Sida 43
som nådde Timbuktu, hvilket gaf anledning till Cailliés stora resa 1827–28, som utgick från Sierra Leone öfver Timbuktu genom Sahara till Marokko. Engelsmannen Laing hade visserligen redan 1825 från Tripolis kommit till Timbuktu, men hans mord gjorde resan resultatlös. Nigerproblemet var i allt väsentligt löst 1830, då forskningarna efter Nilens källor trädde i förgrunden.
Algeriets eröfring af fransmännen 1830 blef af stor betydelse för Nord-A:s framtid, man trängde der allt djupare in, och 1847 nådde Cavaignac oasen Figig. Detta riktade engelsmännens blickar på det ett par årtionden öfvergifna tripolitanska kustlandet. Richardson företog 1845 resor till Mursuk, Ghadames och Rhat och föreslog den engelska regeringen en expedition genom öcknen till Sudan, en expedition, som fick stor vetenskaplig betydelse genom Barths och Overwegs deltagande. Richardson dog 1851 och Overweg 1852. Barth genomreste 1850–55 vidsträckta okända nejder i Sudan, der han bl. a. kom till Adamaua vid öfre Binuë, trakterna kring Tsadsjön, der han nådde 10° n. br., samt besökte Timbuktu. Efter Barth följde Vogel (1853–56), som kompletterade dennes forskningar, den olycklige v. Beurmann (1862), Rohlfs (1865–67), som på en resa från Tripolis nådde Guinea-bukten och derunder mellan Jakoba och Binuë beträdde alldeles ny mark, och slutligen Nachtigal, som på sin stora resa genom öcknen (1869–74) från Tripolis till Kuka vid Tsad besökte bl. a. Tibesti, Borku och Wadai, hvarifrån han nådde Nilen genom Darfur och Kordofan. I omvänd riktning — Kordofan, Binuë-Niger, Guineaviken — färdades 1880 Matteucci och Massari genom kontinenten. Resor uppför Binuë, der Baikie 1854 kom betydligt längre än Allen 1831, medförde inga nya vetenskapliga resultat, förrän Flegel (1879–85) uppträdde i dessa trakter. Mac Donalds resa 1889 på Binuë konstaterade, att källfloden Kebbi icke har förbindelse med Tsadbäckenet. I franska koloniernas vid Medelhafvet och i Senegal intresse låg det att åstadkomma en förbindelse till lands genom Sahara. 1850 började försöken att intränga från n., af, bland andra, Duveyrier (1859–61), den outtröttlige forskaren i Sahara, och Soleillet (1874–78). Samma väg följde tyskarna Rohlfs (1861–64) och Lenz (1880), hvilken det slutligen lyckades att från Marokko nå Timbuktu och derifrån komma till vestkusten. Följdrikare voro försöken från Senegal. Raffenel nådde 1847 väl endast Kaarta, men under general Faidherbe (1855–65) började fransmännen i dessa trakter utveckla stor verksamhet, som fortgår ännu i dag och hvars första resultat blefvo undersökningar i öckentrakterna n. om Senegal till Adrar och inemot Timbuktu samt i de öfre Senegaltrakterna. Mage och Quintin nådde 1865 Segu vid Niger, på hvilken Caron med en kanonbåt 1887 kom till Timbuktus hamnstad. Flere expeditioner under öfverstarna Freys (1885–86), Gallienis (1886–88) och kapten Achinards (1888–89) ledning hafva gjort trakterna vid öfre och mellersta Niger och Senegal alltmer kända; i samband dermed må nämnas Bingers stora resa 1887–88 från öfre Niger öfver staden Kong till Elfenbenskusten, hvarifrån Treich-Laplène sändes honom till mötes. Bingers resa medförde bl. a. två vigtiga resultat: tillintetgörandet af hypotesen om Kongbergen samt upplysning om att några af de floder, som falla ut på Guineakusten, upprinna n. om 10° n. br., således nordligare än man förut antagit. Vester om Nigerdeltat hafva, särskildt under sista årtiondet, företagits en del resor in i landet, bl. a. af Zweifel och Moustier, som 1879 upptäckte Nigers källor, Bonnet, som 1875–76 undersökte Voltafloden till Salaga, samt Wolf och v. François, som undersökte landet innanför Togo.
Liksom stiftandet af »African association» blef af afgörande vigt för forskningen i Nigertrakterna, blef Bonapartes expedition till Egypten betydelsefull för Niltrakterna, hvartill senare kom Muhammed Alis eröfringslystnad. Med egyptiska trupper framträngde forskningsresande, bl. a. Cailliaud och Letorzek 1821–22, och för f. g. sedan forntiden såg en europé Blå och Hvita Nilens förening (1821). Deras upptäckter fortsattes mot s. af Beke (1840–43), som fann Blå Nilens källor, Pruyssenaere, Poncet och Lejean (1859–64), Marno (1870–71) och Schuver (1881–82), som nådde 9° n. br. Cailliaud och Letorzek hade 1819–20 besökt oaserna i Libyska öcknen, hvilken först af Rohlfs 1869 och 1873–74 grundligt undersöktes. — Från 1772, då Bruce lemnade Abessinien, till 1830 besöktes detta land endast af engelska expeditioner 1805 och 1810. Salts karta, frukten af hans resa 1810, visar oss norra hälften af Abessinien något så när riktig, medan allt, som ligger s. och ö. om Tanasjön, är ytterst torftigt tecknadt. Denna stora lucka fylldes genom resor af Rüppell, Ferret och Galinier (1839–43), bröderna d'Abbadie (1837–48), Krapf (1842) samt på 1860-talet af v. Heuglin, Rohlfs och Lejean; äfven engelska fälttåget 1867–68 riktade det topografiska och etnografiska vetandet. Medan Rüppell redan 1824 vandrat genom öcknarna v. om Nilen till Kordofan och Russegger och Kotschy kommit till Dar Nuba, d. v. s. till 11° n. br. och 29° ö. lgd., beslöt man först på 1850-talet att från Röda hafvets kust genom öcknen närma sig höglandet. Dessa trakter undersöktes af bl. a. Malzac 1852, Hamilton 1854, Munzinger 1855–75 samt Hildebrandt och Heuglin. Cecchi och Chiarini framträngde 1876–81 från Zeila, Soleillet 1882 från Tadsjura mot Sjoa och Kaffa samt Aubry 1883–85 till Bonga. Antonelli, som 1883 genomvandrade Danakilöcknen, och Traversi deltogo 1885–87 i Meneleks krigståg och vidgade väsentligt kännedomen om södra Abessinien.
1821 var, som redan nämndt, Blå Nilens mynning funnen, och Hvita Nilen befunnen vara hufvudfloden. Linant de Bellefonds for 1827 uppför den till 13,6°. Man trodde då, att Nilkällorna lågo under 7° n. br., och Muhammed Ali beslöt att för sig vinna äran af deras finnande. Den första af de af honom utrustade expeditionerna kom 1840 till 6° 30', den andra 1841 till 44° 2'. Den sydligaste punkten, som man från Egypten på Nilen nådde var 3° 34' (Miani 1860). Ett oerhördt stort, vattenrikt och bördigt område
Källa: Project Runeberg ·
