Sida 483
Mármaros ...
ingen bebodd ort vid kusten. Det inre genomströfvas stundom af araber.
Mármaros l. Máramaros [-råsj], ungerskt komitat »på andra sidan Teis», vid gränsen mot Galizien. Areal 10,355 qvkm. 227,436 innev. (1880). Med undantag af den korta Teisdalen är komitatet bergigt, i det att Karpaterna icke blott fullständigt omsluta det, utan äfven sända bergarmar derigenom i flere riktningar. Floddalarna äro mycket bördiga, men landet är icke så uppodladt, att det sjelf fyller sitt behof af spanmål. Skogarna upptaga 2/3 af arealen och lemna rikt utbyte. Stor tillgång finnes på salt. Innevånarna äro till större delen rutener och valaker, hvilka tillhöra grek.-katolska kyrkan. Hufvudstad är Sziget.
Marmelad (Fr. marmelade, Sp. mermelada, af Grek. melimelon, honingsäpple), ett slags gelé-liknande fruktkonserver, bestående af någon saftig fruktsorts kött, som skilts från kärnor och om möjligt från skal, pressats genom hårsikt och med (högst) samma vigt stött socker hopkokts till half fasthet. Stundom menas med marmelad krossad frukt utan socker. Marmelad göres af aprikos, pomerans, apelsin, citron, äpple, qvitten, persika, plommon, vindrufvor, körsbär, krusbär, vinbär, smultron, blåbär, rabarber, nypon o. s. v. Pasta kallas en fastare och något finare marmelad (af äpple, päron, röda vinbär, hallon). Rysk marmelad (pasta) kommer i handeln såsom halftumstjocka, sockerströdda småbitar af mest rektangulär form. Äfven Italien och Frankrike exportera utmärkt marmelad. Förutom sockrets näringsvärde eger marmelad alla den resp. fruktens helsosamma egenskaper, medan dess förtärande, i olikhet med okokt frukts, icke medför faran af tarmkatarr.
Marmennil kallas ett slags hafstroll, som omtalas i norröna literaturen. Det säges nämligen, att man någon gång råkat fiska upp sådana varelser, hvilka annars hade sitt tillhåll i hafvets djup. Marmenniln ansågs hafva siaregåfva, och den, som lyckats fånga honom, sökte derför förmå hafsmannen att uppenbara kommande händelser. Marmenniln troddes vara en afkomma af liknande hafstroll, hafstrambr och margygr. Alla dessa sades ofvantill hafva menniskoskepnad, men nedre delen af kroppen liknande en fiskstjert. Man trodde, att de visade sig för menniskor vid annalkande stormar. Th. W.
Marmier [-mie], Xavier, fransk skriftställare, föddes i Pontarlier (Doubs) d. 24 Juni 1809. Efter afslutade skolstudier egnade han sig åt literär författareverksamhet och skref till en början åtskilliga uppsatser i en tidning, som utkom i Besançon, der han var bosatt. Sedermera, då han under förnyade resor till främmande land samlat rika skatter af vetande och intryck, blef hans sträfvan att sprida kunskap om de folk, som han lärt känna. Hans första reseminnen anknyta sig till några utflykter, hvilka han som yngling företog till Schweiz, Belgien och Holland. År 1832 och senare, vid olika tillfällen, uppehöll han sig i Tyskland för att idka studier. På Franska akademiens föranstaltande deltog han 1836 i en fransk vetenskaplig expedition till Island. Åren 1837--40 genomreste han flere gånger Danmark, Sverige och Norge samt var ledamot af en fransk vetenskaplig kommission, som besökte Lappland och Finland (1838) samt Spetsbergen och Färöarna (1839). Vidare gjorde han resor till Ryssland (1842), Orienten (1845), Algeriet (1846), Amerika (1848) o. s. v. Alla dessa färder har han beskrifvit i en mängd arbeten, som vittna om stor iakttagelseförmåga och sakkännedom. De nordliga landen, bland dem icke minst Sverige, stå till honom i stor tacksamhetsskuld för de utmärkta teckningar, som han lemnat af dem i form af resebeskrifningar, kulturhistoriska studier, öfversättningar m. m., såsom Lettres sur l'Islande (1837), Histoire de l'Istande (1840), Littérature islandaise (1843), Histoire de la littérature en Danemark et en Suède (1839), Lettres sur le Nord. Danemark, Suède, Norvège, Laponie et Spitzberg (1840), Souvenirs de voyages et traditions populaires. France, Allemagne, Suède, Finlande (1841), Chants populaires du Nord. Islande, Danemark, Suède, Norvège, Féroë, Finlande (1842), Lettres sur la Russie, la Finlande et la Pologne (1843), Nouvelles danoises (1855), Au bord de la Néva. Contes russes (1856), Histoires allemandes et scandinaves (1860), Sous les sapins. Nouvelles du Nord (1865), Souvenirs d'un voyageur. En Amérique, en Allemagne, en Danemark, en Norvège (1867) m. fl., hvartill hör hans nyaste arbete: Passé et présent. Récits de voyages (1886). Hans skildringar från andra trakter äro bl. a. Lettres sur la Hollande (1842). Du Rhin au Nil (1847), Lettres sur l'Algérie (1847), Lettres sur l'Amérique (1851), Lettres sur l'Adriatique et le Monténégro (1854), Du Danube au Caucase. Voyages et littérature (1854), Un été aux bords de la Baltique et de la mer da Nord (1856), Voyage pittoresque en Allemagne (1859--60), Voyage en Suisse (1861) och Les États-unis et le Canada (1874). Hans öfversättningar från de flesta europeiska språk äro mästerliga. Utom redan angifna må här endast erinras om hans tolkningar af Göthe, Schiller, Longfellow, Öhlenschläger och Holberg. Derjämte har han författat ett större antal berättelser och romaner, åt hvilka hans ideella lifsåskådning gifver ett särskildt värde, såsom Les fiancés du Spitzberg (1858), Gazida (1860), Hélène et Suzanne (1862), Mémoires d'un orphelin (1864), Le roman d'un héritier (1866), Les drames du coeur (1868), Trois jours de la vie d'une reine (1874) o. a. Tvänne af hans berättelser äro återgifna på svenska: »Fransmännen i Sverige» (1850) och »Skildringar ur familjelifvet» (1858). För öfrigt har M. varit en flitig medarbetare i flere af de förnämsta franska tidskrifterna. För en af dem, »La revue germanique», var han 1832--35 hufvudredaktör. I statens tjenst anställdes han 1839 såsom professor i literaturhistoria vid fakulteten i Rennes. 1840 utnämndes han till bibliotekarie i Inrikesdepartementet, och 1846 blef han konservator vid biblioteket Sainte-Geneviève i Paris. 1870 kallades han till ledamot af Franska akademien. J. M-r.
Källa: Project Runeberg ·
