Sida 529
Maskros ...
Maskros, Taraxacum offtcinale (L.) Wigg. (Leontodon Taraocacum L.), bot., farmak., är en genom hela Skandinavien upp till de lägre fjälltrakterna samt för öfrigt i största delen af norra halfklotet utbredd, mångårig ört, som är ytterst allmän å odlade ställen, gräsplaner o. s. v., samt utgör i våra trädgårdar ett af de allra svåraste »ogräs». Roten är såsom äldre månghöfdad, vanligen enkel, mera sällan grenig och når en längd af 10--15 cm., stundom något deröfver, samt är besatt med rottrådar. Hon är försedd med en på ytan gulbrun, tjock, inuti hvit och lucker mjölksaftrik bark, som omgifver en smal, cylindrisk ved, hvilken äfven efter torkning bibehåller sin gula färg. Från rothalsen utvecklas en platt utbredd rosett af bakvändt fliksågade eller parflikiga blad, med olikstora fliktänder. Bladen variera dock på sumpiga lokaler med nästan hela kanter (varieteten palustris) eller blifva på mycket torra grusbackar parklufna, med smala, jämnbreda flikar. Mellan bladen utväxa enkla, cylindriska, glatta, ihåliga, mjölksaftförande blomskaft, hvart och ett uppbärande en ensam blomkorg, omgifven af en holk, bildad af en nästan enkel rad, jämnhöga, vid basen sammanhängande fjäll, samt försedd med en ytterholk eller ett hylle af mer eller mindre nedböjda, kortare fjäll i flere rader. Blommorna äro alla tunglika, längre än holken, klart gula och tvåkönade (nat. fam. Synanthereae Juss., kl. Syngenesia L.). Frukterna äro platt-tryckta »skalfrukter», som äro bredast straxt ofvan midten, med upphöjda strimmor, hvilka upptill äro fintaggiga. På hvarje frukt sitter en ombildning af blomfodret i form af en tämligen långskaftad pensel af något sträfva hår, hvilka vid mognaden i torrt väder äro utspärrade. Samlingen af dessa fruktpenslar bildar liksom ett prydligt genombrutet klot, der penselhåren stödja hvarandra. Frukterna lossas lätt af minsta vindfläkt från det kullriga, glatta fästet och spridas med luftströmmen, hvarför folkhumorn kallar dessa fruktklot »kavaljersparoller». Blomkorgarna -- som framkomma från början af April till slutet af Okt. eller under ännu längre tid, om temperaturen tillåter -- öppna sig under högsommaren, i fall vädret är torrt, kl. omkr. 6 på morgonen och sluta sig mellan kl. 5 och 6 e. m. Under sensommaren äro de öppna blott mellan kl. 9 f. m. och 2 e. m. I regnväder förblifva de slutna. När blommorna genom besök af bin och mindre humlor blifvit befruktade, hvilket vanligen sker inom ett par dagar, böjes blomkorgskaftet bågformigt ned, hvarvid den slutna blomsamlingen böjes upprätt från marken, och sedan frukterna efter ytterligare några få dagar mognat, lyftes fruktsamlingen åter i höjden på de då å nyo upprätta skaften, så att frukterna må kunna gripas af vinden och kringspridas. -- Maskrosen var sannolikt redan i forntiden använd som läkemedel; med säkerhet begagnades hon af araberna och européerna under medeltiden. Dess läkedomskraft ligger i den ymniga, hvita mjölksaft, som genomdrager växtens alla delar och innehåller bitterämnet taraxacin, socker, inulin, en riklig mängd af kali- och kalksalter samt dessutom harts, kautsjuk, taraxacerin m. m. Beståndsdelarnas mängd vexlar efter årstiden och jordmånen. Om våren är mjölksaften ymnigare och saltrikare samt innehåller mindre af bitterämnet. Man använder då den färska örten till beredande (genom stark pressning) af s. k. »grönsaft», hvilken, vanligen blandad med några andra färska växtsafter, drickes i 2--3 doser af 50 till 100--150 gr. på fastande mage, hälst under rörelse i fria luften. En sådan »grönsaftkur» verkar enligt regeln lösande på tarmkanalen och anses befordra ämnesomsättningen i kroppen samt således vara, såsom det heter, »blodrenande». Med fördel har dylik kur användts i kroniska magkatarrer, lefverlidanden af funktionell natur o. s. v. En »grönsaftkur» bör fortsättas en längre tid. Frampå sommaren ökas mängden af taraxacinet, hvarför grönsaften då genom verkan af detta bitterämne är mera »magstärkande», hvaremot saften om våren är mera »lösande». Rot af maskros vuxen i fet jord är sockerrikare än den, som vuxit i magrare mark. I svenska farmakopén finnes upptaget maskrosextrakt, Extractum Taraxaci, som skall beredas om våren genom afdunstning af den ur färska örten och roten utpressade saften. Den officinella torkade roten skall deremot insamlas på hösten. Torkad maskrosrot har mörkbrun färg å den skrynkliga ytterbarken, och innanbarken är sönderdelad i från hvarandra lätt skiljbara koncentriska skifvor. Den torra roten angripes gerna af insektlarver och är i viss mån hygroskopisk, hvarför hon måste väl skyddas och förvaras på torrt ställe. Torr maskrosrot användes till dekokt, som förr ofta begagnades under och efter gulsot samt mot trög afföring. O. T. S.
Masksjukdom, masksot, helminthiasis, med., sjukdom, som beror på tillvaron af mask inuti menniskokroppen. De flesta inelfsmaskar förekomma i tarmkanalen, såsom binnikemaskar, spolmaskar och springmaskar, men maskar träffas äfven i andra organ, t. ex. distomum i lefvern, strongylus i njurarna, blåsmaskar i hjernan, trikiner i musklerna o. s. v. Det är klart, att hvarje särskildt maskslägte framkallar en särskild form af sjukdom, beroende på maskens natur, stället för dess förekomst m. m. I allmänhet är det dock svårt att uppställa säkra tecken för hvarje särskild form af masksjukdom. Binnikemasken (se d. o.) t. ex. kan förekomma utan att störa välbefinnandet. Merendels ger den sig dock på något sätt tillkänna, såsom genom koliksmärtor, digestionsrubbningar, trötthet, mattighet, störd sömn, ojämn afföring (än förstoppning, än diarré), stundom äckel eller kräkning och salivering. Ett bland de mest karakteristiska tecken på förekomst af binnikemask är en tidtals påkommande omotiverad hunger, som kan tvinga patienten att gå upp midt i natten och äta, fastän han intagit en stadig aftonmåltid. Smärtor i maggropen framkallas lätt genom vissa födoämnen, som masken afskyr, t. ex. sill, lök, salt skinka, skarpa kryddor, hvaremot mjölkmat och slemmiga soppor verka lugnande. Vidare
Källa: Project Runeberg ·
