Sida 15
Lodève, stad i franska depart. Hérault, vid Leugre
Sålunda har man att rundt om en bergmassa vänta en afvikning af lodlinien med den nedåt riktade delen mot bergets fot, emedan tyngdkraften ju finnes hos alla materiella kroppar. Om under jordytan någonstädes skulle finnas håligheter eller ock de under ytan liggande lagren vore af mindre täthet eller vigt, än hvad som är normalt, så skulle kring denna plats förekomma en lodafvikning, som toge sig ut som en bortstötning af lodlinien, så att denna sålunda med sin nedre del pekade längre utåt, än hvad eljest skulle varit fallet. Af de teckningar öfver lodafvikningen och till densammas förklarande, som förekomma i en del läroböcker, ledes man lätt till den föreställningen att lodafvikningen kan uppgå till så stort belopp, att den blir märkbar för blotta ögat. Derför kan det vara på sin plats att påpeka, att så icke är förhållandet, utan att tvärt om ganska fina mätningsoperationer fordras för att påvisa lodafvikningens tillvaro, i det den nämligen för en trakt kan utgöra endast få sekunder. (I Batum, vid Svarta hafvet, har man dock funnit en lodafvikning, som uppgår till 40 sekunder, hufvudsakligen beroende deraf att hafvet är beläget på den ena sidan och minskar attraktionen, under det att på den andra sidan betydliga bergmassor öka densamma.) Man upptäcker och bestämmer lodafvikningen genom kombinerande af astronomiska och geodetiska observationer. E. J.
Lodbrok, psevdonym för författaren R. Pihlstrand.
Lodbrókarkviða. Se Krákumál.
Loddan. Mallotus villosus Müll., zool., en till laxfiskarnas familj hörande fiskart, nära beslägtad med vanliga norsen, hvilken den till kroppsform, genomskinlighet och lukt mycket liknar. Loddan skiljer sig genom svagare tänder, som äro ordnade i enkla rader utom på tungan, der de äro något gröfre, och bilda ett ovalt fält. Hannen och honan äro olika till utseendet. Fjällen äro hos båda mycket små, men hos hannen delvis något större, tillspetsade och hårlika samt bilda långs kroppssidorna liksom håriga band, hvilka gifvit anledning till fiskens namn (Isl. loðinn, D. lodden, luden). Kroppen är hos hannen försedd med en utbuktning öfver analfenan, beroende på de starkt förlängda interspinalbenen. Färgen är silfverblank, med undantag af ryggen och de nämnda banden, som äro gröna. Honan, som mycket liknar vanliga norsen, saknar de nyssnämnda banden och utvidgningen öfver analfenan. Loddan är omkr. 16--17 cm. lång. Till sin utbredning är hon cirkumpolar och förekommer blott sparsamt nedom 64:de breddgraden. Ett och annat exemplar anträffas dock ända nere i Kristianiafjorden. Vårtiden uppträder loddan vissa år i oerhörda stim vid Finmarkens och Grönlands kuster, förföljd af stora massor af torsk, gråsej m. fl., och gifver derigenom anledning till ett rätt betydande fiske af dessa torskarter. I Norge användes loddan blott såsom agn, men grönländare m. fl. polarfolk begagna den äfven färsk eller torkad såsom föda. R. L.
Loddfåfnesmål. Se Hávamál.
Lode, fordom stad och riddareslott i Estland, intogs 1564 af Henrik Klasson Horn och 1581 af hans son Karl Henriksson samt är dessutom märkligt genom en lysande seger, som Klas Åkesson Tott i spetsen för en obetydlig styrka vann öfver, som det uppgifves, 16,000 ryssar närheten af L. d. 23 Jan. 1573.
Lode, uråldrig livländsk adelsslägt. En dess medlem, Odvard L., fick 1196 af danske konungen Knut flere gods i Estland och Livland, i hvilka land ätten ännu fortlefver. En gren af densamma introducerades 1631 å svenska riddarhuset under namnet Lode från Livland. Den utdog i Sverige 1884, men fortlefver i Finland.
1. Lode, Göran Vilhelm, ämbetsman, f. 1741, blef 1756 auskultant i Åbo hofrätt, 1771 auditör vid Helsinge regemente, 1775 assessor i Vasa hofrätt och 1792 revisionssekreterare samt generalauditör. 1793 utnämndes han till justitiekansler, hvilket ämbete han derefter förvaltade till Nov. 1796. Under tiden utnämndes han till president i Vasa hofrätt (1795) och till samma befattning i Åbo hofrätt (1796). Han var äfven en tid ordförande i Tabellkommissionen samt 1793--96 konungens ombud i Riksgäldskontoret. Död i Åbo d. 11 Sept. 1799. -- L. deltog verksamt å mösspartiets sida i förhandlingarna vid 1769--70 och 1771--72 års riksdagar. Å riksdagen 1789 valdes han till ledamot af hemliga utskottet, men befalldes af Gustaf III »förfoga sig till sin hemort till förrättande af sin syssla». Sina senare förtroendeuppdrag erhöll han såsom en af Reuterholms mest pålitlige män.
2. Lode. Karl Leonhard, krigare, den föregåendes kusin, född d. 28 Maj 1752, blef fänrik 1770 och kapten vid Savolaks' regemente 1783. Han tog med utmärkelse del i kriget 1788--90 samt utnämndes sistn. år till major och 1796 till öfverstelöjtnant vid Savolaks' regemente. Under kriget 1808--09 ansågs han som en af härens dugligaste officerare, deltog i slagen vid Revolaks och Lappo, men blef i synnerhet berömd för den manhaftighet han ådagalade vid Alavo, d. 17 Aug. 1808. Då befallning gafs, att en bataljon af Savolaks' regemente skulle rycka fram och den ene af bataljonscheferna, v. Törne, ville verkställa detta, invände L.: »Som jag är äldst, bör jag gå förut med min bataljon». Han genomdref sin önskan och ryckte nu så raskt fram, att han lyckades spränga fiendens led. Han blef dervid svårt sårad och kunde derför icke sedermera deltaga i krigshändelserna. Han utnämndes till öfverste 1808, erhöll 1810 afsked och återvände till Finland, der han dog på sin egendom Harjula, nära Kuopio, d. 25 Maj 1816. Runebergs skildring af »gamle Lode» öfverensstämmer med de drag traditionen lemnat oss. Hvarje gång han gick i elden aftog han först hatten inför fronten och läste en tyst bön, hvarefter han yttrade några uppmuntrande ord till manskapet, drog sin sabel och var soldat i ordets vackraste mening. M. G. S.
Lodève [lådäv], stad i franska depart. Hérault, vid Lergue, ett tillflöde till Hérault, och
Källa: Project Runeberg ·
