Sida 794
Milis, krigsv., betecknande i äldre tider vanligen såväl hela krigsmakten som alla till densamma hörande personer
»Vandringsminnen»: »Den vackraste fruntimmersröst kanske i Europa .... förträfflig i Glucks operor». A. L.
Mildrande omständigheter, jur., kallas enligt de strafflagar, som tillämpa latitudsystemet (se d. o.), sådana omständigheter vid ett brott, hvilka minska dess straffbarhet (motsats: försvårande omständigheter). Enligt regeln komma de mildrande omständigheterna i betraktande blott vid straffets bestämmande inom den allmänna latituden. Sådana omständigheter, hvilka bereda brottet en särskild latitud, som är mildare, än den allmänna, kallas åter straffminskningsgrunder (motsats: straffskärpningsgrunder). Det förekommer emellertid, att strafflagarna, för den händelse att (icke närmare specialiserade) mildrande (eller synnerligen mildrande) omständigheter föreligga, medgifva straffets nedsättande under den allmänna latitudens minimum (tillvaron af mildrande omständigheter kan här sägas bilda en straffminskningsgrund). En synnerligen vidsträckt användning af denna metod förekommer i den franska rätten, hvars straffmätningssystem med anledning deraf blifvit kalladt »systemet med mildrande omständigheter» (circonstances atténuantes). Der gäller nämligen såsom allmän regel att, då juryn (eller, der jury ej förekommer, domaren) funnit mildrande omständigheter vara för handen, det i allmänhet bestämda straffet nedsättes på visst i lagen angifvet sätt. De äldre på latitudsystemet byggda strafflagarna uppräknade vanligen en mängd omständigheter, hvilka borde komma i betraktande vid straffets utmätande. Ur de flesta af de nutida strafflagarna hafva emellertid dessa förteckningar uteslutits. I den svenska strafflagen förekommer ej någon sådan. Deremot angifva de danska och norska strafflagarna till hvilka omständigheter man förnämligast skall taga hänsyn vid straffets bestämmande inom latituden. Ur objektiv synpunkt framhålles brottets större eller mindre farlighet, skadans omfång o. s. v., ur subjektiv den brottsliga viljans större eller mindre styrka och fasthet, handlingens motiv, den brottsliges uppfostran, ålder, föregående vandel o. s. v. J. H-r.
Mile [majl], engelsk mil (se Mil).
Miles gloriosus, Lat., »den storskrytande soldaten», titel på en af Plautus' komedier, hvilken är efterbildad i Holbergs »Jacob von Thyboe».
Milesiska berättelser (Lat. fabulae milesiae), ett uttryck, under hvilket romarna inbegrepo prosanoveller i allmänhet och särskildt sådana af lättfärdigt innehåll, sedan greken Aristeides från Miletos (2:dra årh. f. Kr.) skrifvit sina kärlekshistorier »Milesiaka'».
Miletos (Lat. Miletus), betydande forntida stad på kusten af Karien (sydvestra delen af Mindre Asien), låg vid södra sidan af Latmiska hafsviken midt emot floden Maiandros' (Maeanders) mynning. M. omtalas redan af Homeros såsom en karisk stad, men befolkades sedan af joniska nybyggare och var länge den största och folkrikaste staden inom det Joniska statsförbundet. Ett gynsamt läge med fyra ypperliga hamnar, skyddade af den utanför liggande ön Lade, gjorde M. till en af forntidens mest blomstrande handelsstäder, hvarifrån en mängd kolonier (deras antal uppgifves till 80) anlades mestadels på kusterna af Svarta hafvet (Kyzikos, Sinope, Abydos m. fl.). Bland industrialster voro i synnerhet den milesiska ullen och deraf tillverkade tyger berömda för sin finhet. Från M. härstammade åtskilliga af Greklands lärde och skriftställare, såsom filosoferna Thales, Anaximenes, Anaximandros, historieskrifvarna (logograferna) Kadmos, Hekataios, Dionysios, romanförfattaren Aristeides, och skalden Fokylides. I likhet med Joniens öfriga städer stod M. först under lydisk, sedermera under persisk öfverhöghet. Med anledning af det joniska upproret, för hvilket M. gick i spetsen, blef staden år 494 f. Kr. intagen och fullständigt ödelagd af perserna. Den uppbyggdes visserligen å nyo, men återvann aldrig sitt forna välstånd. På dess plats ligger nu en liten by, som med anledning af de omgifvande ruinerna efter forntida praktbyggnader kallas Palatia (palatsen). För öfrigt är sjelfva belägenheten i hög grad förändrad till följd af kustliniens framryckande och hamnarnas igenfyllning genom Maiandros' uppslamningar. M:s fornlemningar hafva blifvit undersökta och beskrifna af åtskilliga lärde, senast af Rayet och Thomas, i arbetet »Milet et le Golf latmique» (1877). A. M. A.
Milford [-förd], stad i grefskapet Pembroke, eng. furstendömet Wales, på norra sidan af den djupt inträngande viken Milford Haven, som bildar en af Englands bästa hamnar. 3,813 innev. (1881). M. var kunglig arsenal 1790--1811.
Milha [mi'lja], portugisisk mil (se Mil).
Milhau [mijå]. Se Millau.
Miliana, stad i Algeriet, depart. Alger, vid jernvägen emellan Alger och Oran, på södra sidan af den första Atlaskedjan. Omkr. 3,000 innev. Flere varma källor. Stor malmrikedom, bl. a. bly- och jernmalmer. Staden hette i forntiden Malliana. En mängd romerska fornlemningar har anträffats.
Miliaria l. febris miliaris (Lat., af milium, hirs). Se Frisel.
Miliartuberkel (af Lat. milium, hirs), med., namn på små hirskornstora knölar (sjukliga nybildningar), som förekomma hos barn, mest i lymfkörtlar, lungor, hjernhinnor, mjelte, lefver, tarmslemhinnor, serösa hinnor och ben samt hos fullvuxna, oftast i lungorna (se Lungsot), men äfven i ofvannämnda organ samt i urinvägarna och genitalia, deremot aldrig i brosk, yttre muskler och i de större kärlen. F. B.
Milicz. Se Militsch.
Milieu [miliö], Fr. (egentl. midt), sfer, den omgifning (af natur- eller samhällsförhållanden), i hvilken ett väsende lefver och verkar; hål vid midten af en biljards längd vall. Jfr Juste-milieu.
Milis (af Lat. militia, krigsfolk, krigstjenst), krigsv., betecknade i äldre tider vanligen såväl hela krigsmakten som alla till densamma hörande personer, men öfvergick vid de värfvade truppernas uppträdande till att beteckna endast de uppbåd eller den borgarebeväpning, som i
Källa: Project Runeberg ·
