Sida 38
som bildar en egen familj. Karakteristiska fiskar äro slägtena Mormyrus och Gymnarchus, darrmalen och slammfisken (Protopterus annectens). Bland de afrikanska landsnäckorna må nämnas arterna af slägtet Achatina, bland de största af alla landsnäckor, närmare 20 cm. långa. Bland insekterna spela termiter och getingar en hufvudrol; tsetseflugan nästan omöjliggör på grund af sina för hästar och hornboskap farliga styng resor genom de trakter, der hon uppträder. Bland skalbaggarna märkes den väldige goliat (Goliathus regius). Ett besvärligt plågoris är den från Syd-Amerika till A. införda sandloppan. Af den afrikanska maskfaunan är Guinea- l. Medinamasken mest bekant.
Befolkning. Statistikernas beräkningar af folkmängdens storlek variera högst betydligt, emedan alla säkra beräkningsgrunder saknas. Den för ett par årtionden sedan antagna slutsiffran på 200 mill. och derutöfver anses nu allmänt för hög. Vanligen stannar man vid 150–180 mill. Wagner-Supan (»Die bevölkerung der erde», VIII, 1891) antaga omkr. 168 mill. (med öarna, utan öarna 164 mill.), Ravenstein (i Silva Whites »The development of A.» 1890) antager endast 127 mill. Visserligen hafva de oberörda hednalanden i Central-A. ännu en stark befolkning, men de muhammedanska landen i n. äro svagare befolkade och i de helt eller halft af muhammedanerna kufvade hednalanden är befolkningen ganska ringa. På gränsen mellan islam och hedendomen möter man folkbrist till följd af slafjagterna, och äfven på de eljest tätt befolkade kusterna af negerlanden har innevånareantalet minskats genom den i århundraden bedrifna slafutförseln, hvars storlek kan beräknas till minst 50 mill. Folkmängdstätheten är enligt Wagner-Supan för hela A. 5 pr qvkm., för norra A. 7 (nedre Egypten 241), mellersta Sudan 18, vestra Sudan och öfre Guinea 16, britiska besittningarna 3; Sahara, särskildt Libyska öcknen, och sydvestra A. äro svagast befolkade (0,2–0,4 pr qvkm.), ja delvis alldeles folktomma.
För att i antropologiskt-etnografiskt hänseende kunna noga gruppera A:s folkstammar och språk saknar man ännu tillräcklig kännedom. Ett särskiljande på grund af färg och annan kroppsbeskaffenhet visar sig i enskildheter lika litet tillförlitligt som när språket tages till utgångspunkt. Många folkstammar, i synnerhet i n. ö., hafva utbytt sitt ursprungliga språk mot ett främmande, i allmänhet det arabiska; dessutom hafva de stora folkvandringarna och statshvälfningarna, som egt rum sedan de äldsta tider, haft till följd en stark blandning och ömsesidig inverkan af flere språk på hvarandra, hvilka derigenom nu synas beslägtade, ehuru de från början ej varit det.
A:s befolkning tillhör fyra stora folkgrupper l. raser: medelhafsrasen (kaukasiska), negerrasen, hottentotternas och buschmännens samt, på ett ringa område, den malajiska. Medelhafsrasen bebor Nord-A. och en del af östkusten samt sydspetsen och är representerad af alla sina tre stammar: hamiter, semiter och indoeuropeer. Till hamiterna, hvilkas utbredning är inskränkt uteslutande till A., höra egypterna, berberna jämte de utdöda guancherna, bedsja, somal, danakil och galla. De forna egypterna representeras nu mer eller mindre rent af bondbefolkningen vid Nilen, fellaherna, renast af städernas kristna befolkning, kopterna. Fellaherna äro muhammedaner och deras språk arabiska, så att de i språkligt hänseende icke längre kunna räknas till hamiterna, Mera typiska exempel på hamiterna äro deremot berber-stammarna, som bebo Atlasbergen och en del af Sahara. De äro alla muhammedaner och hufvudsakligen nomader med hjordar af kameler och får. Bedsja bebo stepptrakterna mellan den nubiska delen af Nilen och Röda hafvet och äro till största delen nomader. Till dem sluta sig bogos i bergen n. v. om Massaua samt Abbessiniens äldsta befolkning agau och falasja. Vid sydvestra kusten af Röda hafvet intill Bab-el-mandeb bo danâkil, begränsade möts. af galla, som bo dels i, dels s. om Abessinien mellan 8° n. br. och 3° s. br. De nordliga galla-stammarna äro muhammedaner eller abbessinska kristna, de södra hedningar. I århundraden hafva de legat i fejd med sina grannar sómal, hvilka bebo hela den efter dem uppkallade halfön mellan Adenviken och Indiska hafvet från Bab-el-mandeb till Tanafloden. De äro sannolikt ett blandfolk med mycket semitiskt blod i sina ådror.
Semiterna äro (frånsedt judarna) representerade af endast två folk: araberna och abessinerna. De förre uppträda väl icke i något stort antal, men de hafva dock haft en ofantlig betydelse för hela Nord-A. och en del af Öst-A. derigenom att de påtvingat den äldre befolkningen i dessa trakter sin religion, sin kultur och sitt språk. Abessinerna äro afkomlingar af en skara himjariter, som några århundraden före vår tideräknings början lemnade sitt fädernesland Syd-Arabien och koloniserade det midt emot liggande Abessinien. De äro kristna, men bilda ett alldeles särskildt kyrkosamfund.
Indoeuropéerna uppträda endast som kolonister vid kusterna: fransmän i Algeriet, portugiser i nedre Guinea och Mosambik, engelsmän i Kaplandet och holländare (boers) i de sydafrikanska republikerna.
Den andra stora folkgruppen i A. äro negrerna, hvilka man på grund af språket delat i äkta negrer (Sudan-negrer) och bantunegrer (kafferfolk). De förstnämnda bebo A. s. om Sahara mellan ungefär 5° och 15° n. br. från Atlantiska hafvet i v. t. o. m. Hvita Nilens vattenområde i ö. jämte tvänne från detta bälte åt n. och s. utgående utsprång, af hvilka det förra sträcker sig mellan 12° och 22° ö. lgd från 15° till 25° n. br., det senare intränger mellan 35° och 37° ö. lgd i bantuområdet från 5° n. br. till 5° s. br. På grund af språkets olikhet skilja negrerna sig i en mängd stammar, från hvilka några språkforskare, bl. a. Fr. Müller, vilja afsöndra fulbe samt njamnjam och monbutto v. om Hvita Nilen, kwafi och masai s. om eqvatorn m. fl. jämte nuba i Nildalen till en särskild språkstam, nubarasens (se vidare Negerspråk och Negrer). Bantunegrerna, bantufolken l. kafferfolken intaga hela A. s. om de af negrerna bebodda områdena med undantag af sydvestra delen. Dit höra bl. a. kustkaffrerna s. om Sambesi (med
Källa: Project Runeberg ·
