Sida 271
och, om tillräckligt många sporer insprutats, förorsaka experimentdjurets död. Dervid eger dock aldrig någon förökning af svampen rum inom organismen, eftersom det aldrig inom djurkroppen kommer till någon sporbildning. Flere mögelsvampar äro farliga parasiter for djur, t. ex. Empusa muscae, en basidiomycet, hvars sporer på flugans hud gro ut till ett mycel, som växer in i flugans kropp och dödar henne, samt Botrytis Bassiana, som åstadkommer muscardinsjukdomen hos silkesmasken.
Af smittämnen, tillhörande jästsvamparnas grupp, har hittills endast ett beskrifvits såsom patogent för djur. Det eger intresse, emedan förhållandena vid detsammas uppträdande utgjort utgångspunkten för den Metsjnikovska fagocytläran. Denna jästsvamp har nätformiga sporer; när dessa komma in i tarmkanalen på små krustacéer af dafniernas slägte, kunna de tränga genom tarmväggen in i blodet, hvarest de föröka sig. Hos några af djuren upptagas de af de hvita blodkropparna och förstöras; dessa djur blifva immuna mot sjukdomen. Lyckas de hvita blodcellerna ej utrota sporerna, föröka dessa sig och döda djuret. Det är denna de hvita blodcellernas i dafnien strid mot de invaderande parasiterna, som föranledt Metsjnikov att uppställa och utarbeta sin hypotes.
Det öfvervägande flertalet smittämnen hör till de egentliga bakteriernas grupp. De vigtigaste patogena mikrokockerna äro följande:
Fig. 16.
De pyogena mikrokockerna. Redan för mer än 10 år sedan hade man funnit, att i allt var förekommo mikrokocker, endera ordnade i hopar, stafylokocker (se fig. 16), eller också i kedjor, streptokocker (se fig. 17). De blefvo snart derefter renodlade och öfverförda på djur, och man fann, att de hos dessa åstadkommo varbildningar. Man fann vidare, att ett ej ringa antal sådana varbildande bakterier finnes, och att de alla med undantag af en, nämligen den, som åstadkommer det blå varet, äro mikrokocker. På senare tider har man emellertid funnit, att äfven andra bakterier, som i regeln ej bilda var, någon gång göra detta; detta gäller i synnerhet den vanliga Talamon-Fränkelska pnevmonikocken. Å andra sidan har man också funnit, att varbakterierna någon gång kunna åstadkomma andra förändringar, t. ex. lunginflammation. Man har slutligen också funnit, att var kan förekomma, utan att några mikrokocker der kunna återfinnas. Man har i sådant fall antagit, att de förut funnits, men afdött. Varbildningen förekommer dels såsom lokala varhärdar efter yttre skador, dels i inre organ. I förra fallet hafva mikrokockerna genom såret i huden inkommit i organismen antingen genom beröring med ämnen, som varit förenade med pyogena bakterier, eller från luften, i hvilken dessa mikrokocker mångfaldiga gånger påvisats. I synnerhet förekomma de i stor mängd i dammiga, orena lokaler, illa hållna sjukhus m. m. Mikrokockerna utveckla sig då antingen på det ställe, dit de utifrån inkommit, och bilda der varhärdar, eller ock sprida de sig efter
Fig. 17.
bindväfven långa vägar från ingångsstället. De mindre varhärdarna å ingångsstället förorsakas vanligen af stafylokocker, den i bindväfven fortvandrande varbildningen af streptokocker. De förra visa vanligen ett godartadt förlopp; den åtföljande febern är ringa, och sedan huden öfver varhärden varigt smält, brister varhärden ut och tömmer sig, ifall den ej innan dess genom kirurgens ingripande tömts; den senare, den progressiva varbildningen, är deremot ofta beledsagad af höggradig feber och svårt allmänlidande samt leder ej sällan till döden genom de i stora mängder bildade toxinerna, en sjukdom, som fått namnet septikemi. Detta är den ena formen af den farliga allmänna s. k. blodförgiftning, som af de varbildande bakterierna kan förorsakas: den andra formen, pyemi, är ännu farligare och leder nästan alltid till döden. I denna form af sjukdom bildas i vener i närheten af det inficierade såret tromber (blodproppar), i hvilka varbakterierna växa in genom kärlväggen: tromben sönderfaller då, och stycken af densamma, s. k. embolier, föras med venströmmen till inre organ, der de fastna och, alldenstund de innehålla varbakterier, framkalla varhärdar. En på varbakterier beroende ytterst farlig blodförgiftning förekommer ej sällan hos barnsängsqvinnor, den s. k. barnsängsfebern, och denna är oftast en septikemi. Varbildningen i menniskokroppen kan undantagsvis åstadkommas af andra bakterier än de egentliga varbakterierna; undersökningarna hafva äfven visat, att var kan uppstå genom inverkan af vissa kemiska ämnen oberoende af bakterier, och man antager, att varbildningen ej direkt beror på inverkan af de varbildande bakterierna, utan på de af dem afsöndrade toxinerna. Enligt nyaste meddelanden skulle å Pasteur-laboratoriet framstälts blodserum, hvars öfverförande verkade såväl profylaktiskt som kurativt på dessa bakterier äfvensom på en dem närstående mikrokock, nämligen
Rosfebermikrokocken. Denna utgöres af små i kedjor förekommande mikrokocker, hvilka förefinnas i alla undersökta fall af ros (erysipelas): de kunna renodlas och åstadkomma, öfverförda på kaniner eller menniskor rosfebern, (se vidare d. o.).
Källa: Project Runeberg ·
