Sida 768
Michelianer ...
tyska philosophiens utvecklingshistoria», 1844, öfvers. af B. E. Malmström) och angaf närmare sin ståndpunkt genom Vorlesungen über die persönlichkeit Gottes und die unsterblichkeit der seele (1841) samt Die epiphanie der ewigen personlichkeit des geistes (3 afdeln., 1844--52). M. söker der modifiera den absoluta panteismen och lär, att då Gud kommer till medvetande i hela menskligheten, och ej endast hos en individ, är han för individen ett oändligt upphöjdt (transscendent) väsende, till hvilket hvarje enskild menniska derför kan vända sig i bön. Af M:s öfriga arbeten äro de vigtigaste Geschichte der menschheit in ihrem entwickelungsgange seit dem jahre 1775 (2 bd, 1859--60), Naturrecht, oder rechtsphilosophie als die praktische philosophie (3 bd, 1866) och det stora verket Das system der philosophie als exakter wissenschaft (4 bd. 1876--81), i hvilket han söker åvägabringa en försoning emellan det spekulativa tänkandet och de empiriska vetenskaperna. Stiftare af det filosofiska samfundet i Berlin, redigerade M. dess tidskrift »Der gedanke», 1860--68. År 1884 utgaf han Wahrheit aus meinem leben.
Michelianer. Se Hahn, J. M.
Michelis, Friedrich, tysk katolsk teolog och filosof, f. 1815 i Münster, blef 1864 professor i filosofi vid lyceum i Braunsberg. Han har i flere skrifter (bl. a. Der kirchliche ståndpunkt in der naturforschung, 1855; Der materialismus als köhlerglaube, 1856; Häckelogenie, 1876) bekämpat darwinism och materialism, men äfven gent emot jesuiterna försvarat den katolska vetenskapens frihet (Kirche oder partei?, 1865), liksom han ock bestridt läran om påfvens ofelbarhet samt varit och är en af de förnämste ledarna för gammal-katolicismen. Mot ofelbarhetsläran riktade han skriften Die unfehlbarkeit des papstes (1869). När vatikankonciliet fastställt denna lära, anklagade M. öppet Pius IX som en kättare och kyrkans förderfvare. Härför exkommunicerad (1871), verkade han sedermera med ifver i tal och skrift (särskildt i tidskriften »Der katholik») för de åsigter, som i gammal-katolicismen funnit sitt uttryck, ja han var äfven en af de få mera framstående ledarna för denna rörelse, hvilka på synoden 1878 röstade för det då antagna förslaget om afskaffandet af presternas nödtvungna celibat. Bland hans filosofiska skrifter må nämnas Geschichte der philosophie von Thales bis auf unsere zeit (1865) och Die philosophie des bewusstseins (1877, mot v. Hartmann). M. är sedan 1874 själasörjare i den gammal-katolska församlingen i Freiburg. K. H.
Michelozzi [mikel-], Michelozzo, italiensk arkitekt och bildhuggare, f. 1391, d. 1472, var en efterföljare till de banbrytande mästarna under ungrenaissancen i Florens: Brunellesco och Donatello. Han följde den förre som byggnadskonstnär, och hans förnämsta verk är det väldiga Palazzo Riccardi (fullb. omkr. 1440), då kalladt Pal. Medici, emedan det byggdes åt Cosimo de Medici. Der användes den af Brunellesco införda rustiken med uppåt aftagande grad af grofhet. Likaså är gården med sin arkadgång förebild för en mängd palatsgårdar under 1400-talet. Vidare komponerade M. i hufvudsak den främre gården i Pal. Vecchio samt gården i Pal. Corsi jämte flere villor ock klosterbyggnader, alla i enkel stil. -- Som bildhuggare var han Donatellos lärjunge och medhjelpare samt utmärkte sig förnämligast i det tekniska som bronsgjutare. Han nyttjades derför som medhjelpare af Ghiberti vid gjutningen af dennes Matteus-stod och af Luca della Rogbia vid utförandet af bronsdörrarna till den gamla sakristian i dômen i Florens. Af hans egna arbeten märkas Johannes döparen i silfver (1452, i Florens' Opera del duomo) samt i Milano ett par portaler med reliefbilder i marmor. Gemensamt med Donatello arbetade han företrädesvis på trenne grafvårdar, nämligen öfver påfven Johan XXIII (i Florens' Baptisterium), öfver kardinal Brancacci (i Neapel) samt öfver Bartolomeo Aragazzi (i dômen i Montepulciano), å hvilka alla mer eller mindre röjes i de från M. härflytande delarna en viss allvarlig karakter, som ibland gör intryck af storhet, men ej sällan också af enformighet och stelhet. C. R. N.
Michelsen, Hans, norsk bildhuggare, f. 1789 nära Trondhjem af fattiga föräldrar, öfvade i sin hemort framgångsrikt den i åtskilliga trakter af Norge inhemska traskärarekonsten och skaffade sig derigenom medel att komma till Stockholm för att studera bildhuggarekonst. Derifrån begaf han sig med stipendium till Rom, der han 1850 började arbeta hos Thorvaldsen. 1833 utförde han på Karl Johans beställning de tolf apostlarna i Trondhjems domkyrka. Efter sin hemkomst måste han af brist på uppmuntran draga sig tillbaka till sin födelsebygd, der han flere år lefde som bonde. 1842 kom man att åter erinra sig honom. Han fick några smärre beställningar och utförde bl. a. Holbergs marmorbyst för universitetet samt fyra norska konungar för slottet Oskarshal. Men han var då en gammal man och hans krafter redan brutna. M. afled i Kristiania d. 20 Juni 1859. De få arbeten, som det blef honom beskärdt att utföra, bära vittne om »att M., i fall han hade fått utbilda sig under lyckligare förhållanden, skulle kunnat blifva en af de störste konstnärer Norge frambragt».
Michelsen, Andreas Ludwig Jakob, tysk rättslärd, historisk forskare och politiker, f. i Slesvig 1801, d. 1881, utgaf 1828 Geschichte Nordfrieslands im mittelalter och kallades med anledning deraf 1829 till Dahlmanns efterträdare såsom professor i historia i Kiel. M. började dock snart drifva politisk propaganda i samma riktning som den bekante Lornsen (se denne), hvarför han 1842 fann rådligast att mottaga en juridisk professur i Jena. Efter slesvig-holsteinska resningens utbrott 1848 blef M. medlem af Nationalförsamlingen i Frankfurt för en nordslesvigsk valkrets och slöt sig till v. Gagerns parti. 1862--64 var han föreståndare för »Germanisches museum» i Nürnberg och bosatte sig sedermera i Slesvig-Holstein. Bland M:s utgifna arbeten må ytterligare nämnas Urkundenbuch zur geschichte des landes Dithmarschen (1834), Sammlung
Källa: Project Runeberg ·
