Sida 167
under hot om afsked eller trakasserier tvungits att köpa dåliga varor till höga pris. Ännu svårare har arbetaren utsugits, då han i stället för kontant arbetslön måst åtnöja sig med varor, hvilka sedan beräknats till oskäligt högt pris. Detta missbruk bedrefs i vissa land så ohöljdt och blef så allmänt, att lagstiftningen der utfärdat förbud för det s. k. »truck-systemet» (se d. o.) i sin helhet. — I detta sammanhang må särskildt påpekas den beklagliga förbrukningen af spirituösa drycker, som icke sällan helt och hållet förrycker arbetarens ekonomi och som i släptåg har med sig de bedröfligaste följder i både ekonomiskt och moraliskt hänseende.
Det har redan i det föregående påpekats, att här skildrade missförhållanden, der de råda, måste förefinnas i mycket olika grad inom olika industrier, olika land och lokaliteter. — De åtgärder, som kunna och böra vidtagas för en reform, äro naturligen också af mångahanda och vexlande slag. De kunna delas i offentliga och privata. — Främst bland de förra står upprättandet af en omfattande och mångsidig arbetsstatistik (se d. o. Suppl.). Utan en sådan statistik, som i siffrornas omutliga språk framlägger en bild af arbetsklassens ekonomiska och sociala läge, trefvar den social-reformatoriska rörelsen i mörkret. Detta gäller ej blott om lagstiftningens åtgöranden; äfven arbetarekorporationernas »sjelfhjelp» och enskildes ansträngningar för förbättrande af de arbetande klassernas ställning löpa utan denna vägvisare fara att gå vilse. Först om man verkligen vet hvilken utsträckning den sociala sjukdomen tagit, kan man med hopp om framgång ordinera botemedlen och bedöma området och gränserna för samhällets ingripande och de privata initiativens tillräcklighet eller otillräcklighet. I Nord-Amerikas Förenta stater, i England, Frankrike m. fl. land har man insett det oafvisliga behofvet af en god arbetsstatistik och för dess samlande och publicerande inrättat särskilda statistiska ämbetsverk.
Första vilkoret för att arbetaren skall kunna mot kapitalets öfvermakt med framgång begagna »sjelfhjelpens» vapen är att samhällets lagar erkänna föreningsrätten (jfr Koalition). I allmänhet har man icke sett något samhällsvådligt kränkande af tredje mans rätt deri att den enskilde arbetaren begagnar alla lagliga medel för att förbättra sina lönevilkor, vinna inskränkning i en obilligt lång arbetstid m. m. Det förefaller då sjelfklart, att han för samma ändamål borde ega rätt att associera sig med andra. Det är dock först i detta århundrade, mellan 1820 och 1870, som den moderna sammanslutningen i yrkes- eller fackföreningar (jfr Trade) vunnit lagens fulla erkännande. Denna rätt till sammanslutning innebär särskildt äfven rätt till gemensam arbetsinställelse (se Strejk), så snart de strejkande icke kränka annans rätt eller bryta ingånget aftal. Dermed sammanhänger äfven rätt till gemensam öfverenskommelse att icke göra uppköp i affärer, med hvilkas innehafvare arbetarna ligga i tvist. (se Boycott. Suppl.). I båda fallen bör samhället i frihetens namn noga öfvervaka att icke arbetarna genom hot eller våld tvinga kamrater till deltagande emot dessas egen önskan.
Åt denna arbetsklassens sjelfhjelp på associationens grund måste i allmänhet öfverlemnas inverkan på den del af arbetsaftalet, som afser uppgörelse rörande arbetslönen. Man har helt och hållet öfvergifvit forna tiders fastställande af arbetslönen genom lagar och lönetaxor (jfr Arbetslön). Deremot har krafvet på lagstiftningens mellankomst till modifierande af arbetsaftalets frihet och arbetarens skyddande ganska allmänt och jämförelsevis tidigt vunnit erkännande i afseende på arbetssätt, arbetstid m. m. åtminstone i fråga om minderårige arbetare och qvinnor. Båda dessa klasser äro vanligen ur stånd att genom associationsrättens begagnande sjelfva värna sina intressen. Det har visat sig, att deras egen eller familjens nödställda belägenhet och målsmäns oförstånd eller vinningslystnad i förening med arbetsgifvarens sjelfviska sträfvan att på hvad sätt som hälst erhålla billig arbetskraft lätt göra dem till offer för ett utsugningssystem, som kan brytas endast genom lagstiftningens ingripande. Inom Englands textilindustri och i vissa andra fabriksgrenar behandlade i början af 19:de årh. fabriksherrarna sina minderårige arbetare med en råhet och hänsynslöshet utan like. Medlidande med barnen, hvilka ofta likt slafvar framdrefvos af uppsyningsmannens piska, uppkallade till sist den bättre delen af folket till strid för deras frigörelse. Trots egennyttans protester inskred lagen till de värnlösas skydd. Dermed var första grundstenen lagd till vår tids arbetarelagstiftning (se d. o. Suppl.). Småningom har i ett flertal land bestämts en lägsta åldersgräns, 10–12 år, under hvilken intet barn får användas i fabriksarbete, hvarjämte särskilda föreskrifter meddelats rörande arbetsdagens längd, nattarbete, sysselsättning under jord m. m. såväl för barn i egentlig mening som för yngre personer i åldern mellan 14 och 18 år (se Fabrikslagstiftning). — Införande i några land af lagstadgadt skydd för qvinnor äfven öfver 18 år har skett dels af hänsyn såväl för deras fysik som för deras moral, dels af omtanke för kommande generationer. Fabriksarbetet har befunnits särskildt ohelsosamt för yngre qvinnor; arbete under jord samt vissa sysselsättningar, der män och qvinnor arbeta utan uppsigt i samma rum, hafva visat sig innebära vådor för sedligheten. Slutligen är, såsom redan påpekats, fabriksarbetet af naturliga skäl skadligt för qvinnor under hafvandeskap och efter förlossning. Ansträngdt arbete under hafvandeskapet kan äfven medföra högst menliga följder för afkomman. England har gått i spetsen äfven för denna lagstiftning. Der stadgas samma vilkor för qvinnors arbete som för yngre personers. Nattarbete tillätes endast undantagsvis i Schweiz och Österrike; det är delvis förbjudet i Frankrike. Barnaföderskor få efter nedkomsten icke inträda i arbetet förr än efter 6 veckor i Schweiz, 4 veckor i Österrike, 3 veckor i Tyskland. Qvinnor äro dessutom i dessa land uteslutna från vissa särskildt helsovådliga yrken. Äfven i Sverige är för dem arbete »under jord, i grufvor eller stenbrott» förbjudet enl. k. förordn. d. 18 Nov. 1881 (se Fabrikslagstiftning, Yrkesinspektion).
Mindre enig har hittills lagstiftningen visat sig i fråga om vuxne manliga arbetares skyddande mot det helsovådliga inflytandet af en alltför lång arbetstid, af nattarbete och af brist på
Källa: Project Runeberg ·
