Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

andning röner luktorganet en jämförelsevis ringa inverkan af de i den inandade luften befintliga luktande ämnena; ty härvid stryker luften hufvudsakligen genom de nedre delarna af näshålorna, hvilka ej ega förmåga af luktförnimmelse, och kommer i jämförelsevis mindre grad upp till luktnervernas utbredningsställe. Då vi vilja närmare analysera något med lukten, ställa vi så till, att luften drages in i de öfre delarna af näshålorna, för att den i rikligare mängd må komma i beröring med det egentliga luktorganet. -- Någon indelning af de luktande ämnena hafva vi icke, om vi bortse från den subjektiva indelningen i välluktande och illa luktande ämnen. Vi hafva ej ens några specifika benämningar för olika slags lukter, utan kalla dem efter de ämnen, från hvilka de utgå, t. ex. nejlikelukt, anislukt, vaniljlukt o. s. v. -- Från de egentliga luktförnimmelserna böra vi bestämdt särskilja förnimmelsen af stickande, brännande o. dyl. i näshålorna, hvilken framkallas, då vissa ångor komma i beröring med näsans slemhinna. Dessa förnimmelser äro intet annat än vanliga känselförnimmelser och hafva intet att göra med luktsinnet. De uppstå icke häller genom retning af luktnerverna, utan genom retning af nervus trigeminus (se Hjernnerver), som förser näsans slemhinna med dess känselnerver. -- Luktsinnet är i mycket olika grad utveckladt hos olika personer. Hos många är det af ganska liten betydelse, hos andra är det deremot ganska känsligt. I all synnerhet gäller det sistnämnda om de af jagt lefvande naturfolken. Ännu starkare är luktsinnet utveckladt hos vissa djur, t. ex. jagthundar, i jämförelse med hvilkas luktsinne menniskans i de flesta fall är endast rudimentärt. Och dock förmår vårt luktsinne att af vissa ämnen upptäcka otroligt små mängder. Man har beräknat, att det behöfver finnas endast 1/2000000 milligram myskextrakt i den i näshålorna intagna luften, för att en tydlig luktförnimmelse skall framkallas. Det enda medlet att försätta luktnerverna i verksamhet är den adeqvata retningen genom luktande ämnen. Deremot har man icke lyckats att genom elektrisk eller mekanisk retning af luktnerverna framkalla luktförnimmelser. R. T-dt.

Luktnerver, nervi olfactorii, anat., kallas dels de två framåt pannloben på hjernans undre yta belägna hjerndelar, som utgöra första hjernnervparet (se Hjernnerver), dels, och riktigare, de från dessa ned i näshålan gående verkliga perifera nerverna. Då första hjernnerven kommer fram till silbensskifvan (se Hufvudskål, fig. 4 och 7, S", samt sp. 4 nedtill), sväller han till en liten, platt, rundad klump (bulbus olfactorius). Från dennes undre yta utgå luktnerverna, till ett antal af omkr. 20, tränga genom skifvans hål in i näshålan, der de utbreda sig på näsans skilje- och sidoväggar i den luktregionen beklädande hinnan ned till mellersta musslebenet, en ända ned till Jacobsonska organet (se d. o.). G. v. D.

Luktsalt, farmak., ett namn, som allmänheten i de flesta fall nyttjar om surt ammonium-karbonat (Supercarbonas ammonicus, »sur kolsyrad ammoniumoxid», Ph. Su. Ed. VII; se Ammoniaksalter 2). Med luktsalt menas äfven hjorthornssalt (se d. o.), och i England begagnas af damerna såsom luktsalt (smelling salt) en blandning af koncentrerad ättiksyra och kaliumsulfat, hvilket slags »luktsalt» utsänder en stark och stickande lukt af den bortdunstande ättiksyran. De såsom luktsalt begagnade ofvannämnda ammoniakföreningarna lukta deremot stickande ammoniakaliskt och hjorthornssaltet tillika af den tillblandade vidbrända renade hjorthornsoljan. Ångorna af dessa luktsalter reta luktnerverna mycket starkt och kunna derigenom äfven reta eller stimulera hjernan i viss mån, hvarför de användas såsom upplifningsmedel vid anfall af vanmakt, svimningar och dylika tillstötar. Bruket att bära luktsalt med sig var förr hos qvinnor mera allmänt än nu. O. T. S.

Lukttörne. Se Törne.

Luktviol. Se Viola.

Lukubrera (Lat. lucubrare), arbeta om nätterna. -- Lukubration, nattarbete.

Lukuga, ett vestligt aflopp från sjön Tanganjika till Kongo (se d. o.).

Lukullan l. lukullit, en till arkitektoniska ändamål använd svart, bituminös kalksten eller marmor, snarlik den likaledes svarta nero antico. Namnet begagnas hufvudsakligen inom Italien och är taget efter Lucullus, som först förde bergarten till Rom. -- Ungefär lika är den svenska siluriska orstenskalken. E. E.

Lukullisk. Se Lucullus.

Lule-elf, den tredje i afseende på storleken bland Sveriges floder, bildas af två elfvar, Stora och Lilla Lule-elf, af hvilka den förra, den nordligare, är hufvudfloden. Bägge hafva sin upprinnelse från de stora snö- och isfälten i Sveriges högsta fjälltrakt i öfre delen af Lule lappmark. Stora Lule-elf uppkommer på Sulitelmas norra sluttning samt flyter till en början i nordlig och nordöstlig riktning genom de stora, ödsliga fjällsjöarna Virijaure (572 m. öfver hafvet), Vastijaure (548 m.) m. fl., upptagande en mängd tillflöden från de kringliggande fjällen, tills den utfaller i den öfversta af den märkvärdiga rad af sjöar -- Tsidna-, Snorra-, Kaska- och Stuor Lule-jaure --, hvilka under det gemensamma namnet Stora Lulevattnen sträcka sig genom de ogästvänliga, endast af lappar bebodda fjälltrakterna från granskapet af svensk-norska gränsen mot s. ö., en längd af mera än 140 km., och trappstegsvis sänka sig, den ena störtande ned i den andra genom skummande forsar eller lodräta vattenfall. Det märkligaste bland dessa fall är Ädna muorki kurtje, eller Stora sjöfallet, der vattenmassan kastar sig i tre afsatser utför en brant af 38,5 m. Straxt nedanför fallet upptages Teusaädno, en ansenlig, från n. kommande elf och aflopp för en mängd betydliga fjällsjöar, tillsammans bildande ett vattendrag af mera än 100 km. längd. Det nedersta af Lulevattnen, det egentligen s. k. Stora Lulevattnet, ligger vid 375 m. höjd och upptager från n. Sjaunja-ån (omkr. 75 km.). Kort efter utloppet ur denna sjö störtar sig elfven utför de tre Porjusforsarna, af hvilka den öfversta, Porjus, har 4,1 m., den mellersta, Napar, 26,4 m. och den nedersta, Luspakoski, 20,5