Sida 356
Malatitze ...
Mindre Asien från det grekiska kejsareriket. Äfven för fredliga värf vann han mycken berömmelse: han var strängt rättrådig, sörjde för samfärdsmedlens förbättrande i sitt vidsträckta rike, uppmuntrade äfven i andra afseenden handeln och näringarna, upprättade skolor för undervisning i koranen samt grundade ett stort observatorium i Ispahan, der han hade sitt residens. I denna sin verksamhet understöddes han kraftigt af sin vesir Nisam al-Molk. Efter hans död, 1092, sönderföll riket under strider mellan hans söner och bröder.
Malen, Donauvelsen, Silurus glanis L., zool., utgör typen för och den ende i Europa förekommande representanten af den i de varmare landens färskvatten mycket utbredda och talrika fiskfamiljen Siluridae (Siluroidei). Till sitt utseende är malen så egendomlig, att han icke kan förvexlas med någon annan af våra fiskarter. Hufvudet är stort, bredt och tillplattadt, med stor munöppning, som omgifves af sex skäggtömmar, två större och fyra mindre.
Kroppen är bakåt hoptryckt från sidorna. Fisken har en liten ryggfena och en ganska lång analfena. Till färgen är malen ofvan mer eller mindre mörkt olivgrön, undertill hvitaktig. Fjäll saknas. Längden kan gå till mer än 4 m. och vigten till 200--250 kg., ehuru så stora exemplar numera ytterst sällan erhållas. Malen har i Europa en östlig utbredning. I Storbritannien, Frankrike och Italien samt på Pyreneiska halfön saknas han, äfvensom i Rhens och Wesers vattenområden (är der åtminstone ytterst sällsynt). I nordöstra och sydöstra Tyskland, Ungern och Balkan-halfön ända ned till Konstantinopel är han icke synnerligen sällsynt samt går äfven ut i Frisches haff och någon gång i Östersjön ända till danska kusten, der han en gång (enl. Kröjer) fångats vid Kjöge. Eljest förekommer han numera icke i Danmark och saknas helt och hållet i Norge. I Sverige förekommer malen nordligast upp i Mälaren och Hjelmaren samt för öfrigt uti åtskilliga sjöar i Södermanland och norra Östergötland, Emåns vattenområde i Kalmar län samt i några sjöar i nordöstra Skåne. Han är i Sverige öfverallt på dessa ställen tämligen sällsynt samt fångas blott tillfälligtvis och då vanligen endast i smärre exemplar; dock veta äldre personer att berätta om stora exemplar, som fordom fångats, enl. uppgift af inemot ett skeppunds vigt. Malen är en glupsk roffisk, som lefver nedgräfd bland dyn på bottnen. Köttet af de yngre malarna skall vara ganska ätbart, ehuru mycket fett. Hos äldre är det groft och tranigt. Malen förekommer äfven i Svarta och Kaspiska hafven samt skall i det sistnämnda vara föremål för fiske för vinnande af husblås, som beredes af dess mage. Från malfisket i Kaspiska hafvet skall utföras för omkr. 315,000 rubel årligen af sådant husblås, hvilket dock anses dåligt och vida underlägset det, som beredes af stören. Jfr Darr-malen. R. L.
Maleon, Megacephalon rubripes, zool., hör till familjen storfothönslika foglar (Megapodidae) inom duffoglarnas ordning och foglarnas klass. Hufvudet har en stor, naken, hård knöl på pannan och hjessan, men är för öfrigt liksom halsen betäckt med borstartade fjädrar. Stjerten består af 18 pennor, är takformig och afrundad. Tarsen är alldeles naken och längre än mellantån. Färgen är ofvan svartbrun, på bröstet och buken blekröd (det förra med ett bredt, svartbrunt band). Pannknölen är blå, hufvudets nakna delar hvitaktiga, näbben hornfärgad och benen rödaktiga. Längden stiger till 62 cm. Arten är hemma i norra delen af Celebes, gräfver gropar i sanden och lägger deri ett enda ägg, som utkläckes efter nära fyra veckors förlopp, hvarefter ungen arbetar sig fram och löper in i skogen. Äggen äro 10 till 12 cm. långa och välsmakande. C. R. S.
Malesherbes [malsä'rb], Chrétien Guillaume de Lamoignon de, fransk statsman och skriftställare, f. 1721, efterträdde 1750 sin fader såsom president i la Cour des aides (en öfverdomstol i skattemål) samt fick då äfven öfverinseendet öfver bokhandeln (censuren), hvilket han behöll till 1763. M. är en af de ädlaste representanterna för den reformifver och de humanitetssträfvanden, som, om också ensidiga, utgöra den vackra sidan af 18:de årh:s »upplysning», och han begagnade sin ämbetsställning för att kraftigt befordra dessa riktningar. »Filosoferna» funno i honom den mildaste censor, hvilken, i stället för att undertrycka, underlättade de nya idéernas spridning. Såsom president bekämpade han oförskräckt missbruken och despotismen genom skriftliga föreställningar till konungen, och i en af dessa, som afgafs under Maupeous strid med parlamenten 1771, hänvisade han redan till riksständernas sammankallande. När han då äfven förmådde sitt ämbetsverk att protestera mot de gamla parlamentens undertryckande, förvisades han till sitt gods och la Cour des aides upplöstes. Men då Ludvig XVI återställde de gamla ämbetsverken, återställdes äfven detta, och M. återinsattes under allmänt jubel i sin presidentvärdighet 1774. I en föreställning till den unge konungen rådde han nu denne att inkalla ständerna, men då hans råd ej följdes, lemnade han sin plats. Kort derpå (1775), under Turgots reformförsök, utnämndes han till minister för konungens hof, hvarmed följde uppsigten öfver polisväsendet; och under det han nu troget understödde Turgot i dennes sträfvanden, sökte han inom sitt departement genomföra vigtiga förbättringar, särskildt med afseende på de så missbrukade »lettres de cachet». Hans uppfattning af ministerkallet karakteriseras bäst deraf att han, då han vid ett tillfälle framställde ett reformförslag,
Källa: Project Runeberg ·
