Sida 13
Samma grad af styrka plägar tillkomma en ensamt för sig uttalad stafvelse t. ex. ja, hund, hvarför äfven en sådan säges hafva hufvudton.
Denna hufvudton kan emellertid vara af något olika slag alltefter det olika sätt, hvarpå stafvelsen afslutas. Sker detta medelst ett tvärt afbrott eller i och med en stor minskning af intensiteten, så eger den med ifrågavarande stafvelse begynnande språktakten akut (skarp) accent (oegentligt s. k. ordaccent), t. ex. ske'ppet, u'nder, bu'ren (af bur), ja' (energiskt uttaladt). Sker det deremot på sådant sätt, att intensiteten endast jämförelsevis obetydligt minskas (plan l. »jämn» accent) eller ock rent af mot slutet åter något ökas (cirkumflekterad, bruten eller sammansatt accent, cirkumflex), så har takten grav (tung) accent, t. ex. ùndra, bùren (af bära), jà (uttaladt såsom första stafvelsen af jàga och då med en betydelse af tveksamhet); i dessa och dylika ord är uttalet med plan hufvudton öfvervägande brukligt i vissa provinser, t. ex. Upland, Halland, Skåne, under det att deremot andra provinser, t. ex. Södermanland och Värmland, hafva hufvudtonen cirkumflekterad. För en mängd svenska dialekter är det för öfrigt karakteristiskt, att de låta nästan alla i senare tid från tvåstafvighet till enstafvighet sammandragna ord få cirkumflex, t. ex. bônn bonden, tâk taket.
Af främmande språk öfverensstämma några i fråga om stafvelseaccentens gradationer tämligen nära med svenskan; så t. ex. tyskan (se Bremer: »Deutsche phonetik», s. 181 ff.) och i all synnerhet norskan. Andra, t. ex. franskan, hafva mycket få gradationer, så att man t. o. m. kunnat framställa det (oriktiga) påståendet, att i franskan alla stafvelser äro lika starkt accentuerade. Åter andra språk hafva ännu flere gradationer än vårt modersmål, så att t. ex. engelskan (enligt P. Passy) kan uppvisa ord med en ända till sjugradig, »väl markerad serie» såsom i6mpe5ne1tra3bi7li2ty4.
Äfven beträffande hufvudtonens plats i ett ord är förhållandet mycket olika i olika språk. Under det att t. ex. finskan, ungerskan och tsjechiskan konseqvent hafva hufvudton å ordets första stafvelse och sålunda låta början af ett ord och en »språktakt» sammanfalla, så accentuerar franskan ordets sista stafvelse och låter sålunda de öfriga uppträda som »upptakt». Polskan har hufvudtonen å ordets näst sista stafvelse, spanskan och portugisiskan liksom latinet å en af de tre sista, italienskan å en af de fyra sista (oftast å den andra, ytterst sällan å den femte eller sjette från slutet). Tyskan och de nordiska språken hafva visserligen oftast hufvudton å ordets första stafvelse, men en massa undantag förekomma, särskildt i sammansättningar, såsom öfverstepre'st, kallbra'nd, tummelìten, passo'pp, spaderda'm, välsi'gna och de flesta ortnamn, t. ex. Östersu'nd, Kinnekùlle; sällan i enkla ord, såsom hvaba', gutå'r, evi'nnerlig, skava'nk, leka'men, helve'tisk. För engelskan kan knappast någon enkel regel uppställas, liksom svårligen häller för ryskan, som i likhet med vissa andra språk har s. k. rörlig accent, d. v. s. att i nära beslägtade former hufvudtonen kan hafva olika plats (t. ex. Lat. do'ctor, plur. docto'res; jfr den fasta accenten i no'men, plur. no'mina).
Vanligtvis har hvarje ord en hufvudtonig stafvelse. Emellertid finnas å ena sidan ord, som vanligen uppträda svagtoniga, antingen såsom upptakt, s. k. »proklitiska» ord, eller såsom svag taktdel, s. k. »enklitiska» ord; t. ex. »man ty`ckte både då' och sèdan, att det règnade». Å andra sidan finnas ord med tvänne hufvudtoniga stafvelser och som sålunda äro fördelade på två takter, t. ex. spri'ttgàlen, spli'tter-ny', å`syna-vìttne, två'mans-imperia'lsäng.
Undantagsvis förekommer en ännu starkare accent än den normala hufvudtonen, nämligen öfverstyrka, som t. ex. användes vid emfas (se d. o.), rop, skrik o. d. Omvändt kan ett oaccentueradt fonem stundom uttalas ännu svagare än vanligt, t. ex. då man »talar tyst», hviskar o. d.
Intensitetsaccentens anledningar äro mångahanda. Närmast beror den visserligen alltid på (eller, om man så vill, består i) en ökning af exspirationens (d. v. s. utandningsströmmens) normala styrka. Men denna tillfälliga ökning kan hafva flere orsaker:
1. En rent praktisk, nämligen önskan att göra sig hörd på längre håll eller i högre grad än vanligt. Exempel erbjuder det praktiska lifvet dagligen.
2. En emotionell, nämligen tillvaron af en s. k. exciterande (eggande) sinnesrörelse. Liksom barnskrikets styrka växer med smärtan, så blir en talande »högljuddare» i samma mån, som »stämningen stiger» till följd af glädje, intresse, vrede o. d. Jämför t. ex. konversationens intensitet hos ett bordssällskap före och efter måltiden, en föreläsares accentuering af de ställen, som intressera honom, med hans föredrag af de jämförelsevis ointressanta o. s. v.
3. En retorisk-stilistisk, nämligen den fullt medvetna afsigten att medelst en ökning af intensiteten liksom symbolisera det sagdas större innebörd. Jämför t. ex. den accent, som tillägges uttryck för höghet, storlek, makt o. d. i jämförelse med sådana, som beteckna något obetydligt, svagt, blygt o. s. v.
4. En logisk, nämligen sträfvan att framhäfva det för tillfället vigtiga, nya, obekanta eller svårfattliga gentemot det ovigtiga, förut bekanta, genom situationen omedelbart gifna eller sjelfklara. Detta ytterst vanliga och vigtiga fall utgör hvad man kallar den logiska accenten (äfven, ehuru sämre, kallad den oratoriska, emfatiska, förstånds- eller meningsaccenten). På detta sätt kan t. ex. i frasen »jag vill inte se honom» alltefter omständigheterna hvilket som hälst af de fem orden få hufvudaccenten. Ett specialfall af den logiska accenten är den antitetiska, då vid motsättningsförhållande mellan tvänne delvis lika fonem accent lägges på den del, som företrädesvis representerar motsättningen, t. ex. »Det var Jo'hn E'ricsson och inte Ni'ls E'ricson», »sy'mpati' och an'tipati'», »tu'r och re'tu'r» (jfr den »grammatiska» — se nedan under 6 — accentueringen »John Er'icsson», »sympati'», »retu'r»).
5. En rytmisk, nämligen menniskans instinktmässiga benägenhet att ordna alla sina rörelser något så när periodiskt regelbundet, hvilket i förevarande fall leder till en af estetiska hänsyn dikterad vexling mellan accentuerade och
Källa: Project Runeberg ·
