Sida 45
nämnas de af svenskarna Möller, Pagels och Gleerup 1883–86 vid mellersta Kongo, de af Bentley, Crudgington, Johnston, Pechuel-Loesche, Chavanne, Danckelmann och Comber vid nedre Kongo.
Den genom forskningarna vid Tanganjika bekante kapten Burton och botanisten Mann lärde oss känna Kamerunberget (1861). Andra forskare i dessa trakter äro Reichenow, Buchholz och Lühder (1872–73), Grenfell och Comber (1876–79), de der bosatte svenskarna Knutson och Valdau, vidare v. Zöller, Johnston, Zintgraff och Zeuner, Kund och Tappenbeck (efter 1887) samt Morgen. Zintgraff lyckades 1889 framtränga till Ibi vid Binuë. Morgen reste s. å. öfver Jaundestationen till Ngila och öfre Mbam tillbaka till kusten på Sannaga, och 1890 bröt han upp till Binuë, som han nådde under 10° ö. lgd, hvarefter han for utför Binuë och Niger till kusten. — Gabun och Ogowe voro nästan obekanta till midten af 19:de årh. Hvad Bowdich 1817 berättade om tillvaron af en flod Ogowe och Bouët-Willaumez 1838 om Gabuns närmaste omgifning var mycket torftigt. Banbrytande verkade Du Chaillu (1851–65) med sina resor innanför kusten och vid Ogowe, som han följde till 12° 35' ö. lgd. Han hade en mängd efterföljare, men det lyckades först Savorgnan de Brazza med Marche och Ballay att 1877 icke blott nå Ogowes källområde, utan öfver vattenskillnaden och längs Kongos biflod Alima komma fram till Kongo, hvarigenom den forna föreställningen att Ogowe var en arm af Kongo upphäfdes. Crampel drog 1890 med en stor expedition på Kongo till Ubangis båge för att derifrån framtränga till Tsadsjön, men expeditionen blef i April 1891 öfverfallen af araber och tillintetgjord. Då öfvertog Brazza ledningen af en ny expedition, med hvilken han 1892 marscherade längs Sangafloden och i Komasa under 3° 40' n. br. sammanträffade med Mizon, som dragit uppför Niger och Binuë och derifrån vändt sig mot s.
Öfver två århundraden egde Portugal kolonien Angola, utan att af landet känna mer än den yttersta kustremsan. I det närmast liggande inlandet gjorde Saldanha 1807 och Cardoza 1816–19 och efter lång paus Graça 1843–46 resor af större eller mindre betydelse. Öfver landskapet Bihe inhemtade L. Magyar 1847 tillförlitlig och noggrann kännedom, och i konungariket Kongo gjorde Bastian 1857 etnografiska studier. Derjämte hafva Welwitsch 1853–65 och Monteiro 1858–73 vidgat kännedomen om landet mellan kusten och Kuango, Duparquet 1868, Capello, Ivens och Serpa Pinto 1877–79 om den sydligare delen, A. de Paiva om trakten vid Kunene och Kubango samt van Veth 1885–86 om Bihe.
Hollands kolonialpolitik lät mycket litet göras för kännedomen om det inre Syd-A. Visserligen sände regeringen små expeditioner till okända trakter, men deras resultat hemlighöllos, och främlingar fingo endast med svårighet besöka landet. Först 1777 hade Gordon funnit Oranjes öfre lopp och Patterson 1778 dess mynning, dock är det möjligt, att regeringskommissarien Hop redan 1761 gått öfver floden i sistnämnda trakt. Men med engelsmännens besittningstagande af kolonien (1795) blef det annorlunda. Barrow (1797–98) och Lichtenstein (1803–06) framträngde den förre till kaffrerna, den senare till betsjuanerna. Protestantiska missionärer nedsatte sig efter 1807 långt in i landet, såsom Burchell (1810–12) i Kaplandet, Campbell (efter 1812) i Natal och vid Oranjefloden bland betsjuanerna, La Trobe (1815 ff.), Philip (1820 ff.), Thompson (1821 ff.), Cowie och Green (1828), Moffat, Hamilton, Arbousset, Daumas (1834–39), Steedman, A. Smith (1834–36), Alexander (1836–37) m. fl. Genom boers' vandringar sedan 1835 öppnades hittills okända land. Jägare, såsom Gordon Cumming, Gassiot, svensken Wahlberg, Galton, Green, svensken Ch. J. Andersson m. fl., trängde långt in, men ingen så långt som missionären Livingstone, Moffats måg. De första åren af sin vistelse i Syd-A. bodde han bland vestbetsjuanerna vid Kuruman samt på de af honom grundade stationerna Mabotsa och Kolobeng omkring Limpopos källor. 1849 upptäckte han Ngamisjön och de följ. åren Tsjobe och öfre Sambesi. Derefter följde 1852–54 hans stora resa från Kapstaden genom Betsjuanaland öfver vattenskillnaden mellan Sambesi och Kassai till Lunda och Angola, hvarifrån han sedan (1854–56) återvände till Kilimani, undersökte Sambesis område, hvarunder han upptäckte sjöarna Njassa och Sjirwa samt hela det stora området omkring sjöarna Njassa, Tanganjika, Moëro och Bangveolo. Vid Tanganjika sammanträffade han 1871 med den till hans uppsökande utsände Stanley och dog, ända till slutet verksam, 1873 vid Bangveolo. Af hans många efterföljare i Syd-A. kunna vi här nämna endast några få. Bleek uppehöll sig 1855–56 bland kaffrerna för att studera deras språk, och Fritsch studerade 1864–66 sydafrikanernas språk och seder i Oranjefristaten och Betsjuanaland. Mauch undersökte 1865–72 Matabeles rike och Mashonaland samt upptäckte derunder ruinstaden Zimbabue, Erskine 1868–75 särskildt nedre Limpopo. E. Holub färdades tre gånger (1868–74, 1875–76 och 1886–87) genom betsjuanernas land till och öfver Sambesi. Selous' resor 1887–89 bekräftade guldrikedomen i Mashonalandet, som, sedan Britiska Sydafrikanska kompaniet tagit det i besittning, blifvit ännu mera kändt.
Östra hörnet af A., Somal- och Gallalandet, är till följd af befolkningens fientlighet en af de minst kända delarna af kontinenten. Owens (1824–26) och Guillains (1846–48) kustfärder uppdrogo kustlinierna. Burton, Speke m. fl. sökte intränga norr ifrån, men kommo ej långt. Från samma sida utgingo ock Haggenmacher (1874), som lyckades nå 8° 30' n. br., Révoil (1878–79), Menges (1884–85), v. Hardegger och Paulitschke (1885) samt James och Aybner (s. å.), som öfver Ogaden kommo ända till Webi. Från ö. och s. ö. gjorde von der Decken (1865), Brenner (1867–68), Munzinger (1875), Révoil (1881–82) samt Bricchetti och Robecchi (1890–91) mer eller mindre lyckade försök att intränga. Framgångsrikare voro försöken från s.,
Källa: Project Runeberg ·
