Sida 417
(1894). Lektor L. Bergström företräder i literaturhistoriskt afseende väsentligen samma ståndpunkt i broschyrerna »Om Moseböckernas uppkomst» (1892), »Moseböckernas värde» (1893) och »Om judafolkets profeter» (1895), utgörande n:ris 5, 8 och 24 af »Svenska spörsmål».
b) Nya testamentet. Af de äldste kyrkofädernas skrifter synes, att redan före år 200 nytestamentliga skrifter gruppvis voro samlade och i denna form begagnades af församlingen. Så bildade evangelierna en grupp, Apostlagerningarna och Pauli bref m. m. en annan o. s. v. (se vidare Bibelkanon). Men redan vid den tiden var det apostoliska författareskapet af Hebreerbrefvet, 2:dra Petr., 2:dra och 3:dje Joh., Jakobs och Judas' bref samt Uppenbarelseboken starkt ifrågasatt eller rent af förnekadt, under det att andra skrifter, t. ex. Barnabas' bref och Hermas »Herde», på vissa håll åtnjöto nära nog apostoliskt anseende. Detta förhållande fortfor, äfven sedan Nya test:s kanon, sådan vi nu hafva den, blifvit fastställd i Österlandet genom Athanasius år 367 (då Uppenbarelseboken för första gången i österländska kyrkan blef förklarad för apostolisk) och i Vesterlandet genom synoderna i Hippo 393 samt i Karthago 397 och 419. Men småningom tystnade under medeltiden gensagelserna mot dessa »antilegomena». Vid reformationstidehvarfvets början vaknade dock tviflen på dessa skrifters äkthet å nyo till lif. Erasmus Rotterdamus var den förste, som uttalade dem. Flere katolska teologer instämde, såsom kardinal Cajetanus i sin kommentar till Nya test. äfvensom längre fram Bellarmin i »De verbo Dei». Tridentinska mötet befallde dock 1546, att denna kritik skulle vara slut för alla tider, hvilket Vatikankonciliet 1870 stadfäste. Bland reformationens män förklarade Carlstadt i »Libellus de canonicis scripturis» (1520) de ofvannämnda »antilegomena» vara af en lägre, »en 3:dje rang», under det att evangelierna innehade »1:sta rangen» och Pauli bref »2:dra rangen». Uppenbarelseboken stod, enl. Carlstadts mening, t. o. m. på gränsen af att vara en apokryfisk bok. Luther sjelf behandlade Nya test. kritiskt. Uppenbarelseboken frånkände han både apostolisk och profetisk ande, och bland brefven var Jakobs bref honom synnerligen misshagligt för dess »papistiska gerningslära». Hebreerbrefvet ansåg han ej för apostoliskt. »Kärnan i Skriften» var för honom Johannes' evang., Pauli bref och 1:sta Petri bref. Zwingli ansåg, att Uppenbarelseboken »ej var någon biblisk bok». Oecolampadius och Bucer ställde de 5 s. k. katolska brefven jämte Uppenbarelseboken på ett lägre trappsteg än de öfriga nytestamentliga skrifterna. Sjelfve Calvin förbigick i sin kommentar såväl Joh. 2:dra och 3:dje bref som Uppenbarelseboken. På den reformerta sidan är Beza den, som omsider fastslår de omtvistade böckernas apostoliska anseende, en åskådning, som på den lutherska sidan omfattas af Melanchthon och den s. k. filippistiska riktningen. Lutheranerna Brenz och Martin Chemnitz, en af konkordieformelns författare, fasthålla deremot den ursprungliga lutherskt-kritiska uppfattningen, särskildt i opposition mot tridentinska mötets beslut: ja, Chemnitz kallar de ofta nämnda tvifvelaktiga böckerna rent af för »apokryfer». I de lutherska bibelöversättningarna fingo dessa böcker sin plats i slutet af Nya test., och de fleste lutherske teologer under reformationstidehvarfvet (Urbanus Rhegius, Hutter m. fi.) gjorde en bestämd skillnad mellan dessa böcker och de öfriga, om också ej så stor skillnad som Chemnitz. Ja under det följ. årh. vidhålla t. o. m. Johann Gerhard, Quenstedt och Calovius skillnaden, ehuru blott till namnet. Men Pfeiffer (d. 1698) och Hollazius (d. 1713) söka alldeles utplåna den. Snart visar sig dock åter en begynnande kritisk rörelse. Arminianerna med Hugo Grotius i spetsen begynna i midten af 1600-talet kritiskt skärskåda de s. k. antilegomena. Ej långt derefter fordrar Spinoza kritikens frigörelse. Deisterna och de s. k. »fritänkarna» på 1700-talet sätta denna fordran i verket. Äfven katolske lärde, såsom Richard Simon (se ofvan) och Du Pin (d. 1719), syssla med nytestamentlig kritik i opposition mot den protestantiska verbalinspirationsläran. Bland protestanterna betonade Georg Calixtus nödvändigheten att inskränka inspirationsläran till det rent teologiska innehållet af Skriften. Genom J. D. Michaelis' epokgörande arbete »Die göttlichen schriften des neuen bundes» (som utkom i 4 uppl. mellan 1750 och 1788) blef denna uppfattning vetenskapligt-kritiskt bestyrkt såsom den enda rätta, på samma gång Michaelis yrkade på, att endast sådana böcker, som kunde kritiskt uppvisas hafva apostlar till författare, borde anses innehålla inspirerade ställen. Af ej ringa betydelse i kritiskt afseende var äfven Lessings framhållande af den protestantiska ortodoxiens cirkel: mot den romerska kyrkans tradition sätter den protestantiska kyrkan en bibelkanon, som den har traditionen att tacka för. J. S. Semler (se ofvan) kämpade, i synnerhet i »Abhandlung von freier untersuchung des kanon», för bibelkritikens rätt, dervid åberopande sig, hvad särskildt den nytestamentliga kritiken beträffade, på den gamla kyrkan, som vid upprättandet af Nya test:s kanon utöfvat sådan kritik, och på Luther, som intagit en fri, kritisk ställning till bibeln. Det för Semlers kritik utmärkande, att han söker påvisa allt »tillfälligt» i bibeln och bortrensa »det lokalas, det temporäras och det nationellas slagg», framträder också vid hans nytestamentliga kritik. De Wette (se ofvan) är en betydande kritiker äfven på det nytestamentliga gebitet. Men hans åsigter vexlade och modifierades, allteftersom nya upplagor af hans skrifter kommo ut. Omsider stannade han vid det resultat, att Uppenbarelseboken ej är af aposteln Johannes, att de s. k. pastoralbrefven ej äro af Paulus, att 2:dra Petri bref är oäkta och att 1:sta Petri och Jakobs bref äro »misstänkta». Den bekante F. E. D. Schleiermacher (d. 1834) hade i hufvudsak samma kritiska åsigter som De Wette. Uppslag till den radikala nytestamentliga kritiken blef D. F. Strauss' uppseendeväckande »Das leben Jesu», som utkom 1835. Der frånkännes de fyra evangelierna på det hela taget allt historiskt värde, i det de förklaras innehålla till största delen sagor om en viss rabbin, Jesus af Nasaret, i analogi med forntidens sed att efter store mäns död utsmycka deras lefnad med underbara tilldragelser och gerningar. Strauss hade
Källa: Project Runeberg ·
