Sida 791
Milano, hufvudstad i ofvannämnda provins liksom förut i konungariket Lombardiet-Venezia
skollärare i Kukusj (nära Salonikij, der han lyckades få den slaviska liturgien införd och slutligen i Struga. Genom sin verksamhet skaffade han sig en oförsonlig fiende i den grekiske biskopen i Poljana. (Det grekiska presterskapet, fanarioterna, har i alla tider mot bulgarerna öfvat ett blodigt förtryck, ej lättare än turkens.) Sommaren 1861 blef Demetrius, på angifvelse för landsförräderi, fängslad och förd till Konstantinopel. Konstantin hade då i Moskva afslutat sina studier och i Agram ombesörjt tryckningen af den samling folkvisor, som båda bröderna i gemenskap sammanbragt. Han skyndade till Konstantinopel och blef der, genom sin oförsigtighet att besöka brodern i fängelset, sjelf fast. Åtgärder vidtogos af österrikiska och ryska regeringarna för brödernas befriande, men när befallning ändtligen gafs af Porten om deras lössläppande, var det försent. De hade, på grekernas anstiftan, blifvit förgiftade i fängelset (1861). Vis-samlingen, som utgafs på bekostnad af den kroatiske patrioten biskop Strossmayer under titeln Bulgarski narodni pesni sobrani od bratja Miladinovci, Dimitrija i Konstantina (Agram 1861), är till omfattning och pålitlighet den mest betydande man ännu eger. Lll.
Milan I, konung af Serbien, den fjerde regerande fursten af dynastien Obrenovitj (se d. o.), född i Jassy d. 22 (n. st.) Aug. 1854, var efter mordet å furst Mikael (d. 10 Juni 1868) den ende öfverlefvande af familjen. Sedan han d. 2 Juli 1868 af en sammankallad stor skupsjtina (nationalförsamling) blifvit proklamerad till furste af Serbien, hemvände han från Paris, der han sedan 1864 fått sin uppfostran. Den 22 Aug. 1872 öfvertog han såsom myndig sjelf regeringen och förmälde sig d. 17 Okt. 1875 med en rysk öfverstedotter, Natalia Kesjko (f. 1859), med hvilken han eger sonen Alexander (född d. 14 Aug. 1876). I ledningen af Serbiens inre och yttre politiska lif har M. icke gjort sig personligen gällande, och lika litet skördade han under de båda krigen mot Turkiet (1876--78) samt under det serbisk-bulgariska kriget (1885) någon personlig ära. Men de allmänna politiska förhållandena och händelserna på Balkan-halfön hafva visat sig mycket gynsamma för M:s och serbernas ärelystnad. Berlinkongressen (1878) tillerkände Serbien en landtillökning af 11,097 qvkm., med 367,000 innev. Den 22 Aug. s. å. meddelade M. sitt folk, att Serbien fullständigt inträdt i de suveräna staternas krets; och sedan han 1881 besökt hofven i Wien, Berlin och Petersburg, kunde han d. 6 Mars 1882 låta utropa sig af skupsjtinan till konung af Serbien.
Milanesiska ediktet, ett toleransedikt, som Konstantin den store och Licinius gemensamt utfärdade från Milano 313. Det upprepade och utvidgade ett 312 af dem utgifvit edikt om allmän religionsfrihet samt bestämde, att kyrkor och gods, som fråntagits de kristne, skulle åt dem återlemnas
Milano (T. Mailand, Lat. Mediolanum). 1. Fordom sjelfständigt hertigdöme i öfre Italien (se nedan), sedermera till 1859 ett guvernement i österrikiska konungariket Lombardiet-Venezia, nu en provins i konungariket Italien (Lombardiet), med en areal af 2,992 qvkm. och 1,125,553 innev. (1881). Provinsen tillhör nästan fullständigt den lombardiska slätten. Den saknar större floder, men eger ett rikt förgrenadt nät af kanaler samt lands- och jernvägar. Hufvudnäringar äro ladugårdsskötsel, som lemnar betydande afkastning af smör och ost, ris-, vin- och olivodling samt silkeskultur. -- 2. Hufvudstad i ofvannämnda provins liksom förut i konungariket Lombardiet-Venezia, ligger nästan midt på den lombardiska slätten vid ån Olona, som genom kanaler står i förbindelse med Ticino, Adda och Pavia, samt vid jernvägen till Venezia, hvilken från den stora centralbangården i M. utsänder bibanor i alla riktningar. M:s kommun består sedan 1873 af den egentliga staden inom vallarna (612 har) och de s. k. Corpi santi (förstäderna) utanför vallarna (6,240 har). Folkmängden i hela kommunen har under århundradet ökats från 134,528 (1800) till 321,839 (1881), inom murarna från 110,884 (1800) till 214,004 (1881). -- M. har en nästan cirkelrund form, med katedralen i midten, och omgifves af breda, trädplanterade vallar af 12 km. längd. Gatorna äro till större delen smala och krokiga. Hufvudgatorna äro Corso Vittorio Emrnanuele med fortsättningen Corso Venezia, Strada S. Margherita, Via Manzoni, Corso Porta Ticinese och Corso Porta Romana. Det största bland de i allmänhet små torgen är Piazza del Duomo, som nyligen utvidgats och omgifvits med storartade palats, hvilka med domen bilda ett värdigt arkitektoniskt helt. Vester om staden ligga de öppna platserna Foro Bonaparte och Piazza d'armi, skilda af Castello, fordom säte för hertigarna af husen Visconti och Sforza, nu kasern. Vid Piazza d'armi ligga en 1806 af Napoleon I byggd elliptisk arena för kapplöpningar o. d., som rymmer 30,000 åskådare, samt den af marmor byggda Arco del Sempione l. Arco della Pace, som påbörjades 1804 af Napoleon såsom en afslutning af den af honom anlagda Simplonvägen och fullbordades 1838, sedan den erhållit en annan bestämmelse (att vara ett fredens vårdtecken). Den är bildad efter de senare romerska triumfbågarna och bär på platformen fredens gudinna på en med sex hästar förspänd segervagn. Norr om Piazza d'armi ligger den 1866 invigda kyrkogården, en af de ståtligaste uti Italien, omgifven af pelarhallar och sedan 1876 försedd med ett af A. Keller till staden skänkt krematorium, det äldsta uti Italien.
Den förnämsta bland stadens omkr. 80 kyrkor är den h. o. h. af hvit marmor byggda domkyrkan, som i det femskeppiga långhuset, den treskeppiga tvärbyggnaden, koromgången och pelarnas täta sammanställning visar en afgjordt tysk karakter (påminnande om Köln-dômen), i höjdutvecklingen deremot, i pelarnas form, i tabernakelarkitekturen öfver pelarna röjer italiensk stil. Kyrkans längd utgör 148 m., midtskeppet är 18 m. bredt, 50 m. högt, de inre sidoskeppen 34, de yttre 27 m. höga,
Källa: Project Runeberg ·
