Sida 1
Med * utmärkt artikel utgör en omarbetning af eller innehåller tillägg eller rättelser till motsvarande artikel i hufvudarbetet. Hänvisningar gälla rubriker i hufvudarbetet, utom då de åtföljas af tillägget Suppl., i hvilket fall de afse uppslagsord i Supplementet.
A är den första bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är [A] ; äldre grekiska alfabet hafva mest [A] eller [A], men äfven [A]; i italiska inskrifter (latinska och etruskiska) finnas [A A A A], hvilken sista form efter hand blef förherskande. Från en yngre form [a], som finnes i grekiska och latinska handskrifter (redan papyrusar), härstamma den kirilliska (fornslaviska) och koptiska formen samt vårt a; äfven det gotiska alfabetets 𐌰 har sin motsvarighet i grekisk kursivskrift. Olika försök att skrifva bokstafven i ett drag ledde redan i grekisk kursivskrift till såväl a som α (båda formerna finnas äfven i latinska manuskript). Ur a utvecklas i 13:de årh. en form, som i det närmaste sammanfaller med frakturens a. Från de italiska formerna härstammar den äldre runskriftens ᚫ, som i Vadstenabrakteatens och Charnayspännets runrad innehar 4:de rummet (fuþark), på Thamesknifven åter det 26:e. I den fornengelska runraden har nämligen den gamla a-runan af språkhistoriska skäl fått betydelsen æ och för att återgifva a-ljudet brukas ett nybildadt ᚩ. I den yngre (kortare) runraden har ᚨ (ᚫ) betydelsen nasaleradt a (å, ä), senare o, en förändring i betydelsen, som står i sammanhang med att dess äldre namn ansuʀ i språket efter hand öfvergick till óss. Den yngre runradens a-tecken ᛅ (och ᛡ) är den gamla jara-runan (urspr. ᛋ, tidigast på Istaby-stenen med värdet a, härstammande från Lat. G), som vexlat betydelse i och med förlusten af det börjande j (T. jahr, Isl. ár, Sv. år). Bokstafvens namn är Semit. alef, Grek. alfa, Slav. azu,; allmänt europ. a. Runan ᚨ hette i äldre alfabetet ansu ansuʀ, i yngre óss; runan ᛅ urspr. jara, i yngre tid ár. — A a a betecknar i de flesta språk med latinskt alfabet a-ljud (oftast = Sv. a i kall); men i Eng. är »långt» a oftast tecken för en diftong äe eller äi (t. ex. i name), kort a oftast tecken för ett ljud, som något närmar sig ä (t. ex. cape. Väsentligen samma ljud är danskans »långa a» i t. ex. gade. á betecknar i tsjechiska och ungerska långt a (a utmärker i ungerska kort a, som närmar sig å), aa är i finska tecken för långt a-ljud, i danska (och norska) för å-ljud; [a] (i Polska) och ã (i Portug.) betyda, liksom Fr. an eller en, före kons. eller i utljud, nasaleradt a uttaladt med sänkt gomsegel); å är i svenskan (jämte o) tecken för å-ljud (lång, gås o. dyl.); i Tyska och Sv. äro ä och a[med e över] tecken för ä-ljud (t. ex. väl, häst).
Som a-ljud uppfattas flere, mer eller mindre olika vokaler: 1) Vokalen i Sv. hatt (italienskt, tyskt m. m.) a-ljud, i svenskt riksspråk blott kort. 2) Vokalen i Sv. hat, i sv. riksspråk blott lång, vanlig i österrikisk tyska och tämligen lika Eng. a i t. ex. father och Fr. »slutet» a i t. ex. pâte. Båda dessa vokaler bildas genom höjning af bakre delen af tungan och utan egentligt deltagande af läpparna. I fråga om skillnaden i tungställningen gå iakttagelserna i sär. Enligt somliga är a i hatt medelhögt, a i hat lågt. Enligt andra bildas tvärtom a i hat med högre tunga (och längre bakåt). Ännu andra finna ingen skillnad i tungställningen. Vid a i hat är käkvinkeln något större och läppöppningen är en smula rundad, under det att vid uttalet af a i hatt mungiporna en smula draga sig åt sidorna.
Källa: Project Runeberg ·
