Sida 44
var öppnadt genom Muhammed Ali. Efter köpmän, elefantjägare och slafhandlare följde ett årtionde senare vetenskapsmännen, hufvudsakligen i landen v. om Nilen, i Bahr el-Ghasels område: Brun-Rollet (1856), Poncet, Petherick (1857), Antinori, Piaggia, Lejean och Heuglin (på 1860-talet), Schweinfurth (1868–71), som öfvergick vestra Niltillflödenas vattenskillnad och i Monbuttolandet upptäckte den mot v. strömmande Uëlle, som han antog vara Schari, men som vi nu veta vara öfre loppet af Kongos biflod Ubangi. Dessa trakter undersöktes sedan närmare af Schnitzer (Emin Pasja) 1877–89 och Junker 1877–88 och 1880–86. Samtidigt med Emin pasja verkade Lupton såsom egyptisk ämbetsman i Bahr el-Ghasel-området och kom 1883 ända till Foro i Dar Banda, n. om Mbomus förening med Uëlle-Ubangi. Casati kompletterade 1884–89 forskningarna i Monbuttolandet. Icke oväsentligt understöddes dessa och andra vetenskapliga expeditioner af Sudans generalguvernör Gordon (1874–80), på hvars uppdrag egyptiska generalstabsofficerare och engelsmän gjorde kartläggningar i Kordofan och Darfur.
Man försökte ej vidare att lösa Nilproblemet genom att norrifrån framtränga utöfver 3° 34', utan från östkusten. Sedan 1518 hade man kännedom om en stor sjö innanför Mosambik, och man ställde den enligt Ptolemaios' framställning i samband med Nilen, stundom äfven med Kongo och Sambesi. Cooley samlade sedan 1835 alla underrättelser om den, gaf den på sina kartor (1845 och 1853) ett bestämdt läge och införde namnet Njassa i literaturen. Flere försök gjordes att nå den österifrån, men förgäfves. Då kom med ens en stor öfverraskande framgång. Tyska missionärer, sedan 1843 verksamma i Mombasa, upptäckte 1849 snöbergen vid eqvatorn: Rebmann Kilimandsjaro, Krapf Kenia. Ännu mera eggande verkade de hörsagor, som de inhemtade öfver det stora inhafvet i det inre, hvilka gåfvo anledning till Burtons och Spekes epokgörande expedition till den förmenta Nilsjön. De funno 1858 Tanganjika och Speke ensam Victoria Njansa: inhafvet upplöste sig i flere sjöar. Spekes andra expedition 1860–64, i förening med Grant, löste slutligen i hufvudsak problemet. Sedan de följt vestsidan af Victoria Njansa, funno de sjöns utlopp vid Riponfallen, följde detta till Karumafallen och sammanträffade i Gondokoro vid Hvita Nilen med den från Kairo kommande Baker (1862–64), som genom upptäckten af Albert Njansa och Somerset-Nilens utlopp i denna fullständigade deras resultat. Sedan derefter Stanley 1876 funnit Kagera l. Alexandra Nil, Victorias största tillflöde, hvilket Baumann 1892 följde till dess ursprung, och 1889 Semliki, som förenar Albert-Edvard-Njansa med Albert-Njansa, hade man afslöjat den årtusenden gamla hemligheten med Nilens ursprung.
Kongos mynning upptäcktes, som nämndt, 1484, men ett försök att tränga uppför floden gjorde först Tuckey 1816 (ofvanför Isangila); efter honom följde L. Magyar 1848 (till Jellalafallen) och Burton 1863. Om jätteflodens utsträckning och dess väldiga bifloder visste man ingenting. Livingstone höll den af honom 1867 upptäckta Luapula för Nilens öfre lopp, men Cameron påvisade 1874, att Nilsjöarna lågo högre än Lualaba vid Njangwe, och antog, att Lualaba tillhörde ett stort vest-afrikanskt vattenbäcken. Först Stanley ådagalade genom sin epokgörande färd från Njangwe till Boma vid Atlantiska hafvet 1876–77, att Lualaba var identisk med Kongo. Kongos södra bifloder voro sedan länge bekanta, utan att man anat deras sammanhang med Kongo. Redan 1796 hade Pereira och 1798 Lacerda genomvandrat södra Kongobäckenet, och tvänne pombeiros (d. v. s. infödda handlande, som stodo i förbindelse med portugisiska köpmännen vid kusten och förmedlade förbindelsen med det inre) hade 1802–11 korsat Syd-A. mellan Loanda och Sofala. Graça hade 1843–46 och L. Magyar 1850–51 framträngt till Muata Jamvos rike. Livingstones upptäckter på resorna från vattenskillnaden n. om Sambesi genom Lunda till Angola (1852–54) samt vid Moëro och Bangveolosjön (1867-68) bekräftades och fullständigades genom senare resande. Genom Pogge (1875) och Buchner (1879–81) erhöllos säkrare underrättelser om Lundariket. Capello och Ivens undersökte 1877–79 Kuangos, Tschikapas och Kassais öfre lopp. Pogge och Wissmann företogo 1881–82 en expedition från Angola till Njangwe, hvarifrån Wissmann fortsatte till östkusten, men Pogge återvände till vestkusten. På uppdrag af Internationella afrikanska associationen anlade Stanley stationer vid nedre Kongo, trängde uppför denna flod till Aruvimi och upptäckte 1882–83 Leopold II:s sjö och Mantumbasjön, hvilkas förbindelser med hvarandra och med Kongo fastställdes af Grenfell 1886 och Bentley 1887. Dessa och andras forskningar hade gjort oss bekanta med ett antal floders mynningar i Kongo och med deras öfre lopp. Den felande förbindelsen lemnade de nu följande forskningarna af Wissmann, Wolf m. fl., som 1884 fastställde Kassais förbindelse med hufvudfloden, Wolf, som 1885–86 for uppför Sankuru till 6° s. br., Grenfell och v. François, som 1885 foro uppför Lulongo, och van Gèle, som 1886 for uppför dess biflod Lupori. Wissmann anträdde 1886 sin andra stora expedition genom kontinenten, hvarunder han begagnade ett halft års vistelse i Balubalandet till vigtiga geografiska utflykter. Delcommune, förut verksam vid Leopold II:s sjö, Lukenge och Sankuru, löste 1888 den svåra frågan rörande den af Cameron upptäckta Lomamis identitet med den under namnet Lubilasch i Kongo mynnande floden genom att fara uppför den till 4° s. br. och ådagalade derjämte att Camerons Lomami icke, såsom Wolf antagit, hör till Sankurus flodområde. Janssen, som 1889 kom till 4° 27' s. br., visade, att Lomami är den beqvämaste vattenvägen till Njangwe. 1887 företogos tvänne synnerligen vigtiga flodexpeditioner: af van Gèle, som framträngde på Ubangi ända till 23° ö. lgd och derigenom löste Uëllefrågan, samt af Stanley, som på sin Emin-pasja-expedition följde Aruvimi nästan till dess källor. Genom dessa fingo Schweinfurths, Junkers och Luptons tidigare forskningar i Monbuttolandet och Dar Banda sin vetenskapligt tillfredsställande lösning. Af andra forskningar i Kongoområdet må
Källa: Project Runeberg ·
