Sida 746
Metrik, läran om versmåtten
metoper. Triglyferna, som äro ställda lodrätt öfver hvar kolonn och hvart intercolumnium, äro egentligen att anse som små pelare, hvilka uppbara kranslisten. Mellanrummen emellan triglyferna tjenade under den äldre tiden sannolikt till ljusöppningar, men voro vid den period, då den grekiska byggnadskonsten nått sin fulla utveckling, fyllda med fyrkantiga stenhällar. Dessa, de s. k. metoperna, äro i regeln prydda med reliefer, som framställa figurscener, vapengrupper, vaser m. m. Metopen omslutes sålunda på sidorna af två triglyfer, nedtill af arkitraven, upptill af den framspringande kranslisten, å hvars undre sida öfver hvarje metop och triglyf är anbragt en tunn, platt skifva med 18 derifrån nedhängande runda tappar (»droppar»), fördelade i tre rader. Metop- och triglyfindelningen återfinnes såväl i den romerska byggnadskonsten som i renaissancen och från denna utgående senare stilarter. Jfr Pelareordning. Upk.
Metoposkopi (af Grek. metopon, panna, och skopein, skåda), den föregifna konsten att af den särskilda formen på och föreningen emellan vecken och fårorna i en menniskas panna vinna insigt om hennes själsegenskaper samt hennes förflutna och framtida lefnad. I samband med astrologien utöfvades metoposkopien redan af de gamle romarna, men förnämligast under medeltiden. Jfr Kiromanti.
Métra [metra'], Jules Louis Olivier, fransk dans-kompositör, f. 1830, inträdde 1849 i Paris' konservatorium och erhöll 1854 pris i harmoniklassen, men afslutade ej sina studier, utan blef kapellmästare vid Théâtre Beaumarchais. Han utgaf 1856 valsen Le tour du monde, som följdes af ett stort antal dansar af alla slag, hvilka snart gjorde honom populär. Han verkade som dirigent i åtskilliga bal-lokaler i Paris och anförde balerna på Opéra comique 1871, på Monnai-teatern i Bruxelles 1874--76 samt senare på Stora operan i Paris, der han 1879 fick upp en större ballet, Yedda, dock med måttlig framgång. 1872--77 var han kapellmästare vid Folies-Bergère och skref för denna scen 14 operetter och »divertissements». A. L.
Mètre [mä'tör]. Se Meter.
Metretes, forngrekiskt hufvudmått för flytande varor. Det innehöll 12 choes och 144 kotylai, men dess rymd var något olika i olika stater. En attisk metretes motsvarade 39,39 liter. A. M. A.
Metrik (Grek. metrike, af metron, mått, versmått), läran om versmåtten, eller, med andra ord, om de i skaldespråket framträdande rytmiska formerna. Rytm (takt) är en förnimbar ordning och regelbundenhet i tidsföljd eller en förnimbart regelbunden gruppering af på hvarandra följande tidsmoment, och meter (versmått) en rytm, hvars materiella underlag utgöres af de talade språkljuden. Språkets enklaste ljudgrupper, stafvelserna, hafva förnämligast två egenskaper, hvilka kunna komma till godo vid språkets användande såsom rytmiskt material, nämligen dels olika tidslängd (qvantitet), dels olika styrka (intensitet), hvilken nära sammanhänger med den språkliga, ord- och meningsaccenten. Hvilkendera egenskapen bör läggas till grund för versbyggnaden beror naturligtvis af de särskilda språkens skaplynne, i det att hos somliga stafvelseqvantiteten, hos andra betoningen l. accenten är förherskande. Det förra är fallet i åtskilliga forntida språk, t. ex. grekiska, latin, sanskrit, arabiska, hvilka derför äfven hafva en »qvantiterande» versbyggnad, det senare i de flesta nyare kulturspråk, hvilkas versbyggnad på grund häraf är »accentuerande». I hvad omfång vare sig qvantiteten eller accenten gör sig gällande i versbyggnaden är dock mycket olika inom olika språk. I vårt och åtskilliga andra språk ställer man på en väl formad vers den fordran, att inom hvarje metrisk taktafdelning l. versfot språkaccent och metrisk betoning (ictus) skola åtminstone i de flesta fall sammanträffa, under det att t. ex. i fransk vers accentstafvelse är oeftergifligt nödvändig blott på särskildt betydelsefulla ställen, nämligen dels vid versslutet, dels vid den i längre verser brukliga cesuren (se d. o.). I allmänhet kan man säga, att den moderna versbyggnaden med afseende på språkets rytmiskt metriska behandling tillåter sig långt större friheter än den antika, särskildt den grekiska; men å andra sidan har den i det tämligen allmänt förekommande slutrimmet och den inom vissa diktarter brukliga assonansen och allitteration en funnit nya medel att smycka versen och på samma gång låta dess rytmiska periodbyggnad framträda. -- Af synnerligen framstående betydelse är den grekiska metriken, icke blott med hänsyn till den grekiska versbyggnadens mångskiftande och till en hög grad af konstnärlig fulländning utvecklade formrikedom, hvilken tjenat såsom mönster närmast för romarnas och sedan för de flesta nyare kulturfolks skaldekonst, utan äfven derigenom att den grekiska versläran redan af forntidens grammatiska skriftställare gjordes till föremål för teoretisk behandling och erhöll en terminologi, af hvilken vi ännu betjena oss. Den i 2:dra årh. e. Kr. lefvande alexandrinske grammatikern Hefaistion efterlemnade en handbok (»encheiridion») i metrik, hvilken, då den öfriga hithörande literaturen nästan fullständigt gått förlorad, är den egentliga källan för vår kunskap om de gamles metriska teori. Äfven romerska grammatici (Terentianus Maurus, Marius Victorinus m. fl.) författade ännu i behåll varande kompendier i metrik, hvilka dock gifva ett jämförelsevis ringa utbyte. Det första i nyare tid gjorda försöket till vetenskaplig behandling af metriken utgick från den engelske filologen R. Bentley. Såväl han som hans yngre landsman R. Porson sysselsatte sig dock nästan uteslutande med de enklare, i likformig följd upprepade versformerna, och en systematisk framställning af den grekisk-romerska metriken i hela dess omfattning åstadkoms först af G. Hermann, hvars »Elementa doctrinae metricae» (1816) och »Epitome doctrinae metricae» (1818; 4:de uppl. 1869) under lång tid gällde såsom hufvudarbeten inom den vetenskapliga metriken och ännu åtnjuta ett välförtjent anseende. Den svaga punkten i Hermanns metrik är, att han icke tillbörligen beaktat dels
Källa: Project Runeberg ·
