. Vid häftig kompression af luften i yttre hörselgången (örfilar, explosioner) eller i trumhålan (häftig nysning eller hosta, luftdusch) kan trumhinnan brista. Den kan dock läkas utan vidare men för organets funktion; men som blödningar samtidigt ofta uppstå i labyrinten, blir ej sällan större eller mindre döfhet följden. — Bland mellanörats sjukdomar intaga katarrer och inflammationer, såväl akuta som kroniska, den främsta platsen. Den form, som kännetecknas genom bildandet af en slemliknande icke-varig vätska (exsudat) i mellanörat, kallas katarr. Denna börjar än smygande, än plötsligt. Symtomen utgöras af känsla af fullhet och tyngd i öronen, stickande smärtor, subjektiva hörselforniminelser samt nedsatt hörsel. Feber förekommer vanligen endast hos barn, men blir sällan hög. Hyperemi af slemhinnan, d. v. s. blodöfverfyllning af dess kärl, föregår
Källa: Project Runeberg ·
