Sida 193
Åkerbruks-statik ...
årligen 7,5 fl. Kommuner eller korporationer, som på en gång betala 1,700 fl., erhålla ständig besittningsrätt till en farm. Pensionärer, mest yngre pers., upptagas i familjer mot en årsafgift af 150 fl. och undervisas i ett yrke. 20 proc. af lönen erhålla de som fickpengar; återstoden uppföres dem till godo. Förvaltningen skötes af en direktör, som jämte två underdirektörer bor i kolonierna. 1890 funnos i de fria kolonierna (2,010 har) 224 familjer af »fribönder», 90 familjer af koloniarbetare och 120 pensionärer, tillsammans omkr. 2,000 personer. Utom Nederländerna har saken funnit efterföljd i Belgien (Wortel, Mexplus, Rezkevoorsel), Frankrike, England o. s. v. De flesta dylika anläggningar gingo dock efter några år under och måste fullständigt omgestaltas. Oproportionerligt stora offer hafva de alla slukat, medan det eftersträfvade målet endast i ringa grad vunnits.
Åkerbruks-statik, åkerbrukets jämnvigtslära, kallas den del af landtbruksvetenskapen, som framställer grunderna för beräkningen af åkerjordens förlust på växtnäringsämnen genom skördarna och densammas vinst genom tillförsel af sådana ämnen förmedelst gödningen. Genom dessa beräkningar söker man få utrönt huruvida det brukningssätt, som man följer, är sådant, att jordens bördighet fortfarande bibehålles, eller om den kommer att aftaga, i det man finner, att man följer ett utsugningssystem, som medtager jordens växtkraft och alstringsförmåga. Man vill alltså veta om jordens utgifter och inkomster hålla hvarandra i jämnvigt. För att emellertid kunna anställa dessa beräkningar måste man icke allenast känna medelbeloppet af jordens afkastning vid hvarje skörd, utan ock de olika växtarternas sammansättning och natur, likasom ock gödningsämnenas halt af sådana beståndsdelar, som växterna upptaga och förbruka under näringsprocessen. Dertill fordras ock att känna jordarternas beskaffenhet och sammansättning samt deras förhållande vid växternas näring. Landtbruks- eller åkerbruks-statiken är derförein del af landtbruksvetenskapen, som först på senare tiden tillkommit och kunnat bearbetas, sedan agrikulturkemien hunnit så utvecklas, att erforderliga fakta kunnat läggas till grund för beräkningarna. I åkerbruks-statiken är det emellertid, som resultaten af den agrikultur-kemiska forskningen äro af så stort praktiskt värde, att landtmannen nogsamt bör kunna inse och finna, att han ej utan skada och förlust kan undvara agrikulturkemistens hjelp och biträde äfven i de mest praktiska och ekonomiska frågor. C. E. B.
Åkerbruks-system kallas sättet för åkerjordens brukning, skötsel och odling. Dervid kunna följas och tillämpas olika grundsatser och regler, alltefter jordens natur och de för handen varande konjunkturer, som på olika tider och orter kunna vara rådande. Landtbruksvetenskapen har till uppgift att framställa grunderna för de olika åkerbruks-systemen (vexelbruk, koppelbruk, intensivt och extensivt brukningssätt, sädesbruk o. s. v.) samt angifva under hvilka omständigheter det ena eller andra systemet är att tillråda. Landtmannen må i hufvudsak följa hvilket af dessa system som hälst, alltefter som han finner sig deraf kunna hafva den största fördel och nytta; men i alla händelser är det hans pligt att tillse, att han icke följer ett s. k. »utplundringssystem», hvarigenom jordens bördighet och växtkraft förminskas eller slutligen förloras. För att i detta hänseende undersöka och pröfva huru saken förhåller sig och hvarthän det använda bruknings-systemet leder har man att vända sig till »åkerbruks-statiken» (landtbrukets jämnvigtslära). C. E. B.
Åkerby, socken i Upsala län, Bälinge härad. Areal 1,453 har. 299 innev. (1892). Å. bildar med Jumkil ett konsistorielt pastorat, Upsala stift, Ulleråkers kontrakt.
Åkerbär. 1. I södra Sverige benämning på hallon (se d. o.). — 2. Vikon (se d. o.).
Åkergrodan. Se Rana.
Åkerhielm, svenska adliga ätter, som härstamma från kyrkoherden i Nyköpings Östra församling Magnus Agriconnius (d. 1655), hvilken var född i Skäggesta by, Åkers församling, och tog sig namn efter födelsebygden (af Grek. agros, åker, och konnos, skägg). Hans son Samuel Agriconius (se Å. 1) adlades 1679 med namnet Å. Två af dennes söner, Samuel (se Å. 2) och Lars (f. 1695, generalmajor af kavalleriet 1747, d. som general 1767), upphöjdes i friherrligt stånd, den förre 1734, den senare 1751. Från den förre härstammar friherrliga ätten Å. af Margretelund (Öster-Åkers socken, Roslagen), från den senare friherrliga ätten Å. af Blombacka (Vinköls socken, Vestergötland). — Från Samuel Å:s styfson, Jakob Hartzen (d. som titulärt bergsråd 1733), hvilken 1704 adopterades på sin styffaders namn och nummer, härstammar den nu lefvande adliga ätten Å.
1. Åkerhielm, Samuel Jansson Agriconius, ämbetsman, född i Åkers prestgård, Södermanland, d. 29 Aug. 1639, blef 1657 student i Upsala och tillbragte åren 1661–63 vid Leidens universitet. Derefter var Agriconius handledare (»hofmästare») för åtskilliga adliga ynglingar under deras vistelse i utlandet, sedan 1666 för riksskattmästaren Gustaf Bondes son Karl, med hvilken han uppehöll sig i Paris, Tyskland och Holland. När efter hemkomsten Karl Bonde 1671 utnämndes till kansliråd, blef Agriconius handsekreterare hos rikskansleren M. G. De la Gardie. 1672–75 var han anställd som sekreterare hos ambassadörerna P. Sparre och E. Ehrensteen vid deras fredsmäklingsvärf i London, Aachen, Köln och Haag, utnämndes 1676 till sekreterare i kansliet och inlade såsom sekreterare vid fredskongressen i Nijmegen 1676–79 sådana förtjenster, att de svenske ambassadörerna derstädes, B. Oxenstierna och J. P. Olivekrans, gåfvo honom den varmaste rekommendation hos K. M:t, »ett vittnesbörd», yttrade de, »som af sig sjelf skall sannas, när det arbetet, som vid denna kommissionen är gjordt, kan blifva inlevereradt i E. K. M:ts kansli». 1679 adlades »Samuel Monsson», såsom han vanligen skref sig före
Källa: Project Runeberg ·
