Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger

och andra Nilkatarakten, belägen klippa, i hvilken Ramses II (14:de årh. f. Kr.) lät uthugga två ännu bevarade tempel, det större för sig, det mindre för gudinnan Hathor. Vid sidan om den pylonlika ingången till det stora templet finnas fyra ur klippan huggna sittande kolosser af konungen, de största i Egypten, af omkr. 20 m. höjd, med en axelbredd af 7,5 m. Genom porten träder man in i en af åtta kolossala Osirisfigurer buren sal, derifrån genom ett smalt galleri i en sal med fyra pelare och slutligen in i det allra heligaste, som ligger mellan tvänne kammare och i hvilket finnas statyer af konungen och de tre gudarna Re, Ammon och Ptah. Inskrifterna och framställningarna på väggar och pelare förhärliga konungens bataljer och triumfer. Framsidan af det lilla Hathortemplet prydes af sex mer än 10 m. höga figurer, af hvilka fyra föreställa konungen, två hans gemål Nefretere. Den nästan omedelbart till floden framspringande klippan mellan templen består af fast, finkornig sandsten och kallas i inskrifterna »heliga berget». Det nuv. namnet är lånadt från en klippa, som vid flodkrökningen på ett i ögonen fallande ställe bär en man i basrelief, hvars spetsiga skört för de arabiske skepparna tedde sig som ett kornmått, hvarför denna bild fick namnet Abu Simbel. Formen Ibsambul hvilar på en oriktig fransk uppfattning af namnet.

Abusir. Se Busiris.

*Acacia. Se vidare Suakin-gummi.

Academia Stockholmensis, Lat., den af konung Johan III 1576 upprättade högskolan i Stockholm. Se Stockholms högskola, sp. 613–614.

Académie des félibres. Se Félibreförbundet.

Acanthis. Se Gråsiskan, Grönsiskan och Siskslägtet.

Acanthocephali. Se Rundmaskar.

Acantholabrus. Se Grässnultran.

Acardiacus, Lat. (af Grek. nekande a och kardia, hjerta), »hjertlös». Se Missbildning, sp. 92.

*Acari. Se vidare Spindeldjur.

Accademia d'Arcadia. Se Arcadia.

*Acceleration. 2). Se Fall-lagar och Fallmaskin.

*Accent i detta ords allra vidsträcktaste betydelse betecknar hvarje sätt, hvarpå ett fonem, d. v. s. ett språkljudsqvantum, vare sig ett språkljud eller flere sådana, framhäfves framför och i jämförelse med andra, eller, annorlunda uttryckt, det prosodiska (d. v. s. till fonemens relativa egenskaper hänförliga) företräde, som tillkommer ett visst fonem i jämförelse med andra. Som fonemens prosodiska egenskaper äro fyra: sonoritet (äfven kallad hörbarhet eller klangfullhet), qvantitet (uttalstid, tidslängd), intensitet (styrka, eftertryck, tonvigt, betoning, tonstyrka m. fl. benämningar på samma sak) och tonalitet (läge på tonskalan, höjd, tonhöjd), så kunde man strängt taget tala om fyra slag af accent. Emellertid har man tills dato icke begagnat sig af termen sonoritetsaccent, d. v. s. det företräde i fråga om sonoritet, som tillkommer de s. k. sonanterna (sjelfljuden) i jämförelse med konsonanterna (medljuden; jfr Konsonant, II). Nästan lika obruklig är termen qvantitetsaccent (»qvantitativ betoning»), d. v. s. det företräde i fråga om qvantitet, som tillkommer s. k. långa fonem i jämförelse med korta (jfr Qvantitet 4). Så mycket oftare användas deremot uttrycket accent om de båda återstående slagen, och på dessa båda syftar derför termen i inskränkt och åtminstone hos oss tämligen vanlig mening. Från början afsåg det från den antika accentläran hemtade uttrycket (Lat. accentus, melodi, ton) uteslutande tonalitetsaccenten, men i nyare tid har det alltmer öfvervägande kommit att användas om intensitetsaccenten, och på denna ensam syftar derför termen i sin inskränktaste och kanske numera vanligaste betydelse.

I. Intensitetsaccent (äfven kallad exspiratorisk, dynamisk, emfatisk eller tryck-accent) är sålunda det företräde i fråga om intensitet (se d. o.), som tillkommer s. k. starka fonem (Lat. fortes; jfr »forte» i musiken) i jämförelse med svaga (Lat. lenes; jfr »piano» i musiken). Denna jämförelse kan afse såväl de minsta fonem, de enskilda språkljuden, som ock de största, fraserna, eller delar af dem. Med afseende på de enskilda språkljuden märkes t. ex. lätt, att det senare (med ff tecknade) f-ljudet i fiffig är (icke blott längre, utan äfven) starkare än det första, liksom att f i klaff har intensitetsaccent, jämfördt med det oaccentuerade f i Rolf, der åter l är accentueradt i förhållande till l i klaff. Med afseende på frasen åter är det t. ex. ögonskenligt, att i frasföljden »Och nu, min tappra skara: Gif akt!» dels hela frasen gif akt är accentuerad i förhållande till de båda föregående, dels inom hvardera af de tre fraserna ett ord (nu, tappra och akt), är accentueradt i jämförelse med de öfriga och sålunda har hvad man tämligen oegentligt kallar »satsaccent». Af större intresse är emellertid att i fråga om intensitet sinsemellan jämföra de mindre fonem, som kallas tryckstafvelser (d. v. s. fonem, belägna mellan tvänne intensitetsminima) och språktakter (fonem, belägna mellan två intensitetsmaxima). Granskas något närmare den s. k. stafvelseaccenten t. ex. i vårt modersmål, så befinnes denna ega minst tre tydligt åtskilda grader. Öfver de

A) oaccentuerade (obetonade eller helsvaga med intensitetsgraden »lenissimus») stafvelserna, t. ex. den första i bevi³s, den mellersta i po²jkarna², den sista i hu³set, den näst sista i spå³rhu²ndarna, höja sig de

B) accentuerade (betonade) stafvelserna på följande sätt:

1. Svagt bitoniga (halfsvaga) äro t. ex. första stafvelsen i me¹kani³k, ce¹remoni³, första och tredje i u¹nive¹rsite³tet, den sista i spå³ra¹, beslu³tade¹. Sådana stafvelser sägas hafva accenten »semilenis» eller svag biton (T. schwacher nebenton).

2. Starkt bitoniga (halfstarka) äro t. ex. sista stafvelsen i o³lä²rd, nä³tteldu²k, näst sista i o³lä²rda, la³ndsvägsda²mmet. Denna accent kallas »semifortis» eller stark biton (T. starker nebenton, ofta oegentligt tiefton).

3. Hufvudtoniga (helstarka) äro t. ex. första stafvelsen i spå³ra¹, andra i trafik³, tredje i ba¹rone³ssa. Vi kalla denna accent »fortissimus» eller hufvudton (T. hauptton, ofta oegentligt hochton).