Sida 257
Maastricht, hufvudstad i nederländska prov. Limburg
moar, skiljer Österbotten från landskapen Karelen, Savolaks, Tavastland och Satakunta, bär i handlingar från äldre tider namnet »eremarken» (ödemarken) och betecknade då odlingens nordliga gränslinie. -- Från Suomenselkä utlöpa mot s. och s. ö. fyra vattendelande armar, hvilkas sträckningar angifvas af åsarna Karjalanselkä, Savonselkä, Hämeenselkä och Satakunnanselkä, af hvilka de två mellersta utgöra gränsvallarna mellan det inre landets tre stora hufvuddalsänkningar och vattensystem, det savolaks-karelska, det östoch det vest-tavastländska. Alla de nämnda fyra armarna utlöpa i s. i Salpausselkä (»stängselåsen»), en vattendelare med åsbildning, hvilken, inom ryska Karelen skiljande sig från hufvudstammen af M., i Kuopio läns sydöstra hörn skjuter in på Finlands område och sedermera i bågform stryker ungefär parallelt med Suomenselkä åt s. och v. till trakten af Björneborg. Denna rygg bildar en sydlig dam för mellersta Finlands stora vattensamlingar, af hvilka densamma dock på tre ställen genombrytes: af Vuoksi vid Imatra, af Kymmene elf vid Keltis samt af Kumo elf. Ännu återstår att nämna två sydliga utgreningar af Salpausselkä, nämligen Äyräpäänselkä, som genomstryker Viborgs län och derefter förlorar sig in på ryskt område, samt Lohjanselkä, som utlöper i Östersjön med Hangö udde. I geologiskt afseende gifver sig åsen Salpausselkä otvetydigt tillkänna såsom en ändmorän, afsatt af den glacier, som under tredje perioden betäckte hela den då öfver hafvet upphöjda delen af den finska jordvallen. -- M:s höjd aftager jämnt från n. mot s. I medeltal kan Suoloselkä sägas hafva en höjd af 450 m., det egentliga M. 300 m., Suomenselkä 240--180 m. och de sydligare ryggarna 150--120 m. Dels i hufvudsträckningen, dels på sidorna derom resa sig dock enstaka berg ansenligt högre. Bland dessa må t. ex. nämnas på eller invid det egentl. M. Sallatunturi i Kuolajärvi (600 m.) och Nuorunen i Kuusamo (582 m.). Det högsta uppmätta berget i södra Finland är Tiirismaa (223 m.) vid Päijännes södra ände, der Salpausselkä, Hämeenselkä och Satakunnanselkä sammanstöta. -- En utförlig framställning af Finlands orografi lemnar K. E. F. Ignatius i sin geografiska handbok. De förnämsta bidragen till landets geognosi finnas i särskilda arbeten af H. J. Holmberg, A. M. Jernström, K. Ad. Moberg och F. J. Wiik. O. I.
Maaria [mar-] l. Maariainen [mar-], de i de finska besvärjelsesångerna begagnade formerna af namnet på Jungfru Maria (såsom dopnamn uttalas namnet Ma'ri). Vanligtvis anropas hon med formeln Neitsyt M. emonen, »jungfru Maria modern», och utgör då motsvarighet till Jesus, eller Luoja, »skaparen», hvarmed äfven menas Frälsaren. Denna parallel-sammanställning trädde under den katolska tiden i stället för hedniska gudars namn, och vanligen finnas ännu af samma runor äldre varianter, i hvilka Jumala och Väinämöinen eller, vanligare, Väinämöinen och Ilmarinen anropas om samma sak. Då Lönnrot upptog hithörande runor i Kalevala, bibehöll han naturligtvis de mera hedniska namnen. Ofta har M. i andra besvärjelserunor ersatt Kave eukko, luonnon tyttö (»Kave gumman», »naturens dotter») eller -- hvilket är detsamma -- Impi ilman päältä (»jungfrun ofvan luften»), och hon får då af denna t. o. m. epitetet »som är äldst bland mödrar alla» (jfr Kave). Då boskapen om våren utsläpptes på bete, anropades M. i runor, i hvilka hon inträdt i st. f. Suoetar (»sommarens dotter») eller Akka manteren alainen (»den under jorden boende gumman») eller slutligen i st. f. skogens gudomligheter. Äfven anropades M., då man genom besvärjelser sökte vinna någons kärlek. Af allt detta synes hurusom kristna föreställningar småningom utträngt de hedniska, men de gamla besvärjelserunorna bibehållits med förändrade namn. Det märkligaste härvid är dock, att ehuru dessa runor numera anträffas förnämligast i ryska Karelen, der befolkningen är af grekisk-katolsk bekännelse, finner man dock i dem sällan de grekisk-katolska benämningarna på Jesus och Maria. I stället är en romersk-katolsk färgskiftning öfverallt omisskännelig, hvilket tydligt hänvisar åt samma håll, som många andra omständigheter i runorna, nämligen att dessa dit invandrat från Finland, der romersk-katolska föreställningar hos folket herskat jämte hedniska ännu långt efter reformationen. Jfr Marjatta. O. G.
Maas [mas]. Se Meuse.
Maas, N. Se Maes.
Maassen [mas-]. 1. Karl Georg M., preussisk statsman, f. i Kleve 1769, d. 1834, utsågs 1816 till direktor för den nyinrättade generalförvaltningen för handel och näringar, inkallades 1817 i statsrådet, blef 1818 generalskattedirektor samt utnämndes 1830 till geheime stats- och finansminister. Han hade jämte J. A. F. Eichhorn mycken förtjenst om tillkomsten af den preussisk-tyska tullföreningen. -- 2. Friedrich Bernhard Christian M., tysk rättslärd, f. i Wismar 1823, bosatte sig 1849 såsom advokat i Rostock, öfvergick 1851 till katolska läran samt blef 1855 e. o. professor i romersk rätt i Prag. 1856 öfverflyttade han till Innsbrucks och 1860 till Graz' universitet samt blef 1871 professor i romersk och kanonisk rätt i Wien och 1882 ledamot af högsta domstolen derstädes. 1873 valdes han till medlem af vetenskapsakademien i Wien. Hans förnämsta arbete är Geschichte der quellen und der litteratur des kanonischen rechts (bd I, 1870).
Maassluis [mas-slöjs] l. Maaslandsluis, stad i nederländska prov. Syd-Holland, vid den nya kanalen emellan Rotterdam och hafvet. Omkr. 5,100 innev. Fiske och sjöfart.
Maastricht (mas-; egentl. Maastrecht), hufvudstad i nederländska prov. Limburg, ligger, såsom namnet antyder, vid den trecht (Lat. trajectum) l. korsväg vid Maas (Meuse), der romarna hade en militärpost vid vägen emellan Bagacum (Bavay) och Colonia Agrippina (Köln). Staden delas af floden i två delar, en större, det egentl. M., på venstra och en mindre del, kallad Wijk, på högra stranden. Den var fordom en af de starkast befästa städer i Europa. Fästningsverken slopades först 1871--78 äfvensom det s. om staden, på Pietersbergs norra
Källa: Project Runeberg ·
