Sida 478
Markmus ...
annan varaktig frukt af sin samlaremöda efterlemnade M. i sina båda fortsättningar af Lidéns förteckningar: Catalogus disputationum ..... lidenianus continuatus (1820) och C. d. l. ..... iterum continuatus (1856), hvilka omfatta åren 1778--1855 samt Sveriges och Finlands universitet. År 1857 blef M. filosofie hedersdoktor. Han afled i Upsala d. 16 Sept. s. å. -rn.
Markmus, zool., stundom använd benämning på arter af sorkslägtet (Arvicola), särskildt på åkersorken (A. agrestis).
Marknad (Gammalsv. market, T. markt, E. market, Fr. marché, af Lat. mercatus, handelsplats). 1. Ett på förhand till orten och tiden tillkännagifvet tillfälle eller ställe, der personer, som hafva varor att sälja, och de, som önska att köpa sådana, kunna sammanträffa. Marknaderna hade mycket större betydelse förr än nu, då de högeligen utvecklade kommunikationsanstalterna i hög grad underlätta afsättningstillfällena och sprida varorna öfver hela landet. De stora marknaderna kallades i Tyskland messen (mässor), emedan de sammanföllo med de stora kyrkliga högtiderna. De befordrades af regenterna, som utgåfvo särskilda »marknadsrätter», innehållande friheter för de marknadsbesökande, anordnade särskildt skydd åt dem o. s. v. Ehuru i de egentliga kulturlanden marknadernas antal minskats, bestå de ändock der ännu, i synnerhet för vissa varor, bibehållna till en del af vana, till en del genom de tillfällen de lemna köpare och säljare att ingå personlig bekantskap med hvarandra. -- I Sverige, der till följd af befolkningens gleshet behofvet af marknader var så stort som någonstädes, funnos af ålder två slag af marknader, enskilda marknader, der endast borgarena i en viss stad hade rätt att försälja varor, och frimarknader, der handelsrätten tillkom borgare i hvilken stad som hälst. De enskilda marknaderna afskaffades af Gustaf III (k. br. d. 11 Juni 1788). I allmänhet skola marknaderna hållas i städer; likväl kunna »landtmarknader» ännu ega rum å orter, som ligga sex mil och derutöfver från någon stad och äfven på närmare afstånd, om omständigheterna sådant påkalla. Det tillhör Kommersekollegium att helt och hållet ordna denna angelägenhet, besluta om nya marknaders inrättande och indragning af förutvarande o. s. v. I hvarje års almanack skall införas en förteckning å de marknader, som det året skola hållas. -- 2. Handelst., varuomsättning, handelns beskaffenhet. Om varorna afsättas med svårighet och visa benägenhet att falla i pris, säges marknaden vara flau; är köplusten stor och prisen normala, säges marknaden vara fast. -- En redogörelse för tillgång och pris på de förnämsta varorna å en handelsplats benämnes marknadsberättelse. 1. Th. R.
Markobrunn, en mellan Mainz och Bingen i regeringsområdet Wiesbaden (preuss. prov. Hessen-Nassau), på högra Rhenstranden befintlig brunn, efter hvilken det på ett närbeläget vinberg producerade vinet, ett af de mest värderade rhenska viner, kallas markobrunner.
Markomanner, Lat. marcomani (»gränsmän», »skogsmän», af Got. marka, gräns, skog. Jfr Fornnord. markamen), namn på flere germanska gränsfolk, af hvilka det namnkunnigaste var det, som på Caesars tid synes hafva bott i de vidsträckta skogstrakterna vid öfre och mellersta Main. Till detta folk hörde de markomanner, hvilka omtalas såsom en beståndsdel af Ariovistus' här. I första årtiondet f. Kr., på kejsar Augustus' tid, drogo markomannerna under sin höfding eller konung Marbod till det då af galliska bojer bebodda Böhmen (Boiohemum, Bojhem), hvilket de eröfrade och sedermera innehade i flere århundraden. Marbods rike, som utvidgades genom angränsande folks besegrande och kom i spetsen för ett mäktigt förbund af sveviska och andra folk, blef en farlig granne för det romerska riket, hvars gränser efter Raetiens och Vindeliciens underkufvande (13 f. Kr.) nådde Donau. Men Marbod och det markomanniska förbundet fingo snart farliga medtäflare i Arminius och det under hans ledning stående cheruskiska förbundet samt besegrades i öppet krig år 17. Två år senare (19 e. Kr.) blef Marbod förjagad ur sitt rike af goten Katvalda och flydde till romarna, som gåfvo honom en fristad i Ravenna, der han afled år 37. -- Hans efterträdare, Katvalda, förjagades inom kort af hermundurer under Vibilius, flydde till romarna och sändes af dem till Forum Julii (Fréjus) i Gallia Narbonensis. De med Marbod och Katvalda flyktade markomannerna och andra germaner fingo sig af romerska regeringen anvisade bostäder emellan floderna Marus (March i Mähren?) och Cusus, antagligen i norra delen af nuvarande ärkehertigdömet Österrike och södra delen af Mähren, der de under sin höfding Vannius grundade ett eget rike, som stod i vasallförhållande till den romerska staten. -- Under den följande tiden ända till Marcus Aurelius (161--180) omtalas markomannerna icke i de romerska häfder, som kommit till oss. Men på nämnde kejsares tid utbröto de s. k. markomannerkrigen (166--180), ett förspel till den stora folkvandringen. Påträngda af de längre bort (i n. och ö.) boende folken (vender, letter m. fl.), sökte de germanska folken vid Roms gränser (Donau och Karpaterna) tillkämpa sig nya bostader på romerskt område och drogo markomannerna med sig i denna strid. Underrättelserna äro mycket ofullständiga om denna folkrörelse, som synes hafva stått i samband med goternas utvandring från Östersjöns till Svarta hafvets kuster. Marcus Aurelius kämpade med framgång mot markomannerna och de öfriga mot Donau framträngande folken. Hans son Commodus (180--192) slöt fred med markomannerna och de med dem förenade qvaderna, i hvilken de förbundo sig bl. a. att årligen erlägga ett visst qvantum spanmål (detta vilkor efterskänktes sedermera) och vid anfordran lemna hjelptrupper (hvilka sedermera bestämdes till en viss årlig truppstyrka, som införlifvades med den romerska hären) samt att hålla folkförsamling (fylkesting) blott en gång i månaden på en bestämd ort och i en romersk ämbetsmans närvaro. Deremot förband sig kejsaren att återkalla de romerska besättningarna från kastellen på venstra Donaustranden. Efter denna fred
Källa: Project Runeberg ·
