Sida 418
fått stoff till sina idéer genom sin lärare Ferdinand Christian Baur, den s. k. Tübingen-skolans upphofsman och egentliga målsman, som dock aldrig delade Strauss' »mytiska» uppfattning. Baur hade i den äldre, icke-kanoniska literaturen fått ämne till hvad han kallade en »positiv» kritik. I denna literatur fann han en motsats mellan judaistisk (petrinsk) och paulinsk kristendom, en motsats, som han sedan spårade i de flesta nytestamentliga skrifter, dock med der rådande tendens att utplåna denna motsats. »Men tendensskrifter kunna icke vara historiskt tillförlitliga och äkta apostoliska». Efter denna regel såsom norm för äkthetens bedömande menar Baur sig finna, att endast Romarebrefvet, Galaterbrefvet, Korintierbrefven och Uppenbarelseboken äro äkta apostoliska. I Baurs fotspår gick E. Zeller, som först ensam och sedan 1848 i förbindelse med Baur 1842–57 utgaf Tübingenskolans organ »Theologische jahrbücher», som sedan 1858 utgifves af A. Hilgenfeld under titel »Zeitschrift für wissenschaftliche theologie». Såsom öfriga representanter för Tübingenskolan må nämnas C. Planck, L. Georgii, A. Schwegler, K. R. Köstlin, G. Volkmar, H. Lang. (Jfr Baur, Strauss och Tübingenskolan.) I Frankrike representerades Tübingenskolan af E. Renan, i Holland af S. Hoeckstra, F. W. B. van Bell och S. H. Scholten. Längre än Tübingenskolan i radikal riktning gick tysken Bruno Bauer, som i flere skrifter från och med 1840 drastiskt utvecklade Strauss' och Baurs idéer och förklarade samtliga Nya test:ts skrifter vara författade i midten och slutet af 2:dra årh. Holländaren A. Pierson nekade Jesu persons historiskhet och de paulinska brefvens äkthet. Holländaren A. D. Loman och schweizaren R. Steck gingo tillbaka till Bruno Bauers ståndpunkt, men sökte dock sjelfständigt genomföra denna. Längst gick den anonyme författaren till det 1887 utkomna engelska arbetet »Antiqua mater, a study of Christian origins», der kristendomen framställes såsom ett resultat af en judisk reformrörelse i förening med Simon Magus' och Marcions grekisk-romerska gnosis; Jesus, Petrus och Paulus voro uppdiktade personer. Mot Tübingenskolan uppstod icke blott från ortodox, utan ock från kritisk sida en stark opposition, som sedan forblifvit herskande. På den kritiska sidan må nämnas E. Reuss, F. Bleek, D. Schenkel (förf. till »Charakterbild Jesu»), H. von Ewald, A. Ritschl, C. Weizsäcker, J. Holtzmann, W. Mangold, O. Pfleiderer, E. Schürer, A. Harnack, hvilka delvis i sinsemellan olika, men alla i väsentliga punkter bestrida denna skolas påståenden, under det att de i åtskilligt gifva den rätt. Alla hafva de sökt visa, af flere olika skäl, att motsatsen mellan judaistisk och paulinsk kristendom inom den första kristna församlingen icke hade den betydelse, som Baur ansåg. Vidare må här framhållas hurusom den bekante handskriftforskaren Konst. Tischendorf i sin skrift »Wann wurden unsre Evangelien verfasst?» (4:de uppl. 1866) sökte bevisa alla fyra evangeliernas äkthet, och hurusom den nuvarande Berlinprofessorn B. Weiss anser de flesta nytestamentliga skrifterna författade före Jerusalems förstöring år 70, Markus' evangelium kort förut, Matteus' evangelium kort efter, Lukas' evangelium och Apostlag. omkr. år 80 och att Johannes skrifvit Uppenbarelseboken före och sitt evangelium efter Jerusalems förstöring o. s. v. Den vanliga kritiska åsigten är eljest, att Johannes' evangelium och Uppenbarelseboken icke kunna hafva samma författare. Främst på dagordningen inom den nytestamentliga kritiken står för närvarande evangeliikritiken, i all synnerhet frågan om »det 4:de evangeliet». Bland de första evangelierna (»synoptikerna») anses numera Markus' evangelium allmänt för att vara äldst och ursprungligast. Matteus' evangelium anses icke, åtminstone icke i sin nuvarande gestalt, vara skrifvet af aposteln Matteus. För öfrigt kunna vissa delar af ett evangelium af kritiken angripas såsom ohistoriska, fastän evangeliet till största delen anses vara äkta. Så anser t. ex. H. A. W. Meyer i sin kommentar berättelsen om Jesu bebådelse och aflelse i Lukas' 1 kap. för oäkta o. s. v. Det första allvarsamma angreppet på Johannesevangeliets apostoliska ursprung och äkthet gjordes af K. G. Bretschneider 1820. Efter en tjugoårig »förlägenhetspaus» förnyades detta angrepp af Strauss, Bruno Bauer, Schwegler, Baur m. fl. samt slutligen af O. Pfleiderer 1887, hvilka allesammans anse det 4:de evangeliet författadt tidigast i midten af 2:dra årh. Hvad beträffar tiden för detta evangeliums tillkomst, visar kritiken dock en bestämd tillbakagång. Så föreslog Baur såsom tiden för författandet något af åren 160–170, men redan Renan och Schenkel stannade vid åren 110–115, och yngre kritici gå tillbaka till år 100. Bland mera kritiska teologer hafva Johannesevangeliets apostoliska ursprung och äkthet försvarats först och främst af Schleiermacher och sedan med olika uppfattningar och olika styrka af Bleek, Bunsen, Ewald, De Wette, A. Ritschl, P. Lobstein, J. Kaftan, H. Wendt m. fl. Anmärkas må Ritschls yttrande att »oäktheten erbjöd mycket större svårigheter än äktheten». Renan, C. Hase, den bekante kyrkohistorikern, Reuss och Weizsäcker tillerkänna detta evangelium ett indirekt johanneiskt ursprung, i det att de antaga, att evangeliet efter apostelns död blifvit författadt af hans lärjungar i Efesus, »den efesinska skolan», hvarvid enl. Weizsäcker vissa idéer och partier, t. ex. logosläran, dock icke härleda sig från aposteln. En annan åsigt är, att icke apostelen Johannes, utan en efesinsk presbyter med detta namn skulle vara Johannesevangeliets författare, eller också Uppenbarelsebokens. Den nytestamentliga kritiken är på de flesta punkter ännu vacklande. Särskildt väntar frågan om Johannesevangeliet ännu på ett ur kritisk-vetenskaplig synpunkt fullt tillfredsställande svar — om ett sådant svar någonsin kan gifvas. Den nyaste utförliga redogörelsen för den nytestamentliga kritikens historia och närvarande ståndpunkt har lemnats af Strassburgprofessorn H. J. Holtzmann i »Lehrbuch der historisch-kritischen einleitung in das Neue testament» (1885; 3:dje uppl. 1892). J. P.
*Bibelsällskap. Jfr art. Finska bibelsällskapet och Svenska bibelsällskapet.
Bibelteologi. Se Teologi, sp. 22–23.
Bibeltryckstunnan kallas äfven tryckeritunnan.
Källa: Project Runeberg ·
