Sida 147
Lunga (Lat. pulmo), anat.
1775; under åren 1783--1812 kallades det »Nytt och Gammalt» samt erhöll 1813 den titel det än i dag bär, Lunds Veckoblad Nytt och Gammalt. Bladet var t. o. m. 1863 veckotidning och 1864--66 halfveckotidning samt har från 1867 utgifvits med tre nummer i veckan. Alltifrån sin början har tidningen tryckts å Berlingska tryckeriet i Lund. Dess format var 1775--1809 liten oktav, 1810--1822 enspaltig qvart, men har sedan dess småningom utvidgats till sexspaltig folio. Prenumerationspriset för år var 1775--76 3 dlr smt; sedan 1877 utgår det med 7 kr. Tidningen utgafs till en början af ett sällskap, men sedermera af dess förläggare direktör C. G. Berling (död 1789), hvilkens ättlingar fortforo med utgifningen till d. 6 Sept. 1867, då Adolf Ferdinand Mathson blef ansvarig utgifvare och redaktör. Städse konservativ, har denna tidning ansetts vara ett språkrör för de åsigter, som hyllats af det Karolinska universitetets lärare samt stiftsstyrelsen, ehuru detta ofta förnekats. B. L.
Lundvall, Karl Johan, latinsk skald och vältalare, född å Utön, Österhaninge socken, Södermanland, d. 12 Aug. 1775, blef i Upsala student 1794, filos. magister 1800, docent i latin 1802 och e. o. adjunkt i »litterae humaniores» 1809. L. fick sedermera ett lektorat i Strengnäs, men blef kort derefter (1813) professor i latinsk vältalighet och poesi vid Upsala universitet. Han höll, å dettas vägnar, latinska tal med anledning af enkedrottning Sofia Magdalenas död och jubelfesten 1830. S. å. blef L. teol. doktor och utnämndes 1831 till kyrkoherde i Munktorp, Vesterås stift, hvilken befattning han 1834 tillträdde. Redan 1836 erhöll han dock för sjuklighet befrielse från pastoralvården. Han presiderade vid prestmötet i Vesterås 1842, men framträdde för öfrigt föga i det offentliga. Han afled i sin församling d. 14 Mars 1858. -- Utom akademiska afhandlingar och program, de nämnda talen samt en mängd dikter vid högtidliga tillfällen, allt på latin, efterlemnade L. blott några strödda recensioner samt ett inträdestal i Vitt. hist. och ant. akademien (af hvilken han blef ledamot 1831): Om romerska vältaligheten vid Upsala universitet under 17:de och 18:de seklerna. -rn.
Lunel [lyne'l], stad i franska depart. Hérault, vid Vidourle, Lyon-jernvägen och Lunel-kanalen (11,2 km.), som sätter staden i förbindelse med Rhône, Medelhafvet och Canal de Midi. Omkr. 8,000 innev. Handel med russin och muskatviner.
Lunett (lynett), Fr. lunette (diminut. af lune, måne). 1. Byggnadsk., rund eller halfrund muröppning eller -- och i denna bemärkelse brukas ordet vanligen i svenska arbeten -- halfrundt bågfält öfver en dörr eller fönsteröpping, under en sköldbåge, öfver en altarbild o. s. v. Namnet är tydligen härledt från den halfmånformiga utlinien. -- 2. Befästningsk. Se Fältbefästning.
Lunéville [lynevi'll], stad i franska depart. Meurthe-et-Moselle, vid föreningen af floderna Meurthe och Vezouse samt vid östbanan till Strassburg. 18,136 innev. (1881). L. är en vacker och regelbundet byggd stad. Det af hertig Leopold af Lothringen 1703--06 byggda, af konung Stanislaus Leszczynski förskönade slottet är nu kavallerikasern. Tillverkning af porslin, ylle- och bomullsväfnader, broderier, handskar m. m. L. var 1702--37 hertigarnas af Lothringen residens. 1766 förenades det med Frankrike. I historien är staden bekant genom den fred, som Franska republiken (underhandlare: Josef Bonaparte) och Tyska riket (underhandlare: Cobenzl) slöto d. 9 Febr. 1801 på grundvalen af freden i Campo Formio. Belgien och venstra Rhenstranden afträddes till Frankrike, Milano och Mantua till Cisalpinska republiken, Venezia jämte område ända till Adige samt Istrien och Dalmatien jämte Cattaro till Österrike. Hertigen af Modena erhöll Breisgau. Parma skulle efter sin hertigs död (som inträffade 1802) tillfalla Frankrike, hvaremot arfprinsen Ludvig, spanske konungen Karl IV:s måg, erhöll Toscana under titel konungariket Etrurien, och Toscanas storhertig, Ferdinand, skulle få ersättning i Tyskland.
Lunga (Lat. pulmo), anat., kallas den form af andnings- eller respirationsorgan, hvari hos högre luftandande djur och hos menniskan det hufvudsakliga utbytet emellan blodgaser och luft eger rum. Dessa organ äro hos menniskan pariga: en höger och en venster lunga. Den högra är något större och tyngre än den venstra (11 : 10). Substansen är mjuk, svampig, seg och i hög grad elastisk. Friska lungor flyta på vattnet, när andning egt rum med dem (ty efter första andedraget tömmes aldrig luften fullständigt ur lungorna). Lungor af foster, som icke andats, sjunka deri. Lungornas färg är i barndomen blekt rosenröd, men med åren varda de såväl öfverallt mörkare som lokalt tecknade med skifferfärgade eller svarta prickar, fläckar och strimmor, smärre eller större, alltefter som egaren lefvat i mindre eller mer kolmängd luft (hos arbetare i kolgrufvor kunna de vara svarta alltigenom). Hos menniskan hafva de den form, som fig. 1 och
Fig. 1. Mennisko-lungor (framifrån).
2 utvisa (den högra lungan är afbildad endast i kontur). De bakre, mediala kanterna, i hvilka lungorna äro längst, äro trubbiga; de främre
Källa: Project Runeberg ·
