Sida 3
Värme, fys.
regeln växer med temperaturen och detta på olika sätt för skilda ämnen. Lyckligtvis har man i gaserna, särskildt vätgasen, ämnen, som åtminstone för i vanliga fall förekommande värmegrader utvidga sig proportionelt mot värmetillskottet, och termometrar med andra substanser måste derför ock, när noggranhet erfordras, jämföras med en gastermometer. Den vanligast använda termometersubstansen är, som bekant, qvicksilfver; dess utvidgning är också ganska regelbunden mellan ungefär — 30° och + 100° C. För lägre temperaturer än — 30° användes sprittermometer eller, i nyare tid, toluoltermometer. För öfrigt må anmärkas, att utom den allmännast använda, af Celsius angifna termometerskalan, som definieras derigenom att termometern visar 0° i smältande is eller snö och + 100° i ångan af kokande vatten vid 760 mm. barometerstånd, i Tyskland ännu användes fransmannen Réaumurs skala, som vid förra tillfället visar 0°, vid det senare + 80°, samt i England och Nord-Amerika tysken Fahrenheits skala, som vid förra tillfället visar + 32°, vid det senare + 212° (se vidare Dilatation, Lufttermometer och Termometer). – Blandar man tillsammans 1 kg. vatten af 0° och 1 kg. vatten, af + 100°, blir blandningens sluttemperatur åtminstone i det närmaste lika med + 50°; det värme, som det varmare vattnet afgifvit, har dervid upptagits af det kallare. Blandas deremot 1 kg. qvicksilfver af + 100° med 1 kg. vatten af 0°, blir blandningens temperatur endast + 3°; den värmemängd, som qvicksilfret afgifvit vid en temperatursänkning af 97°, har således förmått höja temperaturen hos en lika vigt vatten med endast 3°. Man uttrycker detta derigenom att man säger, att vattnet har (ungefär) 30 gånger så stort specifikt l. egentligt värme (se d. o.) som qvicksilfver, hvarvid med en kropps specifika värme förstås den värmemängd, som förmår med 1 grad öka temperaturen hos en mass-enhet af kroppen. Till enhet för värmemängder har man numera kommit öfverens att taga hundradelen af den värmemängd, som erfordras för att höja temperaturen hos mass-enheten vatten från fryspunkten till kokpunkten; denna enhet benämnes en kalori eller, fullständigare, en medelkalori, detta sista till skilnad från den förr brukliga definitionen, som afsåg mass-enhetens af vatten uppvärmning från 0° till 1°. En liten skilnad mellan dessa båda definitioner uppstår deraf att vattnets specifika värme ej är fullt konstant, hvarför ock i vårt första exempel blandningens temperatur ej blir exakt, men väl nära, lika med 50°. För öfrigt skiljer man mellan en stor l. »kilogram-kalori» och en liten l. »gram-kalori», beroende på om till mass-enhet väljes ett kilogram eller ett gram; det senare är numera det vanligaste. Af alla fasta och flytande kroppar har vattnet det största specifika värmet; deremot finnes en gas, vätgas, som, efter vigt räknadt, har större spec. värme än vattnet, nämligen ungefär 3 gånger så stort. I vissa praktiska frågor, särskildt af meteorologisk natur, kan det åter vara af intresse att med hvarandra jämföra de värmemängder, som åtgå till att lika starkt upphetta lika volymer af skilda kroppar; efter volym räknadt, blir alla gasers egentliga värme många gånger mindre än 1. Samma beräkning efter volym måste ock användas, om man vill jämföra hafvets och landets olika uppvärmning genom solstrålarna eller afkylning genom utstrålning. Efter Bezolds uppskattning skulle markens spec. värme efter volym räknadt vara 0,3 till 0,6 (jfr om land- och sjöbris i art. Vind). – Genom noggranna försök, först anställda af engelsmannen Joule, sedan af många andra experimentatorer, vet man numera, att man med användande af en gifven mängd mekaniskt arbete kan alstra en gifven värmemängd. Är denna en kilogram-kalori, kallas den förbrukade arbetsmängden värmets mekaniska eqvivalent (se d. o.); dess värde uppgifves numera vanligen till 430 kilogrammeter. Detta, jämte utförbarheten af den omvända processen: förvandling af värme i arbete; är, strängt taget, allt hvad man vet om värmets natur, eller, med andra ord, man vet, att värme är en form af »energi». (Anmärkas bör dock, att förvandlingen af värme i arbete aldrig kan ske fullständigt; arbetar en maskin mellan de absoluta temperaturerna T
Källa: Project Runeberg ·
