Sida 63
Yriarte ...
öfverskrida österrikiska gränsen. Metternich lät behandla honom som statsförbrytare. Sex år försmäktade han, ett mål för nästan hela Europas deltagande och besjungen af stora skalper, i fängelse, till dess han frigafs 1827. Bruten till själ och kropp, dog han d. 1 Aug. 1828 i Wien. — 4. Demetrios (Dmitri) Y., krigare, den föregåendes broder, f. 1793, trädde äfvenledes i rysk krigstjenst och utmärkte sig 1814. Liksom brodern tillhörande hetärian, medföljde han jämte en annan broder, Nikolaos, Alexandros Y. till Jassy och Bukarest 1821 och begaf sig i Juni s. å. till Grekland, såsom »arkistrateg» (öfverbefälhafvare) i Alexandros' namn. Han mottogs med jubel, bars i triumf och fick en lifvakt af 200 man. Han visade sig som en ganska framstående krigare. Han tog Tripolitza med storm, försvarade i Juli 1822 Argos' citadell mot Dram Alis' trupper och hade väsentlig andel i segern vid Dérvenaki, hvarigenom den turkiska hären tillintetgjordes. Men oaktadt alla sina goda egenskaper, hvaribland redligheten var särdeles framstående, slog han ej an på den tidens hellener. I de flesta fall stod han för högt öfver sin omgifning för att blifva omtyckt. Dertill kom, att Y., som helt och hållet slutit sig till militärpartiet, »klefterna», ständigt motarbetades af »primaterna» under den kloke och kraftige Alexandros Mavrokordatos. Ett misslyckadt anfall på Palamidi, Nauplias citadell, förstörde alldeles hans popularitet. Nationalförsamlingen i Argos, sedan i Piadha, beredde honom bittra missräkningar, och han drog sig 1823 tillbaka till privatlifvet, till Tripolitza. Emellertid förnekade sig ej häller sedermera hans kärlek till Grekland. 1825 kämpade han tappert mot Ibrahim pasja vid Lemo, 1826 gjorde han kraftigt motstånd mot försöket att bringa Hellas under engelskt protektorat. Efter Kapodistrias' val till president 1828 blef Y. öfverbefälhafvare öfver trupperna i östra Grekland, men kom utan egen skuld i oenighet med regeringen samt tog afsked 1830. 1832 inträdde han i den af sju medlemmar bestående regeringskommissionen och dog d. 16 Aug. s. å. J. C.
Yriarte, spanska författare. Se Iriarte.
Yriarte [iria'rt], Charles Émile, fransk skriftställare och tecknare, af spansk härstamning, f. i Paris 1832, utbildade sig till arkitekt, var 1856–59 inspektör öfver offentliga byggnader och lemnade bidrag till illustrerade tidningar. Såsom tecknare och korrespondent till »Le monde illustré» bivistade han spaniorernas expedition mot Marokko 1859 och de italienska fälttågen på Sicilien samt i Markerna och Umbrien 1860, var hufvudredaktör för nämnda tidning 1862–70 och företog derefter längre resor. Bland hans till stor del illustrerade arbeten märkas Sous la tente, souvenirs du Maroc (1862), Les cercles de Paris (1864), Goya, sa vie et son oeuvre (1867), La vie d'un patricien de Venise au XVI:e siècle (1874, prisbelönt af Franska akademien), Les bords de l'Adriatique et le Montenegro (1877) och Florence (1880). Y. har till franska öfversatt flere spanska författare.
Yrjö-Koskinen. Se Koskinen.
Yrke. Se Näring och Näringsfrihet.
Yrkesföreningar. Se Innung, Skrå och Trade.
Yrkeshär. Se Stående här.
Yrkesinspektion. Fabriks- eller yrkesinspektörer, särskilda af den moderna arbetareskyddslagstiftningens behof framkallade ämbetsmän, hafva till uppgift att genom en kontrollerande, rådgifvande och medlande verksamhet taktfullt understödja arbetsgifvarna i uppfyllandet af de dem genom skyddslagstiftningen ålagda förpligtelser och derigenom tillförsäkra arbetarna åtnjutandet af densammas välsignelser. Deras hufvudsakliga funktioner äro sålunda följande.
1) Den noggranna kontrollen af de faktiska förhållandena för att bereda statsmakterna och allmänheten säker kännedom om dem och dermed skapa en fast grundval för en förnuftig socialpolitik.
2) Biträde vid genomförandet af den bestående skyddslagstiftningen. Erfarenheten har visat, att utan ett oaflåtligt och noggrant öfvervakande äfven den bästa skyddslagstiftnings syften förfelas.
3) Medverkan vid utvecklingen af den socialpolitiska lagstiftningen, särskildt skyddslagarna. Ämbetsmän, som oafbrutet iakttaga de faktiska förhållandena och befinna sig i ständig beröring med den industriella befolkningen, äro bäst egnade att angifva hvar och i hvilken riktning ändringar i det bestående äro nödiga eller önskvärda och att på samma gång afhålla lagstiftaren från alltför långt gående, opraktiska eller de resp. industriernas konkurrensförmåga hotande stadganden och experiment.
Till fullgörandet af alla dessa uppgifter äro särskilda organ af nöden. De fordra särskilda personliga qvalifikationer, och de måste på grund af sin vidsträckta omfattning bilda särskilda ämbetsmäns uteslutande verksamhetsfält.
Med de rätte männen på dessa platser, med män, som helt och hållet egna sig åt sin uppgift, erhåller institutionen en ytterligare, praktiskt utomordentligt vigtig betydelse: inspektörerna blifva såväl arbetarnas som arbetsgifvarnas förtroendemän. De förre veta, att de hos inspektörerna alltid finna ett öppet öra för sina berättigade klagomål; de senare inse, att genom inspektörerna en inverkan på arbetarna lättare möjliggöres. Lyckas inspektörerna förvärfva en dylik ställning, kunna de icke blott genom förebyggandet och utjämnandet af arbetstvister i hög grad bidraga till den sociala fredens bevarande, utan äfven blifva organ för ännu en socialpolitisk funktion, att nämligen taga initiativet till och bringa till utförande åtgärder till arbetsförhållandets förbättring.
Hur dessa organ lämpligast böra inrättas måste bero på de gifna förhållandena i hvarje särskild industristat. Som öfverallt giltiga kunna emellertid följande fordringar uppställas.
1. Lämpliga personliga egenskaper. »Det torde vara sjelfklart, att man framförallt måste fordra män med humana tänkesätt, omutlig redlighet, energi och arbetslust. Men det måste
Källa: Project Runeberg ·
