Sida 530
Maskros ...
brukar binnikemasken verka reflektoriskt på nervsystemet, framkallande utvidgning af pupillerna, skelande, hjertklappning, tandskärning under sömnen, konvulsioner, dock ej verklig epilepsi, danssjuka och någon gång äfven hastiga, partiella förlamningar. Det enda säkra tecknet på binnikemasken är dock dess afgång med exkrementen, som ofta sker i kortare eller längre bitar. Äfven kan den upptäckas genom mikroskopisk undersökning af exkrementen, hvilka innehålla massor af de för hvarje art karakteristiska äggen. -- Äfven spolmaskarna, som förekomma oftare hos barn än hos fullväxta, kunna förefinnas utan några egentliga yttre symtom, ehuru de oftast framkalla ett eller annat af ofvannämnda tecken, stundom äfven klåda i näsan och blåa ringar kring ögonen. Någon gång tillstöta svårare komplikationer genom maskens vandringar och inkilningar, t. ex. i gallgången, i lefvern, i luftrören o. d. -- De minsta trådmaskarna, änger eller oxyuris, vandra ned i ändtarmen och ut genom sfinktern och förorsaka då en olidlig klåda i stolgången. De kunna äfven krypa in i genitalia samt der förorsaka retning och flytning. I allmänhet har man förr haft benägenhet att skylla alla möjliga krämpor, i synnerhet hos barn, på mask, i synnerhet i fråga om epilepsien, för hvilken sjukdom man i otid användt maskkurer. De sjukdomsfenomen, som framkallas af trikiner och öfriga inelfsmaskar, beskrifvas under de särskilda maskarnas namn.
Behandlingen af masksjukdomar bör i första rummet gå ut på att förekomma invandringen i kroppen af deras ägg och frön. Binnikemaskarna utveckla sig ur de blåsmaskar (dynt, echinococcus), som finnas i fläsk, kött och fisk. Man måste derför våra ytterst försigtig med förtärandet af dessa födoämnen i rått tillstånd. Af dynt i fläsk födes Taenia solium; från det råa oxköttet kommer Taenia mediocanellata, från graflax och grafsik Bothriocephalus latus (se vidare Binnikemask). Man borde derför aldrig äta dessa födoämnen annat än väl kokta eller stekta. Otaliga äro de medel och kurer, som blifvit använda till fördrifvande af mask. Tron att fördrifningen skulle gå lättare i slutet af månaderna eller vid månskiftena har intet säkert stöd. Mera skäl har Küchenmeisters råd att hälst försöka om våren, emedan hakarna, med hvilka masken suger sig fast, då bruka falla af. Då de flesta maskkurer ganska starkt angripa organismen, böra de undvikas vid hafvandeskap, menstruation och svaghetstillstånd. Maskfördrifningskuren, som bör ledas af en läkare, består vanligen i en förberedande kur under några dagar genom fasta eller förtärande af för masken obehagliga födoämnen, såsom sill, salt mat, lök, starka kryddor, kärnfrukter, svart kaffe, bränvin, med undvikande af mjölk- och mjölrätter samt öl. Under dessa dagar kunna äfven smärre doser af maskmedlet intagas, och dagen före maskkuren bör magen rensas genom ett lindrigt laxativ. Den egentliga maskkuren består mest af följande medel (s. k. anthelmintiska medel), enbart eller flere tillsammans: roten af Potystichum Filix mas, en ormbunke, som växer öfverallt i våra skogar, dekokt på granatrot, kusso, kamala (se artiklarna om dessa medel). Kommer masken fram, fordras försigtighet, så att den ej afslites; ty om ej »hufvudet» kommer med, växer snart en ny mask ut derur. Spolmaskar fördrifvas lättast genom »maskfrön» (se d. o.) och santonin, anger bäst med kalla vattenlavemang. Jfr Hydatid-sjukdom. F. B.
Maskspel. Se Commedia och Mask.
Masku. 1. Härad af Åbo och Björneborgs län, Finland, omfattar 16 kommuner med en areal af omkr. 2,100 qvkm. och 30,300 innev. (1884). -- 2. Domsaga under Åbo hofrättr delad i 4 tingslag. Areal 1,635 qvkm., 29,379 innev. (1884). -- 3. Socken af nämnda härad; och domsaga, har en areal af 74 qvkm. och en (finsk) befolkning på 1,354 pers. (1884). Här ligga det gamla hornska herresätet Kankas (se d. o.) och slägten Carpelans fideikommiss Odensaari. M. bildar med kapellen Rusko (59 qvkm., 620 innev.) och Vahto (85 qvkm., 717 innev.) ett imperielt pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Virmo prosteri. O. I.
Maskulin (Lat. masculinus, af mas, man), som är af mankön, som tillhör det manliga könet. Om maskulint genus, maskulinum, se Genus.
Masmästare kallas den arbetare, som förestår skötseln af en masugn. På metallurgiens nuvarande ståndpunkt fordras för skötande af denna befattning icke allenast en långvarig praktisk erfarenhet, utan äfven en viss teoretisk underbyggnad, hvarför äfven Jernkontoret, efter Falu bergsskolas förflyttning till Stockholm, i Falun inrättat en lägre bergsskola, der undervisning äfven meddelas åt masmästare, förmän och gruffogdar. C. A. D.
Masmästeri kallas läran om tackjerns tillverkning i masugn. Det äldsta svenska arbetet i denna speciella gren af metallurgien är J. K. Garneys »Handledning uti svenska masmästeriet» (1791). Se vidare Jernkontoret. C. A. D.
Masnedö, liten dansk ö, belägen straxt s. om Själland, nära staden Vordingborg. Der har den sydsjälländska jernvägen sin ändpunkt, och derifrån går (sedan 1884) en ångfärja öfver till Orehoved på Falster. Från M. utgingo Valdemar I:s tåg mot venderna. E. Ebg.
Masolino da Panicale, italiensk målare under öfvergången från den gotiska stilen till ungrenaissancen, erhöll sitt tillnamn efter sin födelseort, Panicale (nära Perugia), och hette egentligen Tommaso (Maso; diminut. Masolino). Han var son till en slätmålare Cristofano di Fino och föddes 1383 l. 1384. År 1423 intogs han i dat medicinska gillet i Florens och befann sig der ännu 1425, men straxt efteråt torde han hafva mottagit kallelse till Ungern, der han befann, sig qvar ännu 1427. Sedan han vändt tillbaka till Italien, kan man der följa hans verksamhet till 1435. Hans dödsår är okändt. -- M. har sin betydelse såsom närmaste föregångare till den naturalistiska stiländring, som inträffade i Italien med början af 1400-talet och är bunden vid Masaccios namn, hvilken äfven vanligen nämnes som M:s lärjunge, ehuru de snarare
Källa: Project Runeberg ·
