Sida 484
Mármaros ...
Marmont [-mång], August Frédéric Louis Viesse de, hertig af Ragusa, marskalk af Frankrike, f. 1774, blef 1790 officer vid artilleriet. Vid Toulons belägring 1794 gjorde han Napoleon Bonapartes bekantskap, tillhörde 1795 Rhenarmén, gjorde fälttåget uti Italien 1796 såsom adjutant hos Bonaparte och stod 1797 under Victors befäl i Rom. 1798--99 deltog han såsom brigadgeneral i expeditionen till Egypten och var derunder flere månader guvernör i Alexandria. 1800 förde han befälet öfver artilleriet i slaget vid Marengo, återvände såsom divisionsgeneral till Paris och lyckades gifva artilleriet en ganska grundlig ombildning. Såsom chef för den 35,000 man starka 2:dra armékåren tog han del i 1805 års krig med Österrike, sändes efter slaget vid Ulm först till Steiermark och sedermera till Friuli samt fick i Juli 1806 befälet i Dalmatien. Der bekämpade han ryssarna och vårdade sig om landet genom anläggning af vägar samt erhöll till belöning derför 1808 titeln hertig af Ragusa. Efter Napoleons första segrar i 1809 års krig med Österrike lemnade M. med en nybildad armékår Dalmatien och kom tids nog till hufvudarmén för att hinna deltaga i slaget vid Wagram (d. 6 Juli), hvarefter han förföljde fienden och kämpade vid Znaim (d. 11 Juli), hvilken strid förskaffade honom marskalksstafven. Efter att sedermera med skicklighet hafva skött styrelsen i Illyriska provinserna öfvertog M. i Maj 1811 efter Masséna befälet öfver den slagna och i ett bedröfligt tillstånd varande franska armén i Portugal och blef sjelf snart slagen af Wellington, vid Salamanca (d. 22 Juli s. å.). I Mars 1813 fick han befälet öfver den vid Hanau sammandragna 6:te armékåren, deltog med denna i slaget vid Gross-Görschen (d. 2 Maj), besatte Dresden och kämpade med vid Bautzen (d. 20 och 21 Maj). M. rådde Napoleon efter det d. 4 Juni ingångna stilleståndets utlöpande till ett infall i Böhmen, tog del i slaget vid Dresden (d. 26 och 27 Aug.), stod derefter i reserv och uthärdade med svårighet i kampen mot Blücher vid Möckern d. 16 Okt. samt var derefter med vid Leipzig. I 1814 års fälttåg inom Frankrike var han en af hufvudpersonerna och hade särskildt till uppgift att uppehålla den s. k. schlesiska armén, medan Napolen kämpade mot den s. k. böhmiska. I slaget utanför Paris d. 30 Mars förde han jämte Mortier befälet och afslöt med de förbundne monarkerna det fördrag, genom hvilket hufvudstaden öfverlemnades åt fienden. Han öfvergaf Napoleon och bragte på förrädiskt sätt en del af hans trupper i fiendens våld. Då Napoleon i Mars 1815 återkom till Frankrike, rådde M. Ludvig XVIII att i Tuilerierna försvara sig mot denne och följde sedermera konungen till Gent. 1830 anförde M. trupperna i Paris och bekämpade Juli-revolutionen, till dess dauphin öfvertog befälet, hvarefter han följde konung Karl X till England. Under de närmast följande åren befann M. sig mest på resor och var sedermera bosatt i Wien och Venezia. Död 1852. -- Det af M. utgifna arbetet Esprit des institutions militaires (1845; »Krigsväsendets grunddrag», 1847) är rikt på tänkvärda åsigter och träffande iakttagelser i militära ämnen. C. O. N.
Marmontel [-mångte'll], Jean François, fransk författare, f. 1723 i Bort (depart. Corrèze), antogs vid 16 års ålder till lärare i filosofi vid cisterciens-seminariet i Toulouse, vann 1745 tre pris vid »Jeux floraux», efter flere års misslyckad täflan, och flyttade s. å. till Paris, hvarest han beskyddades af Voltaire och hugnades med akademiska belöningar för panegyrisk hofpoesi. Genom madame Pompadours bemedling vardt han 1753 sekreterare vid Versailles-byggnaderna och innehade 1758--59 det inbringande privilegiet att utgifva den officiella literaturtidningen »Le Mercure». M. invaldes 1763 i Franska akademien och utsågs 1783 till hennes ständige sekreterare (efter d'Alembert) samt 1772 till rikshistoriograf (efter Duclos). 1797 var han en tid medlem af De gamles råd, men aflägsnades derur d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797). Han dog d. 31 Dec. 1799 i Habloville (depart. Eure). -- M. skördade bifall för de mycket medelmåttiga tragedierna Denys le tyran (1748) och Aristomène (1749), hvaremot tre andra föllo. Hans fint och behagligt skrifna Contes moraux (3 bd, 1761--65; ny följd 1792; svensk öfvers. i urval 1765) förvärfvade honom europeiskt anseende. I romanen Bélisaire (1767; »Belisar», 3:dje uppl. 1799) förekom ett kapitel om toleransen, hvilket ådrog M. Sorbonne-fädernas bannstråle, medan allmänheten och tänkarna togo författarens parti. Hans lika långtrådiga roman Les Incas (1777, ny uppl. 1864; »Incas, eller kejsaredömet Perus förstöring», 1795--96) var en stridsskrift mot den religiösa fanatismen. (En episod derur har legat till grund för Adlerbeth-Naumanns opera »Cora och Alonzo» samt Kotzebues drama »Cora».) M. författade äfven texten till operor (Le huron, 1768 m. fl.) samt omtyckta komiska operor, bl. a. Lucile (1769; »Lucile», 1776), Sylvain (1770; »Silvain», 1791), Zémire et Azor (1771; »Zemir och Azor», 1778), alla tre öfversatta af fru Lenngren, och La fausse magie (1774; »Den falska svartkonsten», 1792). Till alla dessa satte Grétry musik. I striden emellan Piccinis och Glucks anhängare var M. en ifrig partigängare för den förre. En verkligt förtjenstfull kritiker, visade M. ansatser till opposition mot klassiciteten, såväl t i sin Poétique française (3 bd, 1763) som i Éléments de littérature (6 bd, 1787; ny uppl. 1847), en samling af hans i den stora encyklopedien införda artiklar. Hans Mémoires (1805; ny uppl. 1846), som omfatta en tidrymd af 50 år, erbjuda ett mycket intressant porträttgalleri från detta märkvärdiga tidehvarf. M:s »Oeuvres complètes» utgåfvos senast 1819--20, i 7 bd, och hans »Oeuvres choisies» 1824--27 (12 bd).
Marmor (Grek. marmaros). Hvarje slag af kalksten, som egnar sig för bearbetning till arkitektoniska eller andra föremål på ett sådant sätt att den antager polityr, kallas »marmor» (af Grek. marmairein, glänsa), hvilket namn således icke betecknar någon viss bergart. I allmänhet är det endast de kristalliniskt korniga kalkstenarna, som företrädesvis besitta nyssnämnda
Källa: Project Runeberg ·
