Sida 14
oaccentuerade fonem, så att icke tvänne lika starka eller lika svaga komma att stå bredvid hvarandra. Drifven till sin spets och estetiska fulländning ger denna tendens upphof till s. k. vers (eller »bunden» stil). Men äfven i prosa leder den till en mängd förändringar af den »grammatiska» accenten, t. ex. »ma'jor Pa'lm» (i st. för »majo'r Pa'lm»), »tu'sen och en na'tt (i st. för tusen och e'n na'tt») o. d.
6. Häfd är närmaste orsaken till den s. k. grammatiska (lexikaliska l. etymologiska) accentueringen, som tillkommer ett visst fonem, så snart icke någon af ofvan nämnda faktorer vållar en rubbning, och som derför användes, när fonemet brukas isoleradt, t. ex. såsom svar på en fråga eller såsom uppslagsform i ett lexikon. Accentens plats är härvidlag ofta afgörande för fonemets betydelse, t. ex. Ka'rlberg (personnamn) och Karlbe'rg (ortnamn eller en förbindelse af förnamn och efternamn, i så fall skrifvet Karl Berg), fö`rgrund och för gru'nd m. m. d. Den häfdvunna grammatiska accenten har sin yttersta grund i någon af de i det föregående nämnda orsakerna, företrädesvis dem af logisk och rytmisk natur. Då t. ex. òrätt har hufvudtonen på o, så beror detta ytterst på en tyst eller uttalad motsättning mot rätt, under det att ofa'ntlig, som icke eger någon motsats fantlig har negationen oaccentuerad liksom »inte fàttbar» o. d.; pòsitiv (elektricitet) har sin förklaring i tillvaron af den nègativa, under det att instrumentet positi'v, som icke står i något dylikt motsättningsförhållande, behållit den ursprungliga accentueringen af detta från latinet stammande ord; hjertere'ss accentueras så, emedan det oftare står i motsättning till de öfriga 12 korten i samma färg än mot de öfriga 3 essen (i hvilket fall det med antitetisk accent heter hjèrteresset) o. s. v. Af rytmiskt upphof är deremot accentvexlingen i t. ex. ko3nu1ng: ko3nunga1r: ko3nungarna1; af dels logisk, dels rytmisk natur åter den i bo3khå2llare1: bru3ksbokhå2llare1.
II. Tonalitetsaccent (äfven kallad musikalisk, kromatisk, melodisk l. tonisk accent) är det från röstens normalläge märkbart (uppåt eller nedåt) afvikande läge på tonskalan, som tillkommer vissa pertonerade, d. v. s. med stämton (se d. o. Suppl.) försedda, ljud, i jämförelse med dem, som uttalas på normaltonen (eller grundtonen), d. v. s. den för olika individer (alltefter deras olika »stämma») olika, men hos en och samma individ tämligen konstanta tonhöjd, som vid ett fullkomligt affektfritt och af intet subjektivt intresse färgadt uttal tillkommer ett enstafvigt pertoneradt fonem hvilket som hälst, t. ex. bokstafenamnen a, be, ärr o. s. v. I den mån vårt tal håller sig vid denna normalton, kallas det monotont, i den mån det medelst användande af tonalitetsaccenter derifrån aflägsnar sig, säges det vara moduleradt eller, om denna tendens (såsom i sång) drifves till sin spets och estetiska fulländning, melodiskt. Orsakerna till denna språkliga modulering äro af flere slag:
1. Af fysisk eller, närmare bestämdt, fysiologisk natur, i det att våra talorgan på grund af sin konstruktion hafva en utpräglad tendens att låta en ökning af ett ljuds intensitet leda till höjning af dess ton och omvändt en minskning af intensiteten leda till sänkning af tonen. Derför förbinder sig i de flesta språk, t. ex. tyskan, franskan, danskan och finskan, intensitetsaccentens, hufvudton med ett jämförelsevis högt tonläge, under det att mera undantagsvis, såsom i svenskan, norskan och de tyska dialekterna i Elsass, Schwaben och Schweiz, den hufvudtoniga stafvelsen ofta ligger lägre än de med svagare intensitetsaccent försedda. Å andra sidan är det derför, som man mot slutet af en längre fras vanligen något sänker röstens höjd, i samma mån som dess styrka afmattas, en företeelse, som i synnerhet i franskan bjärt framträder.
2. Af psykisk, eller, närmare bestämdt, emotionel natur, i det att »exciterande» sinnesrörelser och med dem beslägtade känslostämningar leda till tonens höjning, deremot »deprimerande» sinnesrörelser och motsvarande stämningar föranleda sänkning. Derför t. ex. höjer man tonläget vid öfvergång till något nytt och just på den grund mera intresseväckande. Derför är ock den af nyfikenhetens intresse framkallade frågan förbunden med tonhöjning, likaså utbrott af vrede, glädje, ängslig rädsla m. m. Om vändt sjunker man vid ett afgörande svar, vid häpnad, vördnadsfull beundran, missnöje, sorg (jfr »ett doft knot, en dof klagan») m. m. Frågar man efter någons befinnande och får svaret å–ja, så betyder detta med stigande intervall (och vanligen hufvudton på första stafvelsen) ungefär »det är rätt tillfredsställande», deremot med sjunkande intervall (och vanligen hufvudton på andra stafvelsen) »det är allt tämligen otillfredsställande».
3. Af retorisk-stilistisk natur, i det att man afsigtligt modulerar sitt tal för att dymedelst antyda tillvaron af en viss stämning, ett i synnerhet för deklamatören och skådespelaren oundgängligt konstgrepp. Men äfven i det dagliga lifvet spelar denna företeelse en stor rol. Så t. ex. kan ett hm! eller jaså alltefter den olika modulation, hvarmed man förser detsamma, angifva snart sagdt hvilken sinnesstämning som hälst. Och den s. k. ironien består till sin form vanligen i en afsigtligt tillskapad motsättning mellan den (verkliga) betydelse, som anges af de uttalade ordens modulation, och den (skenbara), som innehålles i de använda ljudförbindelserna; så t. ex. kan »älskliga varelse» med lämplig modulation fås att betyda »obehagliga kräk», under det att »gamla kanalje» i sin tur kan vara detsamma som »hederspasja».
4. Häfd, i det att den modulation, som ett fonem af ofvan angifna orsaker oftast kommit att få sig tillagd, stereotyperats och användes äfven under mera neutrala förhållanden samt sålunda blir en grammatisk (eller lexikalisk) modulation. Så t. ex. har i grekiskan och ett par nordsvenska dialekter den sjunkande intervall, som kännetecknar glad förvåning (jfr barnets gladt öfverraskade pa'ppa! med det normala pàppa, som har stigande intervall) fixerats i alla utrop och sålunda blifvit det grammatiska kännetecknet på »kasus vokativus», t. ex. Grek. pa'ter (af patēr), »fader», sv. dial. A'nna! (af A`nna). När åter ett sådant ord som vårt fàder nu i sin grammatiska modidation har stigande intervall, så beror detta derpå att det fordom i de flesta kasus haft hufvudton (hvilken
Källa: Project Runeberg ·
