Sida 528
Maskregn
naturligt väckt iakttagarnas förundran, då det strider emot vanlig erfarenhet, att dylika små kräk, som under vintern efter regeln ligga i dvala, dolda under stenar, bark, mossa eller annat skydd, plötsligt visa sig i massor å snön. Då detta ofta nog iakttagits under eller straxt efter tö- eller regnväder, har det legat så mycket närmare till hands att antaga, att dessa maskar »regnat ned». Den äldsta antecknade tilldragelsen af detta slag inträffade i Ungern d. 20 Nov. 1672. Den berömde svenske entomologen De Geer omtalar i sina »memoarer till insekternas historia», att under vintern 1749 »snömaskar» iakttagits på flere ställen i Sverige, och dervid framhålles särskildt, att man träffat sådana maskar äfven på isen och snön å en sjö, i hvilket fall, såvida iakttagelsen är riktig, de naturligtvis icke der kunde hafva krupit omedelbart upp ur marken, utan måste antagas hafva med en vindstöt eller kanske tillfälligt vattenflöde förts ut på sjöns istäcke. Den 11 Februari 1799 ådrog sig ett maskregn, som då inträffade i Rheingau och der varseblefs på många ställen, så stor uppmärksamhet, att vittnesberättelser om detsamma togos in i kantonrättens protokoll i Stromberg, och flere personer påstodo sig hafva sett huru maskarna regnade ned. Denna underliga naturtilldragelse gaf vidskepelsen anledning till de ängsligaste spådomar om stundande pest, hungersnöd och krig med alla dess fasor. »Maskregn» visade sig i Febr. 1811 i Sachsen och d. 30 Jan. 1856 i Schweiz, i synnerhet vid byn Mollis (kant. Glarus), hvarest »maskregnet» iakttogs på en yta af 25- till 30-tusen qvadratfamnar, och der man fann 5 till 15 maskar på hvarje qvadratfamn samt äfven på husens tak i byn. För något år sedan berättades från Södermanland (trakten af Nyköping), att der hade regnat maskar; men inga personer namngåfvos, af hvilka man kunnat erhålla närmare upplysningar om förhållandet med detta maskregn, hvilket inföll under sommaren och ej under vintern, som är de flesta maskregnens tid. Af denna anledning kan man befara, att berättelsen om sistnämnda maskregn icke är tillförlitlig. Närmare granskning af omständigheterna vid dessa maskregn gifva dock en ganska enkel förklaring på denna skenbarligen så underbara tilldragelse, åtminstone i de flesta fall. Insektlarver, synnerligast af de allmänna arterna af skalbaggslägtet Telephorus (Cantharis), ligga, ofta i oerhördt stort antal, under vintern i dvala i mossa, under stenar o. s. v. Om töväder inträffar och derigenom vatten kommer att nedtränga till de domnade larverna, qvickna de till och begifva sig massvis upp till ytan af marken, som ock, såsom det i flere fall bevisligen egt rum, kan tillfälligtvis vara bearbetad af timmer- eller vedhuggare o. s. v., hvarigenom larverna äfven blifvit störda i sin vintersömn. Samtidigt med dessa orsaker till larvernas uppkrypande har vanligen inträffat hård blåst (t. ex. »föhnvind» i Schweiz), och genom denna kunna larverna lätt hafva blifvit förflyttade till närbelägna snöfält, der de icke kunnat undgå att varseblifvas. Säkerligen har förflyttning af larver med vindens tillhjelp ofta nog skett, men fenomenet har icke blifvit iakttaget, emedan förflyttningen icke skett till någon snöyta, utan till barmark, der larverna snart åter kunnat gömma sig. »Snömaskar» har förf. till denna artikel sjelf haft tillfälle att iakttaga. De hafva alltid träffats å snön nära gärdesgårdar eller stenar o. d. Genom värmestrålning från sådana föremål smälter snön i granskapet bort, så att marken närmast intill dem blir bar. Under inverkan af töväder eller ock solvärme hafva då larverna väckts till lif och krupit från de bara fläckarna upp på snön. Dessa »snömaskar» hafva varit svartbruna eller nästan svarta, glänsande, med tydligt hufvud och 3 par ben nära kroppens framände, samt utgjort larver till den under sommaren allmänna mjuk vingade skalbaggen Telephorus fusca, som har jämnbred kroppsform, svartbrunt hufvud, gulröd framsköld och svartbruna täckvingar. Såsom »snömaskar» förekomma äfven andra slag af insektlarver. Somliga sakna ben, hafva otydligt hufvud och se, för den icke sakkunnige, alldeles ut som gråa maskar med något genomskinlig hud. Dessa äro larver till den s. k. harkranken (se d. o.). Andra erinra, hvad kroppsform och benparens antal beträffar, om de bekanta kålmaskarna, men hafva icke så brokig färgteckning som dessa. De hafva 3 benpar vid den långsträckta jämntjocka kroppens främre ände och 5 vid dess bakre. Dessa äro larver af nattfjärilar, hvilka öfvervintra och på våren eller under sommaren förpuppas och sedermera utkläckas såsom fjärilar. -- Ännu märkvärdigare slag af »snömaskar», hvilka äfven gifvit upphof till föreställningen om »maskregn», äro de s. k. »snölopporna», Podura nivalis L., jämte ett par närstående arter. De hafva en vanlig loppas storlek ungefär och höra till »hoppstjertarnas» grupp (se Borstsvansar). Man har med förvåning sett dessa små djur lifligt göra sina hopp å snö och is under en lufttemperatur af - 8° till - 10° C. -- Ett så kalladt maskregn omtalades för ett par år sedan från Norrland. Det uppgafs, att »svarta maskar och flugor» regnat ned. Dessa svarta maskar och flugor befunnos vara individer af flugslägtet Bibio marci och en annan art, hvilka vid nämnda tillfälle uppträdde i oerhörda svärmar i vissa delar af nordliga Sverige. -- I »The natural history of Selborne» af Gilbert White förekommer en säkerligen tillförlitlig berättelse om daggmaskar på nyfallen snö. Under natten till d. 3 Febr. 1836 inträffade i östra England ett slarkt snöfall. Följande morgon tycktes vid första påseendet den rena snön vara öfversållad med en mängd små bitar af qvistar och strån, men vid närmare efterseende befanns det vara daggmaskar, som vredo sig på snöns yta, och de angrepos ifrigt af foglar, som gjorde sig en god frukost. Tilldragelsen iakttogs af flere, men någon antaglig förklaring till densamma har icke kunnat uppgifvas. Natten, då snön föll, var mild och luften fuktig, sålunda lämpligt väder för daggmaskar att krypa upp ur jorden; men hvarför de i massa skulle begifva sig upp på snöytan, der de gingo en säker död till mötes, är oförklarligt. O. T. S.
Källa: Project Runeberg ·
