Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans af Törner högt beprisade klassiska bildning, som äfven visar sig af hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock derför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom ett okritiskt uppstaplande och kombinerande af lärda citat, hälst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. -- I sina disputationer, som uppgå till ett antal af mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjenst genom att 28 år efter L:s död å nyo utgifva sex utaf dem. Det sätt, hvarpå L. förfor vid utgifvandet af Loccenius' öfversättningar af Vestgöta- och Uplandslagarna, har af Schlyter med rätta blifvit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osanfärdighet, som han dervid låtit komma sig till last. Man har då ej häller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll af Karl XI att öfverse och rätta samme Loccenius' öfversättningar af Landsoch Stadslagarna, hvilket han sjelf åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvidt man vet, blef utfördt. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med hvad som skall hafva händt åtskilliga andra af hans verk, vid den stora branden i Upsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lemnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, hvilka han utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden af 7 veckor), och som ännu finnas i behåll. -- Af större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag hafva varit. Gustaf Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit blifva ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett bref af Karl XII (det ankom i Juni 1712), enligt hvilket L. skulle öfverse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och språkets beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget bevåg äfven utsträckte till balkarnas innehåll. Redan om hösten 1713 kunde han till kommissionen inlemna sina öfver 10 balkar uppsatta anmärkningar, hvilka utgjorde snarare en ny, sjelfständig redaktion och tillvunno sig ett lifligt erkännande inom kommissionen, som derför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att öfverse utsökningsbalken och processordningen, hvarmed han ock samma år blef färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som af dem blefvo en frukt, af samtiden ansågos för riktiga mönster af skarpsinne och lärdom. Hans då så ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), hvari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som gifver ungefär samma faktiska behållning som »Atlantikan». Och hans andra bekanta hufvudarbete af samma art: Notae et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas af samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grof dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd af denna bulla och andra källor af både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. -- Till slut bör ej glömmas, att L. med stor ifver uppträdde vid universitetet såsom enväldets vapendragare, hvilkets berättigande han i flere skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta afseende förvärfvade han genom sin i Mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som afsåg att officielt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Deraf uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik afhandling. »De origine imperii civilis», uppträda och offentligen häfda den satsen att konungamakten icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart, samt att den hvilade på folkets samtycke och vore bunden af offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne. C. A.

1. Lundmark, Anders, taflerestauratör, f. i Södermanland 1774, kom som ung till hofmålaren Wångberg för att egna sig åt konsten, men utvecklade sig under dennes ledning till renovatör af äldre målningar och fullkomnade sig i denna färdighet hos E. Hallblad. Då båda lärarna alltmera åldrades, öfvertog L. hos dåtidens samlare och konstvänner deras värf, och hans förmåga, erkänd genom ampla intyg af Sergel, M. F. Brahe, Cl. Fleming, J. A. von Gerdten m. fl., skaffade honom 1813 befattningen af »hofmålare och restauratör af K. M:ts taflor». Hans mångfaldiga arbeten erkändes allmänt såsom utmärkt framstående genom sorgfällighet i bevarandet af det gamla och lycklig supplering af felande eller skadade delar af taflorna. L. fortfor att arbeta i sin svåra konst ända till sin död. Han afled i Stockholm 1834. -rn.

2. Lundmark, Johanna Vilhelmina, taflerestauratör, den föregåendes dotter, föddes i Stockholm d. 31 Dec. 1815 och fick redan från barndomen deltaga i faderns göromål samt erhöll af honom så fullständig undervisning i alla till renoveringen hörande ämnen, att hon vid hans död kunde öfvertaga hans vidsträckta klientel och till fullkomlig belåtenhet utföra äfven ganska svåra och omfattande restaurationer. Det förtroende hon tillvann sig redan som ung har sedan alltjämt ökats, och med oförtröttad flit och kraft fortfar hon ännu att verka i sin konst. Utom otaliga renovationer af enskildas taflor har hon äfven återställt en mängd dylika för statens samlingar i Nationalmuseum och å Gripsholm, der hon uppehållit sig flere somrar, samt hela stora privatgallerier, såsom de å Österby (nu skingradt), Kulla-Gunnarstorp (nu å Vanås), Bysta, Vibyholm m. fl. Till följd af sin långvariga förtrolighet med äldre målningar har hon också förvärfvat en