Sida 121
Lukianos, forngrekisk skriftställare
kan se af den 1521--22 utförda storartade fresken Flagellatio (Kristus gisslas), i Ambrosiana, samt en tronande madonna, med helgon och en guitarrspelande ängel, i Brera, i hvilken bild figurerna utmärka sig för en utomordentlig skönhet. Omkr. år 1525 utförde han fresker i en kyrka i Saronno (mellan Milano och Varese), med ämnen ur Marias och Kristi historia, och 1528 de stora arbetena i kyrkan S. Maria degli Angioli i Lugano, af hvilka det förnämsta är den stora Passionen på skiljeväggen emellan koret och skeppet, omfattande såsom medelpunkt korsfästelsen och inom samma yta en mängd scener, som föregå och efterfölja den, öfverfylld med figurer och grupper, men full af skönhet i detaljerna. -- Af L:s många stafflibilder finnas flere, som varit tillskrifna Lionardo (till den grad visa de inflytande från honom), såsom Kristus bland de skriftlärde, i Londons nationalgalleri, och Modestia et Vanitas, »Blygsamhet och Flärd» (eller kanske snarare himmelsk och jordisk kärlek), i Palazzo Sciarra i Rom. Men äfven i många andra taflor från sin första tid följer han Lionardo i spåren, såsom i ett par madonnor (i Brera), Kristi födelse (i Berlin), Tobias och ängeln (i Ambrosiana), Johannes Döparens halshuggning (i Uffizi), Herodes' dotter med Döparens hufvud (i Wien och i Louvre) m. fl. Från hans sjelfständiga tid finnas de bästa arbetena i nord-italienska kyrkor, såsom tre altartaflor i Comos dôme och ett stort altarverk i Legnano, likasom äfven i de enskilda gallerierna i Milano. I Norden finnes en enda målning af L., nämligen en S. Katarina, i Köpenhamn, af ganska framstående beskaffenhet, men inköpt 1763 såsom ett arbete af Lionardo da Vinci. -- L. hade flere lärjungar, bland andra tre söner, af hvilka Aurelio L. redan lutar öfver åt senrenaissancens manierism. C. R. N.
Luis de Granada, Spaniens störste andlige vältalare, f. 1505, d. 1588, stod i spetsen för de spanske dominikanerna, eller tiggaremunkarna. »Hans predikningar voro djerfva och bildrika, i öfverensstämmelse med hans egen riktning något mystiska, ofta ordrikare än det syntes anstå ämnets stränga och högtidliga karakter, men från början till slut i sin språkliga renhet genomträngda af den religiösa ande, som så fullständigt fyllde hans tidehvarf och hans fädernesland.» Äfven hans oförberedda föredrag voro präglade af en hänförande kraft och ingifvelse. L. utgaf en latinsk afhandling öfver predikokonsten (1576). Efter hans död utgafvo (1595) hans vänner de redan under hans lifstid offentliggjorda talen, tillökade med ännu flere föredrag, hvilka ställa hans begåfning i en lysande dager.
Luisen-orden, preussisk qvinno-orden, stiftad 1814 af konung Fredrik Vilhelm III till minne af hans 1810 aflidna gemål, Lovisa (Luise). Den utdelas till i Preussen födda qvinnor, utan hänsyn till stånd eller religion, såsom belöning för framstående handlingar af fosterlands- och menniskokärlek. Den är indelad i tvänne klasser. Första klassens ordenstecken består af ett svart emaljeradt kors af guld, med blå midtsköld, som bär bokstafven L, omgifven af sju stjernor, andra klassens af ett dylikt kors af silfver. Ordensbandet är hvitt, med tre svarta ränder.
Lukas, evangelisten, lärjunge till apostlarna och särskildt till Paulus, föddes, enligt Eusebius och Hieronymus, i Antiochia i Syrien och var sannolikt en af Paulus till kristendomen omvänd hedning. Mot antagandet att han tillhört de 70 lärjungarna, hvilkas utsändande han ensam bland evangelisterna berättar, eller att han varit den ene af Emmaus-lärjungarna strider förordet till evangeliet. Af Ap.-gern. 16: 10 synes, att L. under Paulus' vistelse i Troas (på hans andra missionsresa) slutit sig till honom och åtföljt honom derifrån till Filippoi. Der qvarstannade han troligen, när Paulus fördrefs derifrån, men förenade sig åter med Paulus, när denne från sin tredje missionsresa åter for genom Filippoi på väg till Jerusalem. Sedan följde han Paulus troget, äfven på resan till Rom. Lika osäkra som underrättelserna om hans senare missionsverksamhet äro uppgifterna om hans död. Enligt Hieronymus skall han hafva dött, 84 år gammal, i Konstantinopel, enligt Isidorus af Sevilla i Bitynien o. s. v.; yngre författare berätta, att han dött martyrdöden. Enl. Kol. 4: 14 var L. läkare. En yngre saga har utan någon historisk grund dessutom gjort honom till målare, hvarför målarna valt honom till sin skyddspatron. Flere madonna- och Kristusbilder tillskrifvas honom. Den grekiska och den katolska kyrkan hafva egnat honom d. 18 Okt. L. anses allmänt vara författare till det evangelium, som bär hans namn (se Evangelier), samt till Apostlagerningarna (se d. o.). Jfr Evangelistsymboler.
Lukasbilder. Se Kristusbilder och Mariabilder.
Lukas van Leiden. Se Leiden, L. v.
Lukaszewicz [-sjevitsj], Józef, polsk historieskrifvare, f. 1797, d. 1872, var 1829--52 bibliotekarie vid Raczynskiska biblioteket i Posen. Han redigerade literaturtidskriften »Oredownik» (Budbäraren) och den för vidsträcktare kretsar afsedda »Przyjaciel ludu» (Folkvännen) samt utgaf en mängd, delvis ganska vidlyftiga, historiska arbeten rörande Polens kyrko- och skolförhållanden.
Lukianos (Lat. Lucianus), forngrekisk skriftställare, f. omkr. 120 e. Kr. i Samosata i Syrien, sattes såsom gosse i bildhuggarelära, men drogs af inre kallelse till literära studier. Efter att hafva genomgått en kurs i retorik, den vid denna tid oundgängliga grundvalen för hvarje slag af högre bildning, sökte han till en början förvärfva sitt uppehälle såsom sakförare, men egnade sig snart helt och hållet åt den långt mera glänsande verksamheten som »sofist», eller offentlig föreläsare. I sådan egenskap besökte han under en följd af år en stor del af den då kända verlden och uppehöll sig bl. a. en längre tid i Galliens städer. Sedan hans glänsande föredrag förvärfvat honom både ära och rikedom, bosatte han sig vid omkr. 40 års ålder i Athen för att i lugn egna sig åt filosofiens studium. Till någon viss filosofisk skola
Källa: Project Runeberg ·
