Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen

Östgoter (Lat. ostrogothi l. ostrogothae), en afdelning af goterna (se d. o.). Sedan Dacien (östra Ungern, Siebenbürgen och Rumanien) inrymts åt goterna, lyckades östgoterna småningom underkufva en mängd germanska, slaviska och finska folk n. om Donau, så att de under Ermanarik (se d. o.), af amalernas konungaslägt (efter år 350), slutligen skola hafva herskat ända upp mot Östersjön. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid tillsammans vid hunnernas (se d. o.) anstormande 375, och östgoterna blefvo sjelfva lydfolk under desse, än med, än utan egna konungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid hvilket östgoterna måste medverka, trängdes de af de tillbakakastade hunnerna ur Dacien och fingo då såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonien (vestra Ungern), der de lösgjorde sig från det hunniska oket. Huru de under Teoderik sedermera tågade till Italien och der efter 489 grundade ett nytt mäktigt välde se Teoderik. Efter dennes död (526) trädde de inre motsatserna i riket ohöljdt i dagen och medförde det högsinta och tappra folkets brådstörta undergång — en af verldshistoriens mest tragiska episoder. Förloppet deraf var följande. Teoderiks dotter Amalasunta, som förestod regeringen åt sin omyndige son, Atalarik, retade goterna genom att gynna den romerska befolkningen, och då hon sökte stöd hos den grekiske kejsaren Justinianus I och låtit mörda hufvudmännen för den gotiska oppositionen, bemäktigade sig hennes frände Teodohad vid Atalariks död (534) kronan och lät bringa Amalasunta om lifvet. Under sken af att hämnas henne sände Justinianus 535 till Italien sin fältherre Belisarius (se denne), som genom den romerska befolkningens förräderi lyckades bemäktiga sig en stor del af landet. Då afsattes och dödades den fege Teodohad, som inlåtit sig på förrädiska underhandlingar med fienden, och till konung valdes en lågbördig, men tapper krigare, Witigis (Vitiges), som förmälde sig med Atalariks syster Matasunta. Rom föll dock genom innevånarnas förräderi 536 i Belisarius' våld, och Witigis mäktade trots en årslång belägring (Febr. 537–Mars 538) ej återtaga det. Hans försök att genom uppoffrande af de östgotiska besittningarna i Gallien erhålla hjelp af frankerna ledde blott till att desse för egen del sökte sätta sig fast i Italien, hvilket dock hindrades af grekerna, och 539 belägrades han sjelf af Belisarius i Ravenna. Derunder ankommo sändebud från Justinianus, mot hvilken Witigis retat perserna till krig, med anbud om fred på vilkor af en delning af Italien, men Belisarius fortsatte egenmäktigt belägringen. Då erbjödo östgoterna honom kronan, och genom ett låtsadt bifall härtill lyckades han bemäktiga sig Ravenna 540, hvarpå han med Witigis, dennes gemål och den östgotiska konungsskatten afseglade till Konstantinopel. De bedragne östgoterna valde då en af sina anförare, Ildibad, till konung, och sedan denne blifvit mördad, bemäktigade sig rugiern Erarik tronen. Men äfven han störtades, hvarefter Ildibads brorson Totila (Badvila) blef konung (541). Denne lyckades återupplifva sitt folks sjunkna mod, och då grekerna efter Belisarius' affärd voro dåligt anförda, återeröfrade han större delen af Italien, på hvars romerska befolkning han, lika mensklig som tapper, ej utkräfde hämd för dess affall. För att rädda Rom, om hvars besittning kampen alltmer koncentrerade sig, lät då Justinianus Belisarius 544 återfå befälet, men utan att gifva honom tillräckliga stridskrafter. Han kunde derför ej hindra Totila att efter en hård belägring intaga Rom 546. Denne vågade dock ej sjelf utsätta sig för en belägring, utan utrymde derför staden, sedan han delvis slopat dess murar. Derigenom kunde Belisarius besätta Rom, och Totilas försök att återtaga det misslyckades. Men då Justinianus ej sände förstärkningar, utverkade Belisarius missmodig sin återkallelse 549, och nu intog Totila s. å. å nyo Rom. Han sökte derpå fred med kejsaren, men denne sände i stället 551 Narses (se denne) med betydliga stridskrafter mot Italien, och dermed vände sig vapenlyckan. I slaget vid Taginae (Umbrien) 552 omkom Totila jämte en stor del af hans här. Det olyckliga folket utropade då den tappre Teja till konung, men denne stupade efter lysande mandomsprof vid foten af Vesuvius s. å., och hans här, som med förtviflans mod fortsatte striden i två dagar, nedhöggs så när som på 1,000 man, hvilka erhöllo fritt aftåg ur Italien. Åtskilliga fasta platser innehades dock ännu af östgotiska besättningar, och då en frankisk-alemannisk här inryckte i Italien, förenade en del af de öfverlefvande östgoterna sig med denna, och kriget uppblossade å nyo. Men Narses segrade vid Capua (553), och dermed var Italiens eröfring fullbordad. Östgoterna försvinna derefter ur historien. Af det fåtal, som öfverlefde nederlaget, bosatte sig en del i Alemannien och uppgick i dess befolkning, under det att en del tog tjenst i det grekiska väringgardet. Hufvudkällan för östgoternas historia äro Jordanes' och Prokopios' verk. S. B.

Östgöta Correspondenten, »Östergötlands dagliga länstidning och allmänna annonsblad», en numera daglig tidning, som utgifves i Linköping sedan 1838. Den uppsattes af den kände satirikern filos. doktor H. B. Palmaer, och första numret utkom d. 24 Sept. nämnda år. Under den tid af knappt ett år, som Palmaer sjelf redigerade tidningen, tillvann han densamma stor uppmärksamhet och spridning genom sina lika qvicka som hänsynslösa utfall mot åtskilliga för honom misshagliga personer och särskildt mot Linköpings domkapitel (om ett väckt åtal se Palmaer). Hösten 1840 inträdde löjtnant K. F. Ridderstad såsom medredaktör af tidningen hvilken han kort derefter ensam öfvertog. Ända till kort tid före sin d. 12 Aug. 1886 timade död utöfvade Ridderstad detta redaktörsvärf, och under hans dugande, lifaktiga ledning — först i mycket liberal, sedermera i moderatare anda — vardt »Östgöta Correspondenten» en af Sveriges förnämsta och inflytelserikaste landsortstidningar (se Ridderstad). Under 1880-talets tullskyddsstrider uppträdde den decideradt