Sida 453
Mariadagar ...
för sin egen skull, utan såsom biperson till sonen. Förhållandet ändras i någon mån efter de nestorianska stridigheternas biläggande (kyrkomötet i Efesus 431), sedan hon så att säga officielt erhållit benämning »Guds moder» (theotokos) Härmed är utgångspunkten gifven för den senare tidens högt uppdrifna Mariadyrkan, och efter denna tidpunkt framträda de egentliga Madonnabilderna, d. v. s. bilderna af Maria med barnet. -- Enligt den äldre uppfattningen framställes jungfru Maria i regeln såsom en medelålders matrona, i vanlig qvinnodrägt (röd klädning, blå mantel) och utan några särskilda värdighetstecken. Af dessa äldre bilder hafva åtskilliga blifvit tillskrifna evangelisten Lukas, hvilken en fullkomligt obestyrkt sägen, som kan följas tillbaka åtminstone till 500-talet, gör till målare och upphofsman till Kristi, Marias och apostlarnas porträtt, de s. k. Lukasbilderna. (Möjligt är, att en folklig omtydning af Grek. levkas, hvit kritgrund under en målning, gifvit upphof till sägnen; se L. Dietrichson: »Christusbilledet», 1880.) -- Med 1100-talets utgång, under gotikens konstperiod, korstågens och ridderlighetens tid, börjar jungfru Maria att intaga en i religiöst hänseende alltmer framstående plats: hon blir föremål för en dyrkan, som kan jämföras med, ja t. o. m. öfvergår gudomlighetens. Detta förhållande afspeglar sig inom konsten. Mariabildernas antal ökas, uppfattningen af hennes personlighet undergår samtidigt åtskilliga förändringar. Hon är ej längre ensamt den värdiga matronan, timmermannens hustru och menniskosonens moder, utan en fager ungdomlig gestalt, till utseendet nästan jämnårig med sonen, himlarnas drottning, prydd med de yttre tecknen till sin värdighet. Mot medeltidens slut framställes hon ofta som en ung, 15--20 års flicka, alltid »ett ideal af den ädlaste qvinlighet». -- Renaissancens konst inrymmer åt henne en fullt ut lika framstående plats inom sina ämnens krets. Uppfattningen är dock friare och framförallt mera omvexlande, än närmande sig den strängare medeltidsuppfattningen, än den vanliga genre- eller lifsbilden (jfr Heliga familjen, Heligt samtal, Madonna). Den nyaste tiden har vid återgifvandet af Marias personlighet, liksom af frälsarens (se Kristusbilder), till de äldre uppfattningarna lagt den naturalistisk-etnografiska, enligt hvilken Maria framställes som en qvinna af österländsk rastyp och i en deremot svarande omgifning.
Jungfru Maria har, som ofvan nämndes, otaliga gånger gjorts till föremål för konstnärlig framställning, än ensam, än tillsammans med andra personer. Ämnena för dessa framställningar hafva hemtats dels från bibeln, dels från apokryfiska skrifter af legendariskt innehåll: Jakobs protoevangelium, Historien om Marias födelse och frälsarens barndom m. fl., och sålunda har utvecklat sig en sammanhängande följd af bilder, som skildra hennes lif från födelsen till grafven och det ärorika mottagandel i himmelriket. De olika bilderna kunna fördelas i två stora hufvudgrupper: andaktsbilder och historiska bilder. Inom gruppen andaktsbilder skiljes emellan framställningarna af Maria utan barnet och M. med barnet. Hon kallas Sponsa Dei (Guds brud), när hon framstäles sittande vid den förhärligade sonens högra sida, Virgo incoronata (den krönta jungfrun), när Gud fader och Kristus sätta kronan på hennes hufvud (»Marias kröning»), Mater misericordiae (barmhertighetens moder), när hon skyddande utbreder sin mantel öfver de trognes skara, Mater dolorosa (den smärtfyllda modern), när hon står vid korsets fot eller med ett, fem eller sju svärd i bröstet, det senare med hänsyftning på de »sju sorgerna» (se Marias sju sorger), Virgo purissima (den utan synd aflade jungfrun), stående på månskäran (»den obefläckade aflelsen»). Framställd såsom moder med barnet i sitt sköte, i en högtidlig, mera ceremoniös hållning, kallas hon Sancta Dei genitrix (den heliga gudsföderskan) eller Virgo deipara (den gudsfödande jungfrun), mera genremässigt uppfattad: Mater amabilis (den älskvärda modern) eller Alma mater (den hulda modern). -- De historiska bilderna skildra jungfru Marias lif 1) från födelsen till giftermålet med Josef: legenden om Joakim och Anna, den heliga Annas bebådelse, Joakim bortvisas af öfverstepresten, Joakims och Annas möte vid den gyllene porten, Marias födelse, Maria som barn går uppför templets trappa, hennes trolofning med Josef; 2) från bebådelsen till återkomsten från Egypten: bebådelsen, besökelsen, färden till Betlehem, Jesu födelse, herdarnas tillbedjan, konungarnas tillbedjan, Jesusbarnet frambäres i templet, flykten till Egypten, hvila på flykten till Egypten, återkomsten från Egypten; 3) från återkomsten till Jesu grafläggning: den heliga familjen (Maria med barnet samt med Johannes, Josef, Anna och Elisabet), timmermannens verkstad, Jesusbarnet lär sig läsa, han lärer i templet, Josefs död, bröllopet i Kana, Jesus bär sitt kors, korsfästelsen, nedtagningen från korset, Jesus begråtes af sin moder, den döde frälsaren på sin moders knän (Pietà), grafläggningen; 4) från uppståndelsen till Marias himmelsfärd: den återuppståndne uppenbarar sig för sin moder, hans himmelsfärd, den hel. andes utgjutelse, apostlarna taga afsked från hvarandra, Marias död och himmelsfärd, hennes begrafning, hennes förhärligande och kröning. Jfr Otte: »Kirchliche kunst-archäologie», och Mrs Jameson: »Legends of the madonna». Upk.
Mariadagar. Se Mariafester.
Maria del Occidente, psevdonym för författarinnan Maria Brooks.
Maria Einsiedeln. Se Einsiedeln.
Maria Feodorovna [fjå'dåråvna], rysk kejsarinna. Se Dagmar.
Mariafester (Mariadagar) kallas de af den katolska kyrkan till Jesu moders ära anordnade kyrkofesterna. Mariakultens tillväxt blef naturligtvis snart uppenbar i det kyrkliga lifvets yttre ordningar och former. Klostren egnade lördagen åt Marias dyrkan, som ock allmänt öfvades genom kyrkobesök, fastor och böner. Särskilda fester till hennes ära uppkommo efter hand. De större Mariafesterna äro följande: 1. Marie bebådelsedag (annuntiatio Mariae) till minne af änglabebådelsen om Jesu födelse.
Källa: Project Runeberg ·
