Sida 42
präglade Maria-Theresia-thalern med årtalet 1780, på hela östkusten och i Abessinien den indiska rupien och i tyska Öst-A. den af Tyska Östafrikanska sällskapet slagna rupien. Jämte de af européerna slagna mynten har inhemskt jernmynt af olika form stor utbredning. I hela vestra Sudan användas kaurisnäckor som värdemätare, i södra Sudan och Abessinien salt i stänger, i många trakter bomullstyg, glasperlor, jern- och mässingstråd. Dertill komma eldhandvapen, ammunition o. s. v. Guld (guldstoft), ehuru det förekommer flerestädes, användes ej som värdemätare, utan säljes som annan handelsvara. Öfverallt söka höfdingarna upptaga tull, i slafvar eller varor.
Upptäcktshistoria. Forntidens kännedom om A. grundade sig väsentligen på berättelser om eröfringståg och sjöfärder. Redan mycket tidigt företogo egyptiska konungar krigståg uppför Nilen, och enligt Herodotos' uppgift skall Neko hafva uppdragit åt feniciska skeppare att kringsegla A., hvilket de ock gjorde. Kartagern Hanno seglade omkr. 470 f. Kr. längs vestkusten ned till Sierra Leone. Ehuru Pomponius Mela 50 f. Kr. hade förfäktat A:s triangelform såsom sannolik, ansåg Klaudios Ptolemaios, att kontinenten vid eqvatorn böjde sig såväl åt v. som åt ö., der det sammanhängde med Asien, hvarjämte han omtalar Månbergen långt i s., der Nilens källor äro att söka, och Nilsjöarna. Romerska härförare drogo på karavanvägar genom Sahara, och Nero sände en expedition, som framträngde till Bahr el-Ghasel. Medeltidens kännedom om A. vidgades genom araber, italienare och portugiser. Från 10:de årh. lärde araberna känna Abessinien, östkusten till Sofala och Madagaskar, vestkusten till Senegal och det inre till öfre Niger och Tsadsjön. Intressanta och tämligen kritiskt siktade underrättelser finner man hos deras geografiska skriftställare: Masudi, Ibn-Haukal, Obeid-el-Bekri, Edrisi, Ibn-Chaldun, Ibn el-Vardi, Abu-l-fida och Leo Africanus. Den sistnämnde hade gjort en resa från Marokko till Timbuktu och Bornu, liksom före honom Ibn-Batuta (1352), som kom till riket Melle vid öfre Niger och till Sansibarkusten. Genom Venezias och Genuas diplomatiska och merkantila förbindelser med barbareskstaterna och Abessinien erhöllo berömda kartografer i 13:de och 14:de årh., såsom Mario Sanuto och Fra Mauro, värdefullt material, men förledda af araberna förlade de i hjertat af kontinenten en stor sjö, från hvilken Nilen flöt åt n. och Niger åt v. Marco Polo lemnade en framställning af Öst-A. efter arabiska berättelser och betecknade Madagaskar för första gången som ö. Genuesiska sjöfarare upptäckte Kanarieöarna och portugisiska Azorerna, men båda ögrupperna voro kända redan af kartagerna. Förtjensten att hafva fastställt A:s verkliga kustform tillkommer portugiserna, hvilka eggade af infanten Henrik Sjöfararen trängde allt längre söderut längs vestkusten närmast med uppgift att söka den kristne prestkonungen Johannes, hvars rike man trodde sig kunna nå från vestkusten medelst Niger, som ju på kartorna stod i samband med Nilen. 1434 kringseglades Kap Bojador, 1456 nådde Ca da Mosto Gambia, och 1472 kom man till Guineaviken. 1484 nådde Diogo Cão Kongos mynning, 1486 B. Diaz A:s södra kust, och slutligen (1498) seglade Vasco da Gama rundt A. till Indien. Sedan Saldanha 1503 kommit till Kap Guardafui, nådde man 1520 Massaua vid Röda hafvet och dermed presten Johannes' rike (Abessinien) och 1541 Sues. Andra upptäckter af än väldigare art tilldrogo sig dock snart de sjöfarande folkens uppmärksamhet; för Amerika fick A. träda i skuggan. Under de tre följande århundradena vidgades derför kännedomen om A. obetydligt. Men äfven till A. vände sig europeisk företagsamhet och europeiskt kapital för att genom anläggning af kolonier tillgodogöra sig dess alster. Så slogo sig fransmännen på 1620-talet ned i Senegal, och särskildt sökte engelsmän, holländare och portugiser lägga under sig Guineas kust och handeln derstädes. Enstaka färder till det inre företogos äfven detta och följande årh., hufvudsakligen i naturvetenskapligt intresse, bl. a. af Shaw (Marokko), P. Kolbe (Kaplandet), Adanson (Senegambien), Forskål (Egypten), Snelgrave (Vest-A.), Bruce (Abessinien), Sparrman och Thunberg (Kap).
Med stiftandet af »The african association» i London 1788, hvars hufvudmål var att främja upptäckter i det inre A., randades dagen för de systematiskt genomförda och med stora hjelpmedel understödda undersökningarna af det inre landet. Nigerproblemet sökte man först lösa. Man kände Nigers lopp vid Timbuktu, men hvarken dess ursprung eller dess riktning. Ännu på d'Anvilles karta 1761 flöt floden österut och slutade i en sjö djupt inne i A. Från tre sidor ville man nå Timbuktu, som utöfvade stor dragningskraft. Ledyard skulle färdas uppför Nilen mot s. och derifrån mot v., men dog i Kairo, Lucas sändes till Tripolis, men återvände snart, Houghton tog Gambia till utgångspunkt och nådde Kaarta, men dog der. Mungo Parks resa (1795–97), som gick genom okända trakter vid Niger, upplyste, att Niger hade ett östligt lopp och att det fans berg mellan Niger och vestkustens floder. På sin andra resa (1805–06) tillsatte han lifvet efter att hafva följt flodens lopp från Bamaku till Bussa, utan att derför frågan om hvar Niger utmynnade kommit sin lösning närmare. Nicholls försök att från Kalabar och Röntgens att från Marokko nå Niger misslyckades. Clapperton och Lander skulle lösa gåtan. Oudney, Clapperton och Denham, af hvilka den förste dog på resan, företogo 1822–24 sin epokgörande resa till Sudan från Tripolis; man nådde Tsadsjön och Niger, och på sin andra resa 1825–27 nådde Clapperton Niger från Beninviken. Hans tjenare Lander fullbordade, följd af sin bror, 1830 sin herres arbete, i det äfven han söderifrån nådde Niger vid Bussa och följde dess lopp till mynningen. På samma resa upptäckte Lander Nigers stora biflod Binuë som man antog vara ett aflopp för Tsadsjön och en lämplig vattenväg till det inre. Men expeditioner utsända af köpmän i Liverpool (1832) och af den engelska regeringen (i början på 1840-talet) medförde inga större resultat. Med ifver kastade sig fransmännen öfver Timbuktuuppgiften, som det lyckades dem att lösa. Mollien upptäckte 1818 Senegals och Gambias källor. Det geografiska sällskapet i Paris utfäste 1826 ett pris för den,
Källa: Project Runeberg ·
